Missbruk av p-piller och det personliga ansvaret

Första gången Caroline, 20, tog akut-p-piller var hon 16 år. Sedan dess har hon tagit minst 15 doser. – Jag vill inte men det blir så ändå, säger hon.

Visst.

En märklig artikel publicerades i Aftonbladet igår. Av det framgår att att kvinnor missbrukar akut-p-piller genom att använda dem som preventivmedel. Och att resultatet av en marknadsundersökning "mörklades av Nycomeds företagsledning" samt att "personalen fick munkavle". Det som alltså antyds är att det är företagets fel att unga kvinnor inte lyssnar på de råd som ges och inte läser på förpackningen innan de bestämmer sig för att äta sådana piller. Man kan nästa förutspå vad nästa steget blir. Såsom alltför ofta i Sverige så blir denna upptrappning säkert ett underlag för ett framtida lagförslag om att skärpa kontrollen och tillgång till akut-p-piller, kanske t.o.m. straffa tillverkaren, "för att skydda unga kvinnor från missbruk". Motiveringen skulle vara att eftersom antalet aborter ökar bland dessa kvinnor så gör akut-p-pillren ingen nytta och därmed kan tillgång till medlet begränsas. Det vore verkligen synd.

En annan tanke slog mig: är det inte märkligt att det är de unga och oansvariga som alltid får dessa medlen gratis (dvs. på skattebetalarnas bekostnad), samtidigt som ansvariga människor som sliter måste betala för det? Själv visste jag inte det förrän jag hade läst artikeln. Caroline, ovan, säger att "det blir så ändå". Det gör det definitivt inte. Hon är helt enkelt oansvarig. Och hon som började använda akut-p-piller redan när hon var 16 år borde ha lärt sig ett och annat om hur man skyddar sig under alla dessa år.

När jag var 7 år gammal såg jag hur min mamma kastade ut sina p-piller på läkarens råd. Hon närmade sig 30, och läkaren hade påminnt henne om riskerna med att äta p-piller (före och) efter en viss ålder, då det innebar ökad risk att drabbas av cancer och blodpropp. Samma sak gällde preventivmedlet som hon brukade få i form av injektion var tredje månad. Mina föräldrar återgick till kondomer. Vi lärde oss i skolan (sex- och samlevnad, mellan 8 och 12 år) att ju tidigare man börjar äta p-piller och östrogen-piller (dvs. under tonåren) och ju längre man äter dem (t.ex. fram till 30-årsåldern), desto högre risk man löpte att bli drabbad av de allvarligare biverkningarna. Allt detta hände för 25 år sedan, i ett land som då kallades för ett u-land.

Om vi visste allt detta för 20 - 30 år sedan, hur kommer det sig att dagens kvinnor i informationsåldern och i så-kallade i-länder påstår sig vara ovetande om de faror som de utsätter sina kroppar för? Så att de t.o.m. kan stämma tillverkarna för att ha "orsakat deras cancer"?

Om 10 - 15 år när Caroline vill få barn och inte kan bli gravid på naturligt sätt då hon försämrat eller förstört sina chanser genom sitt oansvariga beteende kommer hon att springa tillbaka till skattebetalarna och kräva att få hjälp med konstbefruktning, utan en tanke på att hon kanske bär något ansvar i det hela. Ännu värre blir det när hon upptäcker att hon har fått cancer eller diverse hälsoproblem vid en tidig ålder. Inte kommer hon att tro att p-piller (akut eller inte) kunde vara orsaken, trots att det står på förpackningen. Kommer någon att våga påminna henne? I Sverige? Inte en chans.

Healthcare in Sweden

For several years now, Swedish patients have had to wait in long queues in order to receive even the most basic medical care. The newspaper Dagens Nyheter recently wrote about a brave lady who became so fed up with the wait and the constant pain that she travelled to the Klinikum Neustadt hospital in Germany using borrowed funds (after an ambiguous rejection of her application to the national insurance office). In Germany, she received a new knee-joint and was treated to a first-class rehabilitation programme:

She says her stay at the hospital was almost like a dream. The care she was received was professional, she was treated well and had her own room for much of her stay. The room had a view of the Lybeck bay. She was not discharged from the hospital until she had undergone a comprehensive rehabilitation programme which included physiotherapy in a swimming pool, various forms of massage, lavender baths and body wraps. She even praised the food at the hospital and was impressed that it was served at the table by waitresses in "beautiful grey-striped outfits".

- "It was as if I were in another world," she said. Shortly before she was due to be discharged, she met a group from Södertälje Hospital in Sweden which was on a study visit at the German hospital. "My German doctor asked me to look after them a while, as I could speak the language. I showed them my room and the areas in which I had had my physiotherapy exercises." The group was amazed. "My dear girl, are you here on holiday?" exclaimed one of the Swedish visitors.

People in a democratic society must have the right to decide where they go for medical treatment. And given that the average Swede pays so much of his salary in taxes then it is of course to be expected that the cost of medical treatment be covered by the national insurance office.

It is fantastic that Swedes have opened their eyes and begun to realise that the Swedish health care system is definitely not the best that a person can get. Imagine: being treated and rehabilitated in one go, without being shuffled around from one place to another like luggage! There are countries, even some which do not have huge resources, which nevertheless put great emphasis on the quality of health care, hospitals, freedom of choice and last, but not least, good customer service.

If there ever comes a day when I need medical help then I shall do what any sensible consumer would and ought to do: I shall investigate a selection of countries, taking skill, customer service, comfort, reputation, waiting period and cost into account. And then I shall compare these with what is available in Sweden. I do not intend to meekly wait and suffer endless pain with all that entails, when expert assistance can be found not far from the border!

Another thing that I often consider is that in Sweden, it is rare that anyone is held accountable (sacked, struck from the medical register, sentenced to prison, etc.) as a result of negligence, incorrect diagnosis or prescription/administration of wrong medicine which resulted in serious harm to, or the death of a patient. Everyone protects one another and the healthcare disciplinary board (HSAN) gives "warnings", - albeit reluctantly - blames routines and sends the "accused" back to work, to the next unsuspecting victim. And in the few cases where a patient or his family manages to successfully pursue a case, the sums awarded tend to be woefully low.

Things are different abroad. There is a degree of honour among hospital staff that forces them to do the right thing and accept their responsibility and the accompanying punishment when they have been at fault. No assigning of blame to the system or to routines. If they fail to accept responsibility then some other honourable person files a report immediately. After all, no-one wants to be charged as an accomplice! Furthermore, the damages awarded are much higher than in Sweden.

This, if nothing else, ought to foster some degree of trust in foreign healthcare systems. But as soon as anyone mentions travelling abroad to receive medical assistance the newspapers and television studios become overwhelmed with politicians and staff from the national insurance office, expressing their concern for these misguided people who think that the medical care they receive abroad could ever be better than the one they could receive in Sweden. "We must be extremely careful," they say, "we must be absolutely certain that the standard of medical care abroad is "just as high as in Sweden" or "on par with Swedish health care," etc. They don't even entertain the thought that it could very well be better, and perhaps by a very long shot! This is reminiscent of the misinformation that they consistently spread about independent schools and anything else that gives the people of Sweden a choice in life.

The scare propaganda tactics against foreign health care providers and private health care alternatives in Sweden must cease. Sweden is not the best at everything.

