Den eviga tacksamheten

Lena Sundström har skrivit en utmärkt artikel i dagens Aftonbladet. Hon frågar helt enkelt varför människor inte kan hjälpa andra människor utan att skylta med (eller t.o.m. skryta om) det. Bland annat skriver hon:

"Frågan är förstås när en gåva upphör att vara en gåva. Är det fortfarande en gåva om givaren gör det till ett monument över sin egen godhet?
Tänk om ens polare och ens föräldrar hade samma krav när de kom med sina presenter. Då skulle inte ens hem vara ett hem längre, utan en utställningslokal över olika vänners givmildhet alternativt plånboksutrymme.
”Det här är en gåva från Benke och Vickan” och sedan skulle Benke och Vickan eller morsan och farsan ringa till en emellanåt och fråga om de kunde få komma över och plåta av mig och bröd-rosten som jag fick i julas, eller dvd-boxen med Sopranos som jag fick i fjol, så att ännu fler kunde se. ”Titta vad glad hon blev.” Som om gåvan inte räckte i sig. Ändå är det ju så det fungerar."

Jag måste erkänna att varje tv-program om fadderbarn och vissa om diverse hjälpinsatser fyller mig med en stor mängd avsmak när jag ser dem. Det har gått så långt att jag inte längre ser på dessa program. Jag byter kanal så fort jag hör att något sådant är på gång. Varför? På grund av hur dessa program är vinklade. "Titta allihopa, se på oss! Vad duktiga vi är, vi snälla människor som hjälper dessa stackars, fattiga människor. Utan vår hjälp så hade de aldrig kommit så långt i livet." Det är givetvis underförstått att dessa människor aldrig ska glömma den snälla insatsen. Och gör de det så skall vi se till att de genast kommer ihåg det. Vi ska se till att alltid vara till hands för att ta emot deras eviga tacksamhet, och vi skall påminna dem att vara tacksamma så ofta vi kan. Då får vi en chans att klappa oss själva på axlarna och berömma varandra och berätta om vilka goda, givmilda människor vi är.

Men detta är inte givmildhet. Detta är inte snällhet. Detta är något helt annat.

När min syster och jag var barn lärde vi oss ett antal saker väldigt tidigt. En av de viktigaste var att vi skulle hjälpa andra, stora som små, utan att förvänta oss något i gengäld. Vi lärde oss att man inte hjälper andra människor för att kunna få ära eller beröm, utan för att det var mänskligt. Vi lärde oss att vara givmilda men ödmjuka i vår givmildhet. Vi lärde oss att det var fult att skryta om, diskutera eller skylta med vår generositet. Vi lärde oss att det var obetänksamt och fullständigt vidrigt att kräva evig tacksamhet. Fina, hederliga människor gör inte så där. Över hela landet lärdes detta budskap ut av föräldrar, lärare på skolor, dagispersonal och t.o.m. grannarna. Vi lärde oss att hjälpa människor på ett sätt som gjorde att de fick behålla sin dignitet. Vi lärde oss att behandla människor som vi själva skulle vilja bli behandlade.

På den tiden var det så att genuint snälla, givmilda, icke-självgoda människor aktivt engagerade sig i många välgörenhetsaktiviteter utan att annonsera det. De hjälpte gamla människor utan krav på belöning. De besökte barnhemsbarn och fängslade, samlade pengar och kläder till fattiga, var aktiva i kyrkliga insatser och lånade pengar till grannar i nöd utan ett pip. Det de fick var hela byns, stadens, eller landets respekt. Folk som visste vad dessa människor gjorde såg upp till dem och gärna pekade ut dem till sina barn som förebilder. Människor som gärna annonserade sin "generositet" undveks av de flesta. Folk tappade respekt för dem och viskade till sina barn att de aldrig skulle växa upp och bli en "sådan" människa. Till och med de som behövde hjälp gjorde hellre utan i stället för att komma till en av dessa människor.

Tänk vad jag häpnade när jag kom till Sverige och fick se hur ivriga alla människor var att berömma sig själva för sin "duktighet" efter att ha hjälpt någon stackars person att komma till rätta. Eller hur folk krävde att få beröm för det, antingen av allmänheten, eller av personen som fått hjälp (tänk på killen som gick ut i media och krävde erkännande för sin insats som frivillig hjälparbetare i Thailand efter tsumanin). Hur folk nästan skröt om alla välgörenhetsaktiviteter som de var engagerade i. "Fy, vad hemskt!" tänkte jag. Skäms inte dessa människor? Har ingen någonsin lärt dem att man inte gör så? (Denna tillhör definitivt en aspekt av kulturkrocken som väldigt många utlänningar upplever varje dag). Det har gått sex år nu, och jag är fortfarande förvånad varje gång jag märker en sådan händelse. Ännu värre, så väcks en stark känska av avsmak som genomsyrar hela kroppen varje gång jag ser en självgod individ som står på en scen med ett stort leende på läpparna och pratar om sina (ibland våra) underbara insatser på det ena eller det andra stället. Ibland släpar de till och med den stackars mottagaren till tv-soffan så att hela Sverige (det förekommer flitigt även i USA) kan få veta hur duktiga de är/ har varit, och så att mottagaren kan än en gång få en chans att säga tack, denna gång offentligt. Thailands president sa inte det, men jag är övertygad om att detta var en av de främsta anledningarna till att Thailand tackade nej till katastrofhjälp efter tsunamin. Givetvis är Thailand ett rikt land (hur många svenskar tyckte så före tsumanin?), men de flesta upplever nog kravet på evig tacksamhet som förnedrande.

Förr i tiden hade frivilliga arbetare ett väldigt högt anseende. Folk beundrade deras mod och engagemang, men framför allt, deras ödmjukhet. Idag förväntar sig de flesta att få hyfsat betalt (inklusive förstaklass flygbijetter) för deras insats. Och oavsett om de får det eller inte så kräver de mycket uppmärksamhet. De ska sitta i tv-soffan, de ska vara talesmän för hjälpinsatser efter en dags erfarenhet, de ska ständigt hyllas av hela nationen. Det värsta är inte bara att det avskräcker de personer som hade kunnat tänka sig arbeta som frivilliga, utan det faktum att det ger de genuint ödmjuka, arbetsamma frivilliga ett dåligt rykte. Frivilliga organisationer bedrivs nu som vilket företag som helst, fast med "gratis" pengar. De må ha blivit kassakor i modern tid, men ordet "frivillig" har blivit rejält nedsmutsat, och klingar mer vinningslystnad än hjälpinsats.