Of course it takes two: svartjobbare ignorerades i den hätska debatten

SVDs Göran Skytte har skrivit en utmärkt analys av den gångna veckans nästintill rabiata debatter om "skurkarna" vars "brott" mest bestod i att de lät bli att rapportera till dåvarande Skattemyndigheten att de betalat mer än 1000 kr i ersättning till någon som utfört diverse tjänster hos dem. Det är uppfriskande att se att det fortfarande finns folk som inte räds för att tala klarspråk.

"I inlägg efter inlägg har fokus helt riktats på köparen, den som betalar svart. Debattörer har talat om ”högerns brist på skattemoral” och om ”den svartbetalande överklassen” som ”stjäl skattepengar” från stackars utslitna städerskor."

Och så kommer det som de flesta tycks medvetet låtit bli att se:

"Det finns som sagt en annan sida av myntet: för varje "borgerlig överklassare" som betalar svart, finns det en person som jobbar svart."

"Och denne svartjobbare är – om det handlar om att måla ett staket, laga en kran, etc – sannolikt inte en överklassare med högersympatier, utan har troligen helt annan profil"

Det osagda är att svartjobbare säkert får mer ut av skattesystemet än köparna, och kunde därför rimligen förväntas vara mer angelägna om att stödja det. Och däri låg problemet för "journalisterna", som helt enkelt valde att släta över detta enkla, men generande faktum. Synd. För det hade gett debatterna en ton av sans och balans. Och det var oansvarigt att inte upplysa sina godtrogna läsare/lyssnare om denna aspekt. Har vi blivit sådana får, som bara följer den som skriker högst, utan att höja fingret, tänka själva och ställa vettiga frågor?

Och så en klassiker: "den hemska och giriga överklassen (som tjänar mer än 25000 kronor i månaden) tvingar de stackars människorna att mot deras vilja arbeta svart."

Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Vad är det som gör en tjänst "svart", om det är så att den som köper tjänsten inte är skyldig att betala skatt på det utbetalade beloppet (det som understiger 10.000 kr, enligt lagen)? Vilka är de största bovarna, de som inte hade någon skyldighet att betala skatt - helt enligt reglerna - i de fallen som prydde löpsedlara och hängdes felaktigt ut som skattesmitare (köparna), eller svartjobbarna som inte betalat skatt på de intjänade pengarna?

Och - hör och häpna - är det möjligt att den som köper tjänsten kanske tror att han/hon faktiskt hjälper svartjobbaren genom att inte anmäla att man betalat ut mer än 1.000 kr (OBS! gränsen för inrapportering, inte för arbetsgivaravgift) under ett år? Kan det också vara så att folk tycker att det tar fruktansvärt mycket tid att skicka in kontrolluppgifter för ynkla 1000 spänn? Att det anses inte vara värt besväret, särskilt när man blir så illa betraktad i ett samhälle där impräntade socialistiska ideologier säger att man skall göra allting (städa, passa barnen, klippa gräsmattan, tvätta, diska) själv, även om man varken kan eller vill?

Det skulle vara mycket bättre för alla, och inte minst lätta arbetsbördan hos Skatteverket, om man höjde gränsen för kontrolluppgifter till samma nivå som den för skyldighet att betala arbetsgivaravgifter, dvs. till 10.000 kr. Däri ligger nog lösningen för detta problem. Den impräntade förakten för den som tycker sig förtjänar ett liv utan städningsplikt och dylikt blir dock svårare att övervinna.

DN