Further reading: Swedish healthcare system clearly worst at taking care of patients (in Swedish)

Svensk sjukvård

I flera år har många svenska patienter fått vänta i kö på att få vård. DN rapporterade om en modig dam som tröttnade på smärtan och åkte till sjukhuset Klinikum Neustadt i Tyskland på egen bekostnad (mot ett nja från Försäkringskassan). Där fick hon en ny knäled och en förstklassig rehabilitering:

Hon beskriver tiden på sjukhuset nästan som en dröm. Vården var professionell, hon blev väl bemött, hade eget rum större delen av tiden med sjöutsikt över Lybeck bukten. Hon blev inte utskriven förrän hon genomgått ett omfattande rehabilliteringsprogram med träning i bassäng, olika former av massage, lavendelbad och inpackningar. Till och med maten på sjukhuset får beröm av henne inte minst för att den ställdes fram på borden av servitriser i "vackra grårandiga kläder".

- Det var som i en annan värld. Strax innan jag skulle skrivas ut från kliniken i Neustadt kom det ett studiebesök från Södertälje sjukhus i korridorerna. Min tyske läkare bad mej ta hand om dem en stund efterson jag kunde språket. Jag visade då mitt rum och de lokaler jag sjuktränade i. Studiegruppen var häpen. "Flicka lilla är du här på semester" sade en av besökarna från Sverige.

I ett demokrati skall folk ha rätt att välja vart de vänder sig för att få vård. Och betala man så mycket av sin lön i skatt skall man självklart få den bekostad av Försäkringskassan.

Det är väldigt bra att svenskar har öppnat ögonen och börjat inse att den svenska vården inte alls är den bästa vården man kan få. Tänk på: att bli behandlad och rehabiliterad på en gång, utan att slussas runt som bagage! Det finns faktiskt länder, t.o.m. där man inte har stora resurser, som lägger stor vikt på sjukvård, sjukhus, valfrihet och inte minst bemötandet av patienterna.

Den dag jag behöver vård tänker jag göra som vilken medveten konsument som helst: jag kommer att undersöka de länder som är intressanta utifrån kompetens, bemötande, bekvämlighet, rykte, väntetid och pris. Och sedan kommer jag att jämföra dessa med det som erbjuds i Sverige. Inte ska jag sitta och vänta i evighet med smärta och allt det innebär, när experthjälp finns inte långt bortom gränsen!

En annan sak som jag ofta tänker på: här är det sällan som någon straffas (indragen legitimation, fängelse, m.m.) för att de varit vårdslös eller slarvat med diagnosen eller medicinen så att patienten kommit till skada eller dött. Alla skyddar varandra och HSAN delar ut "varningar" -och även det motvilligt- skyller på rutiner och skickar den "anklagade" tillbaka till jobbet och nästa intet ont anande offret som väntar. Och i de få fall där man lyckas få skadestånd så handlar det om väldigt låga belopp.

Utomlands är det annorlunda. Det finns en heder bland sjukhuspersonal som gör att de gör det rätta och tar sitt ansvar och bestraffning när de gjort fel. Inga systemfel eller fel i rutiner. Gör de inte det så gör någon annan hederlig människa en anmälan direkt. Ingen vill bli åtalad för medhjälp! Och skadeståndsbeloppen är väsentligt högre än i Sverige.

Åtminstone detta borde ge en blivande patient lite tilltro till de utländska systemen. Men så fort någon talar om att resa utomlands för att få vård så fylls tidningarna och tv-skärmarna med politiker och personal från Försäkringskassan som uttrycker sin oro för dessa vilseledda människor som tror att vården någonsin kan bli bättre än i Sverige. Vi ska vara ytterst försiktiga, säger de, vi måste vara säkra på att den utländska vården är "lika bra som den vi får här i Sverige" eller "kan likställas med den svenska sjukvården", osv. De hyser alltså inga tankar på att det faktiskt kan vara bättre, och kanske t.o.m. klart mycket bättre! Precis som man gör när man börjar tala illa om friskolor och allt annat som ger folk ett val i livet.

Skrämselpropagandan mot utländsk sjukvård och privat sjukvård i Sverige måste sluta. Sverige är inte bäst på allt.

Läs även: Svensk sjukvård klart sämst på att ta hand om patienterna

Record number of Swedes applying to join the Lutheran (protestant) priesthood

A confirmed Greek atheist once said to me, in response to my shock at hearing that he had attended a church service: "every man finds his God when he is in difficulties". I discovered some time back that priests are underrepresented in the unemployment statistics: even the ones who say that they are unemployed tend to enjoy a monthly salary. I am still trying to figure out where the money is coming from. While many may indeed have suddenly found God and are ready to embrace the sanctity of holy life, it is more likely that in these difficult times we face (companies shying away from employing staff, etc.), people (young and old) are simply seeking a means of guaranteeing their financial security. There are two so-called "part-time priests" where I live. The other part of the time they travel around Sweden playing music in a band. It's a wonderful life!

A tragic story

I posted this earlier on The Local's discussion forum, in response to the story of the Swedish woman who had kept her HIV-positive status from her husband for nine years and given birth to two children during that time.

This is a story that I heard while I was on holiday in the Caribbean, on a radio call-in programme.

A young woman, who had always saved herself for Mr. Right, met a visiting tourist while working as a manager at a popular tourist hotel near the beach of this island. They established a connection and kept in touch when he returned home to New York. Over the period of a year, they wrote to each other and arranged to meet each other's families. They were married nearly two years after they first met. She lost her virginity on her wedding night.

They decided to settle on the island and lived happily there together. About 4 years after the wedding, she got a new job and needed to do a medical examination to qualify for the new company's medical insurance scheme. Two weeks later she was summoned to the medical examiner's office where she was informed that she was HIV-positive. She was stunned. She re-did the test and once again received a positive result. Shattered, she attempted to establish how she could have been infected, whether it could have been at the dentist, or anything like that. The only person she had ever had sex with in her whole life was her husband. And she did not suspect him, he was such a loving, faithful husband. She began to take precautions, always using a condom so as not to affect her husband, but dreading the thought of having to tell him of her illness. Six months later when her husband was on an overseas trip, she rang his mother in New York, her conscience heavily weighted. Tears streaming down her face, she sobbed out her request. She need her mother-in-law's help, she said, to break this terrible news to her husband. There was an awkward pause at the other end of the line. She thought that dear mother-in-law might be angry, that she would be accused of cheating. To her utter astonishment, her mother-in-law said:

"Didn't he tell you?"

"Tell me what?" sobbed the poor woman.

"That he was HIV-positive."

The son had been HIV-positive long before he met the dear sweet girl and married her. Not once had he mentioned his dreaded affliction, not once. When this story broke, she had full-blown AIDS and was on her deathbed. Before this, she had had a near-complete mental breakdown and had spent a substantial period of time under observation. Dear hubby, needless to say, was gone. Before he finally left, he had apologised, said he loved her, and that he had always intended to tell her. He had just been unable to bring himself to do it. It was unclear whether he had left because of the shame or due to cowardice. The woman died in a hospice 3 years ago.

Follow-up on previous post

I posted the text of my article from Monday, January 16 (On naïveté, stupidity and personal responsibility in Sweden) on The Local's discussion forum and the opinions have been streaming in.

You can read the submissions here: http://www.thelocal.se/discuss/viewtopic.php?t=1394.

On naïveté, stupidity and personal responsibility in Sweden

Over the past few weeks there have been reports on the man who is on trial in Malmö, accused of having lured anything from a couple hundred up to a thousand young "girls" into having sex with him, with possible charges of rape pending. The youngest is said to be barely 12 years old. It is of course horrendous that there are such twisted individuals out there who prey on minors. Nevertheless, the events do raise several questions which the commentators seem to be doing their best to avoid.

