Ett nytt år, en ny början?

År 2006 har tillkommit. Det är märkligt hur snabbt tiden har gått. Ett helt år har passerat sedan man avlade förra årets nyårslöften, som lika snabbt kastades åt sidan.

Vad kan vi som har turen (eller oturen) att bo i Sverige förvänta oss av det nya året? Min första instinkt är att tro att det är vi som får bestämma hur bra året blir.

Nu när jag sitter här och reflekterar över det gångna året och detta som precis har börjat kommer jag på några av de frågor som varje företagare i detta land väl funderar över.

Hur många fler anställda kommer att sjukskrivas närmast på heltid på grund av att de brutit benet då de åkte skidor utanför pisterna under julhelgen, eller har fått influensa, eller är oerhört stressade pga. äktenskapsproblem, eller något av tusen möjliga skäl som inte har ett dugg med deras arbetsförhållanden att göra? Hur många fler plattbröstade unga kvinnor med dåligt självförtroende kommer att bestämma sig för att förstora diverse delar av sina kroppar under helgen och på sätt belasta deras arbetsgivare med den extra sjuklönekostnaden redan i början av det nya året?

Och så kommer vi till rövarskattsfrågan som hela affären med den 15-procentig sjuklönekostnaden ska handla om i framtiden: hur ska man få bort dessa människor från företaget – och i rask takt? Vi kanske har ett väldigt svårt år att se fram emot.

På den positiva sidan så säger vår statsminister och hans listige finansminister att det går utomordentligt bra för Sverige just nu. Sverige växer så det knakar, företag gör de största vinsterna någonsin. En sak som kan tyckas ha gått de flesta makthavarna förbi är att de stora vinsterna har tillkommit till stor del på arbetsmarknadens bekostnad. Företag, både stora som små, flyr till säkrare, ekonomiskt attraktiva länder. De som stannar kvar drar ner på investeringar och säger upp personal så fort som möjligt och så långt det bara går.

Folk är helt enkelt rädda för att anställa personal.

Varför är det så? För att få ett svar på denna fråga, låt oss ställa en annan: vem vill slita för att bygga upp något som man aldrig kommer att kunna tjäna tillräckligt bra på eller ens uppnå en acceptabel levnadsstandard eller trygghetsnivå?

Ingen vill dö urfattig efter ett liv av hårt slit.

Det måste finnas större incitament som gör att folk vågar ta risken för att inte bara starta och driva ett företag, men även anställa personal och arbeta för att få företaget att växa.

Enkelt sagt, skall folk i detta land – unga som gamla – kunna känna att det inte finns någon gräns för hur framgångsrika de kan bli när de väl har startat ett företag. Därutöver skall de tillåtas att fullt ut njuta av de vinster och belöningar som företagsamheten kan medföra.

En ständig vägran att inse detta kommer endast att knuffa landet ännu längre ner på vad som redan är en kraftigt sluttande plan.

Jag avlade inga nyårslöften i år. I stället skickade jag upp en tyst bön för att de regerande massorna skall få en rejäl dos av sunt förnuft.

Låt oss hoppas att denna önskan går i uppfyllelse!