Någon vågar säga det, men snart är väl saken än en gång glömd...

Igår fick organisationen Advokater utan Gränser upplysa det svenska folket exklusivt via tidningen Dagens Nyheter om det som väldigt många länge misstänkt: att "Migrationsverket stoppar de bästa asyladvokaterna". Inget om detta nämndes i dagens nyhetssändningar i tv, då de flesta tycks vara besatta av Ariel Sharons tillstånd, men man antar att artikeln kommer att få åtminstone lite uppmärksamhet under den kommande veckan.

Givetvis var Migrationsverket mycket snabb med att tillbakavisa kritiken, men det är kanske endast de mest ignoranta som inte har undrat efter vissa nyhetsinslag som hade med asylsökande och Migrationsverket att göra. Under åren har man sett hur vissa av de asylsökandes juridiska ombud har gett intrycket av att vara fullständigt dåligt pålästa eller nästintill nonchalanta då de medverkat i tv-intervjuer. Vi har hört otaliga rapporter om hur skyhöga deras arvoden har varit, trots att klienterna bara träffat dem vid något enstaka tillfälle eller inte alls, samt hur svårt många klienter har haft att få tag på ombuden när det behövdes. Dessutom är det många som länge känt sig oerhört frustrerade då de inte känner att deras juridiska ombud gör tillräckligt, följer upp de bevisningar som kan hjälpa deras fall eller helt enkelt för deras talan, det som de faktiskt får hyfsat betalt att göra.

Efter varje sådan nyhetsinslag har jag undrat: har vi så usla advokater i Sverige, eller är det så att de endast bry sig om att få betalt? Om det bara handlar om att få betalt, finns det ingen heder bland dessa människor? Ryggrad då? För detta är ynkligt beteende av högsta grad.

Jag har, under alla dessa år, fått det klara intrycket av att för vissa offentliga biträden är Migrationsverket bland en av de största offentliga kassakorna man kan komma i närheten av i Sverige. Och det finns alldeles för många, alla skattefinansierade. Man får intrycket av att dessa särskilt utsedda ombuden inte behöver prestera för att få betalt. Det räcker med att bli utsedd. Bryr man sig lite kan man visa sitt ansikte vid ett par tillfällen, skicka vissa på förhand förberedda dokument till Migrationsverket för att fylla ut timmarna (om ens detta) och sedan få betalt. Hur blev det så här? Det handlar om utsatta människor och skattemedel. Våra skattemedel.

Men detta är Sverige. Och det verkar vara allt lättare för sådana saker att äga rum utan att någon reagerar, utan att någon lyssnar. För sånt händer ju inte i Sverige. Vi har inte jäv, inte korruption, inga av de dåliga problem som finns i andra länder. Du vet, de länder där folk inte ser ut som "vi" gör, inte känner smärta som vi gör, inte räknas, och kan därmed likställas med noll. Vi är snälla, hederliga människor. Vi hjälper varandra. Vi följer alltid lagen. Vi ljuger inte. Och vi utsätter inte människor medvetet för långsam psykisk tortyr (för det är precis vad det är). Svenskar är proffs på att blunda och sticka huvudet i sanden. Hur mycket längre ska vi lida av denna märkliga kollektiva sjukdom?

Tolkarna och andra till synes hederliga advokater har vetat om missförhållandena sedan länge. Varför har det varit tyst tills nu? Vi får hoppas att detta inte blir som en lång rad av andra missförhållanden som regelbundet offentliggörs i Sverige: att man först hör om saken, sedan tillsätts en utredning (eller inte), sedan får man höra att det var ett systemfel, eller fel i rutiner, eller inget fel alls, sedan blir det tyst. Tills efter två år, då någon annan kommer med en färsk ny rapport om precis samma sak. Och då kommer vi, precis som förr, att antingen rycka på axlarna, eller förfasas över den. Vi kommer att utbrista att det är fullkomligt hemskt OM det nu är så, eller så kommer vi att falla tillbaka på den gamla, beprövade linjen: att sånt inte händer i Sverige.

Liknande rykten har länge förekommit även inom kretsarna kring omhändertagna barn, att duktiga advokater hamnar på en svartlista och har svårt att få uppdrag som offentliga biträden, likaså att de utsatta familjerna vägras rätten att själva välja sina offentliga biträden, även om dessa står redo att hjälpa. Och alla sitter tysta och tittar åt annat håll. Vart är vi på väg?