In the first place, most of these so-called "girls" are not children, regardless of the ambiguous definitions of this term that prevail in Sweden. They are teenagers. Several of them are said to be between 15 and 17 years old. One therefore assumes that they are not idiots. Furthermore, one of these teenagers travelled all the way from Stockholm to Malmö to meet a person with whom she had only had contact in a chatroom. I know from personal (adult) experience that this is no cheap undertaking, even for a "youth", largely because it is the X2000 (express train) that runs this route. Getting hold of a cheap ticket would imply planning the journey well in advance. I therefore assume that this was what she - and the others who met this man - did. What was she expecting? Which brings me to the first question:

1. Just how stupid are Swedish teenagers today? I shall have to come back to this point.

A teenager who lives with her parents gets on a train and travels 4 - 6 hours from Stockholm to Malmö without her parents noticing anything or becoming suspicious if/when they do notice that she is gone. No-one seems to have said anything to her after she returned home, most likely on the following day. Which brings me to my second question:

2. Just how stupid are Swedish parents today? Don't they teach their children to be sensible and alert? Aren't they in charge of their children? Even if they are not, then they ought to have at least raised them well enough to ensure that they do not run to any and everyone who happens to beckon to them.

I can understand that a child under the age of 8, or in the worst case, up to 10 years of age can be easily influenced and thus enticed into doing things that he/she would not otherwise have done. But it is very difficult for me to explain the behaviour of teenagers who walk right into such traps with their eyes wide open with any other word than stupidity.

We live in a part of the world and in a country which has unlimited access to information. We are not in some remote area where people have never seen a television, listened to the radio or read a newspaper. What is wrong with us? Where did this stupidity come from?

The public is always quick to blame one party without looking at the other side of the coin. How easy is it to force/trick a teenager into travelling miles away from the sanctity of her home to a strange man or woman of her own free will?

If there were more attentive parents/adults and sensible teenagers then half of these dangers would cease to exist. But history has shown that there is a significant absence of adult role models in this society.

Not so long ago there was a great hysteria about an HIV-positive man (originally from Iran) who had had sex with nearly 180 Swedish woman during a three-month period. The man had even had a long-term girlfriend during this period of time. Police stations around the entire country were innundated with telephone calls from terrified women who thought they might have had sex with this man. Of the hundreds that rang, only one claimed to have been raped. To have had sex with so many women in such a short period of time would have meant that most of the women had had sex - and unprotected sex at that - with him within just a few hours of meeting him. But that did not stop them from claiming that he had "tricked" them into having sex with him. They accused him of having lied, etc., etc. (Not to joke about such a serious matter, but one is also expected to take it for granted that they told nothing but the truth when they picked up a strange man in a bar and had sex with him 2 hours later; in other words, they did not lie about anything). Instead of admitting what everyone knew deep down, that they had been incredibly stupid and irresponsible, not to mention promiscuous, they were painted as innocent victims. Not one of the numerous columns which were written on this sad story shed light on the other side of the coin. The women shared no responsibility for what had happened. They had done nothing wrong. It would therefore be quite all right to do it again.

Men lie. Even women lie. People lie. One ought therefore to be careful and use common sense when one comes into contact with strangers, regardless of the medium of communication. Imagine if the newspapers in the HIV-case had highlighted eller reminded their readers about this simple fact? Imagine if parents had summoned their children and read about the case aloud and told them a thing or two about life? Then the teenagers in the current case would perhaps have thought carefully before setting off on their little adventure.

Imagine if these girls had said, "no, I shan't come", or asked why the man/woman wanted to know certain things, or reported the predator to their parents? How many of them would have been exploited then? I find it hard to believe that most of these girls were not aware of exactly what they were doing. Some certainly went to meet him because they thought it was exciting, that it was a new experience. This is not a matter of naïveté, but more a question of plain stupidity. Teenagers do not need people around them who do everything in their power to insult their intelligence and tell them that they "have not done anything wrong." What they need instead is a straightforward adult who will tell them exactly what the world is like: that children who do stupid things can wind up in very serious trouble indeed.

Incompetence, naïveté and crime fighting in Sweden

According to an article in Dagens Nyheter, printed on Friday (2006-01-13):

"The police and forensic scientists in Sweden lag 30 years behind other countries when it comes to the handling of violent crimes, three experts write. Prohibitive, investigative and custodial authorities all lack the necessary competence in crime-fighting techniques. This was evident after the murder of Anna Lindh. It is now evident in the recent spate of robberies involving vehicles transporting valuable items. And it has always been evident in the investigations of paedophilia in the country. Sweden lags 30 years behind countries such as the United Kingdom and USA on such matters. This is the fault of the police chiefs who do not ensure that existing international crime-fighting methods are put to use in Sweden." That is the opinion of three experts in the application of psychology to violent crimes.

"The rehabilitation of violent criminals and those convicted of sexual crimes is permeated by a lack of skills and a degree of naïveté that is astonishing. It is not just the police who become frustrated when criminals and seriously mentally disturbed individuals are released after short periods of rehabilitation, only to rape and murder again."

What a relief to see that I have not been losing my mind all this time, that I am not the only one to realise what these brave men have now put into words. Although others have written about this before, to no effect. Swedes have an uncanny ability to ignore critical and instructive articles. Will the system be improved after this latest criticism? Hardly. It is more likely that it will be business as usual - guided, as ever, by incompetence.

Before the politicians begin to pontificate on the need for more money to improve the rehabilitation system and improve crime fighting, they should take note of what the gentlemen have said:

"In most cases, the problems are not primarily due to a lack of funding or staff, but rather to the absence of competence and leadership."

It could hardly be expressed more clearly. This is an excellent line to learn, particularly now that the various election campaigns are about to be officially launched.

Scandinavian airlines and flight security

In today's Dagens Nyheter: The Scandinavian airline company SAS used 10 aeroplanes in commercial traffic last year despite the fact that they had been grounded in accordance with international safety regulations. The airline had been negligent in its maintenance of these aeroplanes. As usual, there are no consequences for such a serious oversight:

"The airline has received a warning from The Swedish Board of Civil Aviation. There may be serious consquences if such breaches are discovered in the future."

All they have to do then is simply ensure that the Civil Aviation Board does not discover future breaches, rather than address them.

I have been going to great lengths to avoid flying with SAS since a few years back, so much so that I would rather travel by train than by air on several routes, if I discover that SAS is the only airline that flies that route. When I make a booking through other airlines, I always find out whether any leg of the flight will be flown on a SAS aeroplane before paying. This has been due to both the service on SAS (poor) and fears about security. It is far to easy to blame clear cases of negligence on unclear routines or system faults in Sweden (as has been done on previous occasions when breaches have been discovered at SAS). I simply did not wish to pay so much to take such a huge risk.

Guess whether this latest news will make me more inclined to travel with SAS in the future.

SAS och säkerhet

Förra året flög SAS med 10 flygplan som av säkerhetsskäl hade belagts med flygförbud enligt internationella regler. Bolaget har helt enkelt slarvat med underhållet av flygplanen. Som vanligt så blir det inga påföljder:

"Flygbolaget får också en varning av Luftfartsverket. Det kan bli tuffa följder om brister som dessa uppdagas igen."

Det gäller alltså att se till att Luftfartsverket inte upptäcker ytterligare fel, i stället för att åtgärda dem.

Sedan ett antal år tillbaka har jag gjort allt jag har kunnat för att undvika att åka med SAS. Det har gått så långt att jag hellre åker tåg än flyg på vissa sträckor om det visar sig att SAS är det enda bolag som trafikerar den. Bokar jag hos något annat bolag så försöker jag alltid ta reda på om någon del av resan ska trafikeras av SAS innan jag betalar. Detta har varit på grund av servicen (dålig), men även farhågor om säkerhet. Det är alldeles för lätt att skylla på rutin- eller systemfel när något går snett i Sverige (som man tidigare har gjort när andra allvarliga brister har upptäckts hos SAS), och jag ville inte betala så mycket för att ta den risken.

Gissa om jag kommer att bli mer benägen att flyga med dem nu?

Inkompetens, naivitet och svensk brottsbekämpning

Enligt en debattartikel i Dagens Nyheter idag:

"Polisen och rättspsykiatrin i Sverige ligger 30 år efter andra länder när det gäller hantering av våldsbrott, skriver tre experter. Såväl förebyggande, utredande som vårdande instanser saknar kompetens i svensk brottsbekämpning. Det visade sig efter mordet på Anna Lindh. Det visar sig nu i samband med värdetransportrånen. Och det visar sig ständigt i samband med utredningar om pedofilbrott. Sverige ligger 30 år efter länder som Storbritannien och USA i dessa frågor. Ansvariga för situationen är polisledningen som inte ser till att de metoder som finns utvecklade används även i Sverige. Det skriver tre experter på psykologisk kunskap i samband med bland annat våldsbrott.

"Vården av våldsbrottslingar och sexualbrottslingar genomsyras av kunskapsbrister och en naivitet som är häpnadsväckande. Det är inte bara poliser som blir frustrerade när brottslingar och allvarligt psykiskt störda släpps ut efter korta vårdtider för att begå nya våldtäkter och mord."

Vilken lättnad att inse att jag inte håller på att förlora vettet, att det inte bara är jag som inser det som de tre herrarna skriver om. Fast om detta har andra skrivit förut. Men svenskar har en utmärkt förmåga att ignorera kritiska och informerande artiklar. Ska systemet förbättras efter den senaste kritiken? Knappast. Det lär bli fritt fram på inkompetensens bana, som vanligt.

Innan politikerna börjar prata om att mer pengar krävs för att stärka vården och brottsbekämpningen bör de notera vad herrarna säger:

"Oftast är det inte medel och personal som primärt saknas utan kompetens och ledarskap."

Klarare än så kan ingen uttrycka det. Denna replik är utmärkt att lära sig nu när valkampanjerna snart ska komma igång.

Arbetsgivarna vs. surfande anställda

Än en gång är den stora nyheten att varannan arbetsgivare kontrollerar sina anställdas internetanvändande på arbetstid. I de senaste undersökningarna erkänner nästan 20% av de tillfrågade att de surfar i flera timmar varje dag på arbetsgivarens bekostnad. Ungefär 14% uppger att de surfar i en timme på jobbet varje dag.

Av egen erfarenhet och som erkänd "nyhetsjunkie" vet jag hur svårt det kan vara att begränsa sig till en förutbestämd surfningstid, särskilt när man har börjat läsa någon artikel som är lång, men intressant. För fem år sedan började jag läsa en större mängd utländska artiklar på nätet. Ett år senare märkte jag att jag ägnade upp till två timmar av varenda arbetsdag åt att läsa tidningar och opinionssajter på Internet. Och sedan ytterligare en timme på kvällen när jag kom hem. Jag chattade ytterst sällan (Yahoo Messenger), bara med någon avlägsen släkt eller kollega, och endast någon enstaka gång i månaden. Men den stora webben höll på att utveckla, det var spännande, och jag ville inte missa allt som hände och alla möjligheter som fanns (och som fortfarande finns). Jag minns att jag aktivt deltog i flera debatter på amerikanska och europeiska webbsidor när amerikanerna invaderade Afghanistan, och läste bloggar från hela världen före och efter Irakkriget drog igång. Timmarna bara rullade iväg. Det var lättare och billigare att surfa på jobbet, då man fortfarande hade modemuppkoppling hemma, men bredbandshastighet (minst 10 Mb/s) på jobbet.

När Irakkriget började så var jag egen företagare, men även innan dess hade jag börjat inse hur mycket tid som slösades bort på grund av mitt surfande. När det var jag som hade ansvar för att betala min egen lön så fick surfandet en helt ny betydelse. Inte ville jag att företaget skulle gå under på grund av att jag inte ägnade åtminstone merparten av dagen åt att arbeta? Idag surfar jag på lunchtid (på jobbet), eller vid slutet av dagen (hemma). Om jag kommer till jobbet väldigt tidigt på morgonen så må jag kolla på någon nyhetssajt i några minuter, men bara för att läsa rubrikerna för att få en uppfattning av vad som händer i världen just då. Sedan sätter jag igång med dagens arbete. Det är inte lätt. Det kräver ett stort mått disciplin. Men det är det väl värt.

I dagens värld tycker jag att alla arbetsgivare har, och skall även i fortsättningen ha rätt att få veta vad sina anställda gör på jobbet. Då det är främst arbetsgivaren som bär det slutgiltiga ansvaret för all verksamhet som sker via företagets datorer måste de kunna ta reda på om anställda bl.a. besöker porrsajter, laddar ned pornografiska material, skickar ut spam, marknadsför egen verksamhet, laddar ned upphovsskyddat material eller begår någon brottslig handling på jobbet.

Och eftersom det redan kostar så mycket att ha anställda i Sverige, så ligger det i arbetsgivarens intresse att veta hur stor del av arbetsdagen ägnas åt allt annat än att just arbeta. Det är sedan länge bevisat att företagets effektivitet och vinstmarginal försämras ju mer de anställda surfar, skickar privata e-postmeddelanden, betalar räkningar och kontrollerar buss-, tåg- och flygtrafik på jobbet. Det är lika illa som att sköta egna affärer på jobbet per telefon, t.ex. när sekreteraren ringer upp vänninan eller barnvakten och pratar i timmar på företagets bekostnad för att hon tror att det är gratis. Sådant kan man väl göra hemma!

Det kan inte vara rätt att anställda får stjäla tid från sin arbetsgivare på det sättet. Som företagare och arbetsgivare kan jag säga att information om privatsurfning skulle vara väldigt intressant vid just uppsägningar och löneförhandlingar. Och det är helt rätt att det ska vara så. Man har redan tagit en dyr och stor risk att sticka ut nacken och anställa personal med allt vad det innebär. Det är fullständigt obegripligt att anställda blir upprörda över att datatrafiken på arbetet kontrolleras av arbetsgivaren. Man skall snarast ta det för givet: man är ju där för att arbeta och inget annat. Vill de inte att privatkorrespondens skall kontrolleras på jobbet skall de inte skicka sådana på jobbet.

Danish abusers go free

Five Danes, a Danish army captain and four military police sergeants have been found guilty of abusing prisoners while they were based in southern Iraq. However the judge ruled that there should be no punishment because there were "extenuating circumstances". What were these extenuating circumstances?

Apparently these trained officers had not received clear guidelines from the Danish military. Apparently in the absence of such guidelines they were unable to exercise due restraint when dealing with prisoners, even with witnesses present. Trained officers who do not know that they are bound, not only by the Geneva Convention, but also by human decency, to refrain from torturing prisoners??? Would the Danish court have reacted differently if these had been Danish prisoners?

Although they would not face disciplinary action, the captain - a woman - Annemette Hommel (AP photo), said that that she thought "the court had adopted an unnecessarily hard line". Imagine that. In her own words (note that she has not denied that the incidents occurred), she "did not do anything wrong". In the face of such a wanton display of lack of empathy or sensitivity then I would guess that the Danish authorities called her home before her tour of duty ended in order to save her life, because had this got widespread publicity while she was still in Iraq then I doubt that she would have survived for very long.

Den eviga tacksamheten

Lena Sundström har skrivit en utmärkt artikel i dagens Aftonbladet. Hon frågar helt enkelt varför människor inte kan hjälpa andra människor utan att skylta med (eller t.o.m. skryta om) det. Bland annat skriver hon:

"Frågan är förstås när en gåva upphör att vara en gåva. Är det fortfarande en gåva om givaren gör det till ett monument över sin egen godhet?
Tänk om ens polare och ens föräldrar hade samma krav när de kom med sina presenter. Då skulle inte ens hem vara ett hem längre, utan en utställningslokal över olika vänners givmildhet alternativt plånboksutrymme.
”Det här är en gåva från Benke och Vickan” och sedan skulle Benke och Vickan eller morsan och farsan ringa till en emellanåt och fråga om de kunde få komma över och plåta av mig och bröd-rosten som jag fick i julas, eller dvd-boxen med Sopranos som jag fick i fjol, så att ännu fler kunde se. ”Titta vad glad hon blev.” Som om gåvan inte räckte i sig. Ändå är det ju så det fungerar."

Jag måste erkänna att varje tv-program om fadderbarn och vissa om diverse hjälpinsatser fyller mig med en stor mängd avsmak när jag ser dem. Det har gått så långt att jag inte längre ser på dessa program. Jag byter kanal så fort jag hör att något sådant är på gång. Varför? På grund av hur dessa program är vinklade. "Titta allihopa, se på oss! Vad duktiga vi är, vi snälla människor som hjälper dessa stackars, fattiga människor. Utan vår hjälp så hade de aldrig kommit så långt i livet." Det är givetvis underförstått att dessa människor aldrig ska glömma den snälla insatsen. Och gör de det så skall vi se till att de genast kommer ihåg det. Vi ska se till att alltid vara till hands för att ta emot deras eviga tacksamhet, och vi skall påminna dem att vara tacksamma så ofta vi kan. Då får vi en chans att klappa oss själva på axlarna och berömma varandra och berätta om vilka goda, givmilda människor vi är.

Men detta är inte givmildhet. Detta är inte snällhet. Detta är något helt annat.

När min syster och jag var barn lärde vi oss ett antal saker väldigt tidigt. En av de viktigaste var att vi skulle hjälpa andra, stora som små, utan att förvänta oss något i gengäld. Vi lärde oss att man inte hjälper andra människor för att kunna få ära eller beröm, utan för att det var mänskligt. Vi lärde oss att vara givmilda men ödmjuka i vår givmildhet. Vi lärde oss att det var fult att skryta om, diskutera eller skylta med vår generositet. Vi lärde oss att det var obetänksamt och fullständigt vidrigt att kräva evig tacksamhet. Fina, hederliga människor gör inte så där. Över hela landet lärdes detta budskap ut av föräldrar, lärare på skolor, dagispersonal och t.o.m. grannarna. Vi lärde oss att hjälpa människor på ett sätt som gjorde att de fick behålla sin dignitet. Vi lärde oss att behandla människor som vi själva skulle vilja bli behandlade.

På den tiden var det så att genuint snälla, givmilda, icke-självgoda människor aktivt engagerade sig i många välgörenhetsaktiviteter utan att annonsera det. De hjälpte gamla människor utan krav på belöning. De besökte barnhemsbarn och fängslade, samlade pengar och kläder till fattiga, var aktiva i kyrkliga insatser och lånade pengar till grannar i nöd utan ett pip. Det de fick var hela byns, stadens, eller landets respekt. Folk som visste vad dessa människor gjorde såg upp till dem och gärna pekade ut dem till sina barn som förebilder. Människor som gärna annonserade sin "generositet" undveks av de flesta. Folk tappade respekt för dem och viskade till sina barn att de aldrig skulle växa upp och bli en "sådan" människa. Till och med de som behövde hjälp gjorde hellre utan i stället för att komma till en av dessa människor.

Tänk vad jag häpnade när jag kom till Sverige och fick se hur ivriga alla människor var att berömma sig själva för sin "duktighet" efter att ha hjälpt någon stackars person att komma till rätta. Eller hur folk krävde att få beröm för det, antingen av allmänheten, eller av personen som fått hjälp (tänk på killen som gick ut i media och krävde erkännande för sin insats som frivillig hjälparbetare i Thailand efter tsumanin). Hur folk nästan skröt om alla välgörenhetsaktiviteter som de var engagerade i. "Fy, vad hemskt!" tänkte jag. Skäms inte dessa människor? Har ingen någonsin lärt dem att man inte gör så? (Denna tillhör definitivt en aspekt av kulturkrocken som väldigt många utlänningar upplever varje dag). Det har gått sex år nu, och jag är fortfarande förvånad varje gång jag märker en sådan händelse. Ännu värre, så väcks en stark känska av avsmak som genomsyrar hela kroppen varje gång jag ser en självgod individ som står på en scen med ett stort leende på läpparna och pratar om sina (ibland våra) underbara insatser på det ena eller det andra stället. Ibland släpar de till och med den stackars mottagaren till tv-soffan så att hela Sverige (det förekommer flitigt även i USA) kan få veta hur duktiga de är/ har varit, och så att mottagaren kan än en gång få en chans att säga tack, denna gång offentligt. Thailands president sa inte det, men jag är övertygad om att detta var en av de främsta anledningarna till att Thailand tackade nej till katastrofhjälp efter tsunamin. Givetvis är Thailand ett rikt land (hur många svenskar tyckte så före tsumanin?), men de flesta upplever nog kravet på evig tacksamhet som förnedrande.

Förr i tiden hade frivilliga arbetare ett väldigt högt anseende. Folk beundrade deras mod och engagemang, men framför allt, deras ödmjukhet. Idag förväntar sig de flesta att få hyfsat betalt (inklusive förstaklass flygbijetter) för deras insats. Och oavsett om de får det eller inte så kräver de mycket uppmärksamhet. De ska sitta i tv-soffan, de ska vara talesmän för hjälpinsatser efter en dags erfarenhet, de ska ständigt hyllas av hela nationen. Det värsta är inte bara att det avskräcker de personer som hade kunnat tänka sig arbeta som frivilliga, utan det faktum att det ger de genuint ödmjuka, arbetsamma frivilliga ett dåligt rykte. Frivilliga organisationer bedrivs nu som vilket företag som helst, fast med "gratis" pengar. De må ha blivit kassakor i modern tid, men ordet "frivillig" har blivit rejält nedsmutsat, och klingar mer vinningslystnad än hjälpinsats.

Om naivitet, dumhet och ansvarstagande

Under den gångna veckan har det rapporterats om den man som står just nu inför rätta i Malmö, anklagad för att ha lurat allt från ett par hundra till tusen unga "flickor" till ha sex med honom, alternativt för våldtäkt. Den yngsta sägs vara blott 12 år gammal. Det är naturligtvis synd om flickorna och det är hemskt att det finns sådana vrickade människor som utnyttjar minderåriga. Men händelserna väcker flera frågor, som alla kommentatorer tycks helst vill undvika.

För det första, så är de flesta av dessa påstådda "flickor" inga barn, oavsett den tvetydiga definitionen på just detta begrepp i Sverige. De är tonåringar. Flera av dem sägs vara mellan 15 och 17 år gamla. Alltså inga idioter. En av dessa tonåringar åkte dessutom hela vägen från Stockholm till Malmö för att träffa en person som hon endast haft kontakt med i ett chattrum. Jag vet av egen erfarenhet (som vuxen) att det inte är precis billigt att göra så, även för en ungdom, främst på grund av att det är X2000 som trafikerar den sträckan. Ska man få en billig biljett så måste man planera sin resa långt i förväg och det antar jag att hon - och de andra som träffade denna man - gjorde. Vad förväntade hon sig? Så jag ställer den första frågan:

1. Hur dumma är svenska tonåringar egentligen? Men jag får återkomma till denna punkt.

En tonåring som bor med sina föräldrar hoppar på ett tåg och reser 4 - 6 timmar från Stockholm till Malmö utan att hennes föräldrar märker något eller utan att de blir misstänksamma om de väl märker något. Inte heller tycks någon ha sagt något när hon kom tillbaka, troligtvis dagen därpå. Och så kommer jag till min andra fråga:

2. Hur dumma är svenska föräldrar egentligen? Lär de inte sina barn att vara uppmärksamma, har de inte uppsikt över sina barn? Även om de inte har det, bör de väl ha uppfostrat sina barn tillräckligt väl så att dessa inte springer till vem som helst, när som helst, bara någon vinkar till dem.

Jag kan förstå att ett barn under 8 år eller i värsta fall, upp till 10 år gammal kan vara lättpåverkat, och kan lockas/luras till att göra saker som han/hon inte annars hade gjort. Däremot är det väldigt svårt för mig att förklara beteendet bland tonåringarna som går rakt in i sådana fällor med vidöppna ögon med något annat ord än dumhet.

Vi lever i en del av världen och i ett land som har oavkortad tillgång till information. Vi befinner oss inte på något öde ställe där man aldrig sett på tv, lyssnat på radio, eller läst en tidning. Vad är det för fel på oss? Var har denna dumhet kommit ifrån?

Allmänheten är alltid snabb att skylla på den ena parten utan att titta på den andra sidan av mynten. Hur lätt är det att tvinga/"lura" en tonåring att av egen fri vilja resa långt bort från sitt trygga hem till en främmande man/kvinna?

Med engagerade föräldrar/vuxna och förståndiga tonåringar skulle hälften av sådana faror försvinna. Men historien har visat att det finns en stor brist även på vuxna förebilder.

För inte så länge sedan rådde det stor hysteri om en hiv-smittad man av iransk ursprung som hade haft samlag med uppemot 180 olika svenska kvinnor under en tremånadersperiod, samtidigt som han hade en fast flickvän. Polisstationer runt om i landet fick ta emot massvis med samtal från livrädda kvinnor som trodde sig ha haft samlag med denne man. Bara en av de påstod att det var våldtäkt. För att kunna ha samlag med så pass många kvinnor på en så pass kort tid betydde att de flesta hade haft sex - och dessutom oskyddad sex - med honom bara några timmar efter att ha träffat honom. Men det hindrade inte de flesta från att hävda att han hade "lurat" dem till att ha sex med honom. De anklagade honom för att ha ljugit, osv., osv. (Inte för att skämta om en sådan allvarlig händelse, men man får alltså ta det för givet att de berättade hela sanningen då de raggade upp en främmande man på en bar och hade sex med honom 2 timmar senare, alltså de ljög inte om något). I stället för att erkänna det som alla vet, att de hade varit fruktansvärt dumma och ansvarslösa, för att inte säga promiskuösa, blev de utmålade till offer. Inte en enda av de spaltmetrar som ägnades denna sorglig historia utforskade den andra sidan av mynten. Kvinnorna hade inget ansvar för det som hände. De gjorde inget fel. Fritt fram att göra det igen alltså.

Män ljuger. Men det gör även kvinnor. Folk ljuger. Därför bör man vara försiktig och förnuftig när man kommer i kontakt med främmande människor, oavsett vilket medium man använder. Tänk om tidningarna i hiv-fallet hade upplyst eller påmint sina läsare om detta? Tänk om föräldrarna hade kallat sina barn till sig och läst om fallet högt till dem och berättat några sanningar? Då hade dagens tonåringar nog tänkt sig före innan de gett sig av på sitt lilla äventyr.

Tänk om dessa flickor hade sagt, "nej, jag kommer inte", frågat varför mannen/kvinnan ville veta vissa saker, eller anmält förövaren till sina föräldrar? Hur många av dem hade blivit utnyttjade då? Jag har svårt att tro att de flesta av dessa tjejer inte visste precis vad de gjorde. Några gjorde det säkert för att de tyckte att det var spännande, att det var en ny erfarenhet. Det handlade inte om naivitet, utan snarast om ren dumhet. Tonåringar behöver inte människor omkring sig som gör allt för att idiotförklara dem och säga att de "inte har gjort något fel". I stället behöver de en rättfram vuxen som berättar precis hur världen ser ut: att barn som gör dumma saker kan råka väldigt illa ut.

Vad är skatteplanering?

Kvällens avsnitt av programmet "Kalla Fakta", som sänds i TV4, kommer att granska kungens pengar och affärer. Redan nu anklagas han för "skatteplanering". Men vad är skatteplanering egentligen? Det är många som flitigt anklagas för detta märkliga "brott", främst av Skatteverket, men även av nyfikna grannar, vilt främmande människor och i stort sett vem som helst i Sovjet-Sverige som åtar sig rätten att göra det. Men är "skatteplanering" verkligen ett brott? Allt tyder på att kungen har följt lagen när det gäller just den fastighetsförsäljning som tidningarna har börjat fokusera på. Är det inte förnuftigt av var och en att, oavsett om man är företagare eller anställd, förvalta sina pengar för att maximera vinsten och minimera alltför stora utgifter? Kungen och/eller hans rådgivare är smarta, det råder det ingen tvekan om. Använder man inte hjärnan går det inte att överleva som affärsman eller företagare i Sverige.

Fördröjda kommentarer

Så mycket har pågått under de senaste dagarna att man knappast vet var man ska börja. Men jag ska försöka hinna ikapp och ladda upp de senaste kommentarerna som jag har skrivit.

The Swedish "head in the sand" mentality

Once again we are presented with an example of the Swedish “head in the sand” mentality. On Aftonbladet’s website today we were able to read an article entitled “The police lie – the Chancellor of Justice sharply criticises the judicial system."

In an interview, Justice Chancellor Göran Lambertz manages to both criticise the police and courts, i.e., the Swedish judicial system, and withdraw said criticism at the same time.

"The police lie and the courts are in too much of a hurry, says Chancellor of Justice Göran Lambertz. The consequence is that innocent people are sent to Swedish prisons… the courts do not always place the sufficiently high demands on evidence that they are expected to … police investigations are often very narrowly focused, that is to say they tend to be entirely focused on the assumption that the suspect is guilty… in certain police circles there is a particular code of conduct in which individuals sometimes lie to protect each other or to secure a guilty verdict for a person they believe to be guilty. This is an extremely serious matter."

He says that “there are inherent flaws in the criminal case procedures along the entire chain, from police investigation to prosecution to court proceedings.” According to the article, he believes that “the problems are to be found throughout the entire system.”

Yet in the next breath he says that “there is no corruption. Everyone is decent and honest and wants to do his best. It is important to remember this."

Am I the only one who finds this to be an extremely peculiar statement? Isn’t this last statement the exact opposite of what he said at the beginning of the same interview?

An impartial, competent investigator who had made the same findings would have been more likely to conclude that there is indeed corruption and that there are dishonest people in the judicial system, perhaps to a very great extent.

Why is he so afraid to call the situation as he sees it? Is it because there are reporters who will become indignant and whip up their readers and television audiences with biased reports instead of investigating the matter?

Doing what the Justice Chancellor has done, i.e., neutralising what appeared to be serious criticism in the same breath that it was given only serves to ensure that nothing is done about the issues that have been raised and that the crisis in the judicial system will become worse.

If the Justice Chancellor is not brave enough to point out flaws in the system without needing to pander to the feelings of those who are being criticised then he ought to consider handing his position over to a more capable person, for this type of performance helps no-one. We cannot afford to encourage the Swedish people to stick their heads even deeper into the sand.

Head-in-sand-mentalitet

Än en gång har vi ett exempel på den svenska "head-in-sand" mentaliteten. På Aftonbladets hemsida idag kan vi läsa en artikel med rubriken JK: Poliser ljuger - Justitiekanslern riktar hård kritik mot rättsväsendet.

I en och samma intervju riktar justitiekanslern Göran Lambertz kritik mot polisen och domstolarna, alltså mot det svenska rättsväsendet, samtidigt som han drar denna kritik tillbaka.

"Poliser ljuger och domstolarna har för bråttom, hävdar justitiekansler Göran Lambertz. Följden blir att oskyldigt dömda personer sitter i svenska fängelser....Domstolarna ställer inte alltid så höga krav på bevisningen som det är meningen att de ska....polisutredningar ofta enkelriktade, det vill säga inriktade på att den misstänkte är skyldig....I vissa poliskretsar finns en kultur som innebär att man ibland ljuger för att skydda varann eller för att få fast en person som man tror är skyldig. Det är oerhört allvarligt."

Han säger att det finns "systemfel i brottmålsprocessen i hela kedjan, från polisutredning via åklagarbeslut till domstolsprocess." Enligt artikeln så tror han att "det finns problem i alla delar av kedjan."

Ändå säger han direkt efter det att "vi har ingen korruption. Alla är hederliga och vill göra sitt bästa. Det är vikigt."

Är det bara jag som tycker att detta är ytterst märkvärdigt? Är det sista uttalandet inte den raka motsatsen av det han sa i början av samma intervju?

En opartisk, kunnig forskare som hade gjort sådana upptäckter hade snarast dragit slutsatsen att det finns korruption, samt att det finns ohederliga människor i rättssystemet, kanske till och med i väldigt hög grad.

Varför är man så rädd för att sätta ord på saken? Därför att det finns reportrar som blir ilskna över sådana kommentarer och piskar upp sina läsare och tv-tittare med partiska reportage i stället för att undersöka saken?

Att göra som justitiekanslern gör, det vill säga, att neutralisera den till synes tunga kritiken i samma anda som den ges leder endast till att inget görs åt problemet och att krisen i rättsväsendet blir ännu värre.

Är justitiekanslern inte modig nog att påpeka fel i systemet utan att behöva krama om de han kritiserar så bör han nog lämnar sitt uppdrag till någon annan, ty detta slags uppträdande hjälper ingen. Vi har inte råd att uppmuntra det svenska folket att stoppa huvuden ännu djupare ner i sanden.

Någon vågar säga det, men snart är väl saken än en gång glömd...

Igår fick organisationen Advokater utan Gränser upplysa det svenska folket exklusivt via tidningen Dagens Nyheter om det som väldigt många länge misstänkt: att "Migrationsverket stoppar de bästa asyladvokaterna". Inget om detta nämndes i dagens nyhetssändningar i tv, då de flesta tycks vara besatta av Ariel Sharons tillstånd, men man antar att artikeln kommer att få åtminstone lite uppmärksamhet under den kommande veckan.

Givetvis var Migrationsverket mycket snabb med att tillbakavisa kritiken, men det är kanske endast de mest ignoranta som inte har undrat efter vissa nyhetsinslag som hade med asylsökande och Migrationsverket att göra. Under åren har man sett hur vissa av de asylsökandes juridiska ombud har gett intrycket av att vara fullständigt dåligt pålästa eller nästintill nonchalanta då de medverkat i tv-intervjuer. Vi har hört otaliga rapporter om hur skyhöga deras arvoden har varit, trots att klienterna bara träffat dem vid något enstaka tillfälle eller inte alls, samt hur svårt många klienter har haft att få tag på ombuden när det behövdes. Dessutom är det många som länge känt sig oerhört frustrerade då de inte känner att deras juridiska ombud gör tillräckligt, följer upp de bevisningar som kan hjälpa deras fall eller helt enkelt för deras talan, det som de faktiskt får hyfsat betalt att göra.

Efter varje sådan nyhetsinslag har jag undrat: har vi så usla advokater i Sverige, eller är det så att de endast bry sig om att få betalt? Om det bara handlar om att få betalt, finns det ingen heder bland dessa människor? Ryggrad då? För detta är ynkligt beteende av högsta grad.

Jag har, under alla dessa år, fått det klara intrycket av att för vissa offentliga biträden är Migrationsverket bland en av de största offentliga kassakorna man kan komma i närheten av i Sverige. Och det finns alldeles för många, alla skattefinansierade. Man får intrycket av att dessa särskilt utsedda ombuden inte behöver prestera för att få betalt. Det räcker med att bli utsedd. Bryr man sig lite kan man visa sitt ansikte vid ett par tillfällen, skicka vissa på förhand förberedda dokument till Migrationsverket för att fylla ut timmarna (om ens detta) och sedan få betalt. Hur blev det så här? Det handlar om utsatta människor och skattemedel. Våra skattemedel.

Men detta är Sverige. Och det verkar vara allt lättare för sådana saker att äga rum utan att någon reagerar, utan att någon lyssnar. För sånt händer ju inte i Sverige. Vi har inte jäv, inte korruption, inga av de dåliga problem som finns i andra länder. Du vet, de länder där folk inte ser ut som "vi" gör, inte känner smärta som vi gör, inte räknas, och kan därmed likställas med noll. Vi är snälla, hederliga människor. Vi hjälper varandra. Vi följer alltid lagen. Vi ljuger inte. Och vi utsätter inte människor medvetet för långsam psykisk tortyr (för det är precis vad det är). Svenskar är proffs på att blunda och sticka huvudet i sanden. Hur mycket längre ska vi lida av denna märkliga kollektiva sjukdom?

Tolkarna och andra till synes hederliga advokater har vetat om missförhållandena sedan länge. Varför har det varit tyst tills nu? Vi får hoppas att detta inte blir som en lång rad av andra missförhållanden som regelbundet offentliggörs i Sverige: att man först hör om saken, sedan tillsätts en utredning (eller inte), sedan får man höra att det var ett systemfel, eller fel i rutiner, eller inget fel alls, sedan blir det tyst. Tills efter två år, då någon annan kommer med en färsk ny rapport om precis samma sak. Och då kommer vi, precis som förr, att antingen rycka på axlarna, eller förfasas över den. Vi kommer att utbrista att det är fullkomligt hemskt OM det nu är så, eller så kommer vi att falla tillbaka på den gamla, beprövade linjen: att sånt inte händer i Sverige.

Liknande rykten har länge förekommit även inom kretsarna kring omhändertagna barn, att duktiga advokater hamnar på en svartlista och har svårt att få uppdrag som offentliga biträden, likaså att de utsatta familjerna vägras rätten att själva välja sina offentliga biträden, även om dessa står redo att hjälpa. Och alla sitter tysta och tittar åt annat håll. Vart är vi på väg?

Someone dares to say it, but it will of course all soon be forgotten...

In an exclusive article in yesterday's Dagens Nyheter newspaper, the Swedish branch of the organisation Lawyers Without Borders informed the Swedish public that the Swedish Migration Board had taken to preventing the best lawyers in the country from representing asylum seekers. Not a word of this was mentioned in the day's television newscasts, since most television stations appeared to be obsessed with the medical condition of Ariel Sharon. Nevertheless, one assumes that the article will receive at least some measure of attention in the coming week.

The Migration Board was naturally very quick to refute the criticism, but it is perhaps only the most ignorant who has never wondered at the true state of affairs after certain news reports concerning asylum seekers and the Migration Board. Over the years, we have seen how some asylum seekers' legal representatives have appeared to be extremely unfamiliar with their clients' cases and almost indifferent to their plight during their participation in television interviews. We have heard numerous reports of the exorbitant fees that they have subsequently claimed, despite the fact that their clients had only met them sporadically, if at all, as well as the difficulty that many clients have had in contacting said lawyers when it was necessary. Similarly, there are many who have long felt a deep sense of frustration over the fact that their lawyers - appointed by the Migration Board - do not do enough, fail to follow up evidence which could help their cases or even to adequately represent them, as they are in fact paid to do.

After each such report, I have wondered: do we have such worthless lawyers in Sweden, or is it that they only care about getting paid? And if they only care about getting paid, is there no honour among these people? Have they no shame? Because this is deplorable behaviour of the highest order.

Over the past years, I have come to believe that for some of the publicly-appointed lawyers the Swedish Migration Board is clearly one of the biggest cash cows in this country. And there are already far too many of these, and all financed by taxes. One rather gets the impression that these appointed lawyers do not need to do anything to get paid. It is enough to simply be appointed. If they care a bit then they can show their faces on one or two occasions, send a few pre-prepared documents to the Migration Board so as to fill out the hours (if they even bother to do that) and then collect their money. How did things get to this state? This concerns helpless people and tax dollars. Our tax dollars.

But this is Sweden. And such occurrences have become increasingly commonplace, without anyone reacting, without anyone listening. Because we all know that these things don't happen in Sweden. We don't have bias, we don't have corruption, we don't have any of those awful problems that exist in other countries. You know, those countries in which the people don't look like "us", who are incapable of feeling pain the way we do, who don't count and can therefore be considered as being equivalent to nothing. We are kind, decent people. We help each other. We always follow the law. We don't lie. And we don't subject people to psychological torture (because that is precisely what it is). Swedish people are professionals in the art of sticking their heads in the sand. How much longer will we suffer from this strange, collective illness?

The interpreters and other apparently decent lawyers have known about these injustices for some time. Why have they been quiet until now? Let us hope that this case does not turn out as the long line of other injustices that are regularly publicised in Sweden: that we first hear about it, then an official investigation is launched (or not), then we hear that the injustice arose due to a fault in the system, or in the procedures, or that there was no problem, no injustice at all, before it all dies down. Until two years or so later, when someone else presents a fresh new report on exactly the same injustice. And then, just like before, we shall either shrug our shoulders, or be horrified at the news. We shall loudly exclaim that it is absolutely terrible IF the situation is indeed as described. Or we shall simply fall back on the old line which has been tried and tested so many times: these things don't happen in Sweden.

Similar rumours have long circulated even in the circles surrounding children which have been taken into care, rumours to the effect that capable, resourceful lawyers end up on a blacklist and thereafter find it difficult to receive assignments as publicly-appointed lawyers. There are also rumours that the families involved are refused the right to choose their own legal aid lawyers, even if these are known to be competent and stand ready to assist. And everyone sits in silence and looks the other way. Where are we headed?

Ett nytt år, en ny början?

År 2006 har tillkommit. Det är märkligt hur snabbt tiden har gått. Ett helt år har passerat sedan man avlade förra årets nyårslöften, som lika snabbt kastades åt sidan.

Vad kan vi som har turen (eller oturen) att bo i Sverige förvänta oss av det nya året? Min första instinkt är att tro att det är vi som får bestämma hur bra året blir.

Nu när jag sitter här och reflekterar över det gångna året och detta som precis har börjat kommer jag på några av de frågor som varje företagare i detta land väl funderar över.

Hur många fler anställda kommer att sjukskrivas närmast på heltid på grund av att de brutit benet då de åkte skidor utanför pisterna under julhelgen, eller har fått influensa, eller är oerhört stressade pga. äktenskapsproblem, eller något av tusen möjliga skäl som inte har ett dugg med deras arbetsförhållanden att göra? Hur många fler plattbröstade unga kvinnor med dåligt självförtroende kommer att bestämma sig för att förstora diverse delar av sina kroppar under helgen och på sätt belasta deras arbetsgivare med den extra sjuklönekostnaden redan i början av det nya året?

Och så kommer vi till rövarskattsfrågan som hela affären med den 15-procentig sjuklönekostnaden ska handla om i framtiden: hur ska man få bort dessa människor från företaget – och i rask takt? Vi kanske har ett väldigt svårt år att se fram emot.

På den positiva sidan så säger vår statsminister och hans listige finansminister att det går utomordentligt bra för Sverige just nu. Sverige växer så det knakar, företag gör de största vinsterna någonsin. En sak som kan tyckas ha gått de flesta makthavarna förbi är att de stora vinsterna har tillkommit till stor del på arbetsmarknadens bekostnad. Företag, både stora som små, flyr till säkrare, ekonomiskt attraktiva länder. De som stannar kvar drar ner på investeringar och säger upp personal så fort som möjligt och så långt det bara går.

Folk är helt enkelt rädda för att anställa personal.

Varför är det så? För att få ett svar på denna fråga, låt oss ställa en annan: vem vill slita för att bygga upp något som man aldrig kommer att kunna tjäna tillräckligt bra på eller ens uppnå en acceptabel levnadsstandard eller trygghetsnivå?

Ingen vill dö urfattig efter ett liv av hårt slit.

Det måste finnas större incitament som gör att folk vågar ta risken för att inte bara starta och driva ett företag, men även anställa personal och arbeta för att få företaget att växa.

Enkelt sagt, skall folk i detta land – unga som gamla – kunna känna att det inte finns någon gräns för hur framgångsrika de kan bli när de väl har startat ett företag. Därutöver skall de tillåtas att fullt ut njuta av de vinster och belöningar som företagsamheten kan medföra.

En ständig vägran att inse detta kommer endast att knuffa landet ännu längre ner på vad som redan är en kraftigt sluttande plan.

Jag avlade inga nyårslöften i år. I stället skickade jag upp en tyst bön för att de regerande massorna skall få en rejäl dos av sunt förnuft.

Låt oss hoppas att denna önskan går i uppfyllelse!

A new year, a new beginning?

The year 2006 has arrived. How quickly the time has flown. One full year has passed since the last New Year’s resolutions were made and just as quickly pushed aside.

What does the new year hold in store for those of us who are fortunate (or unfortunate) enough to live in Sweden? My first inclination is to say that the year will be as good as we make it.

As I reflect on the past year and the one that has just begun, some questions that must concern every businessman – or woman – in this country spring to mind.

How many more employees will be on near-permanent sick leave because they broke a leg skiing off-piste in the Christmas winter, or have the ‘flu, or a headache, or are stressed out due to marital problems, or any one of a thousand reasons that have nothing to do with their work-related situation? How many more insecure, flat-chested nymphettes will decide to augment all parts of their bodies on the weekend so as to stick their employers with the added cost of recuperation come new year?

And here’s the 15% sick-leave daylight robbery tax question: how to get rid of them – and quickly? We may be in for a very rough year.

On the bright side, our prime minister and his ever media-savvy finance minister say that everything is just peachy in Sweden at the moment. Sweden is flourishing, companies are making more profit than ever before. One of the biggest oversights of the past year has been that this huge spurt in profitability has largely been at the expense of employment. Companies, large and small, are fleeing to safer, more viable shores. Those that remain are downsizing as fast and as far as possible.

People are simply afraid to employ staff.

Why is that? Well, to arrive at the answer to that question, let us ask another question: who wants to work hard to build up something from which one can never make a decent living or achieve a reasonable measure of security?

No-one wants to die a pauper after a hard life’s work.

There must be greater incentives to get people to take the risk of not only starting and running a business, but even employing people and working to expand said business.

Simply put, people – young and old – must feel that the sky is the only limit to the extent of their possible success when they start a business, and they must be allowed to enjoy the fruits of their labour.

Failure to realise that will only push this country further down what is already a very slippery slope indeed.

This year, I did not make any new year’s resolutions. I prayed instead for good sense to return to the ruling masses.

Let us all hope that this one wish comes true.