Of course it takes two: svartjobbare ignorerades i den hätska debatten

SVDs Göran Skytte har skrivit en utmärkt analys av den gångna veckans nästintill rabiata debatter om "skurkarna" vars "brott" mest bestod i att de lät bli att rapportera till dåvarande Skattemyndigheten att de betalat mer än 1000 kr i ersättning till någon som utfört diverse tjänster hos dem. Det är uppfriskande att se att det fortfarande finns folk som inte räds för att tala klarspråk.

"I inlägg efter inlägg har fokus helt riktats på köparen, den som betalar svart. Debattörer har talat om ”högerns brist på skattemoral” och om ”den svartbetalande överklassen” som ”stjäl skattepengar” från stackars utslitna städerskor."

Och så kommer det som de flesta tycks medvetet låtit bli att se:

"Det finns som sagt en annan sida av myntet: för varje "borgerlig överklassare" som betalar svart, finns det en person som jobbar svart."

"Och denne svartjobbare är – om det handlar om att måla ett staket, laga en kran, etc – sannolikt inte en överklassare med högersympatier, utan har troligen helt annan profil"

Det osagda är att svartjobbare säkert får mer ut av skattesystemet än köparna, och kunde därför rimligen förväntas vara mer angelägna om att stödja det. Och däri låg problemet för "journalisterna", som helt enkelt valde att släta över detta enkla, men generande faktum. Synd. För det hade gett debatterna en ton av sans och balans. Och det var oansvarigt att inte upplysa sina godtrogna läsare/lyssnare om denna aspekt. Har vi blivit sådana får, som bara följer den som skriker högst, utan att höja fingret, tänka själva och ställa vettiga frågor?

Och så en klassiker: "den hemska och giriga överklassen (som tjänar mer än 25000 kronor i månaden) tvingar de stackars människorna att mot deras vilja arbeta svart."

Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Vad är det som gör en tjänst "svart", om det är så att den som köper tjänsten inte är skyldig att betala skatt på det utbetalade beloppet (det som understiger 10.000 kr, enligt lagen)? Vilka är de största bovarna, de som inte hade någon skyldighet att betala skatt - helt enligt reglerna - i de fallen som prydde löpsedlara och hängdes felaktigt ut som skattesmitare (köparna), eller svartjobbarna som inte betalat skatt på de intjänade pengarna?

Och - hör och häpna - är det möjligt att den som köper tjänsten kanske tror att han/hon faktiskt hjälper svartjobbaren genom att inte anmäla att man betalat ut mer än 1.000 kr (OBS! gränsen för inrapportering, inte för arbetsgivaravgift) under ett år? Kan det också vara så att folk tycker att det tar fruktansvärt mycket tid att skicka in kontrolluppgifter för ynkla 1000 spänn? Att det anses inte vara värt besväret, särskilt när man blir så illa betraktad i ett samhälle där impräntade socialistiska ideologier säger att man skall göra allting (städa, passa barnen, klippa gräsmattan, tvätta, diska) själv, även om man varken kan eller vill?

Det skulle vara mycket bättre för alla, och inte minst lätta arbetsbördan hos Skatteverket, om man höjde gränsen för kontrolluppgifter till samma nivå som den för skyldighet att betala arbetsgivaravgifter, dvs. till 10.000 kr. Däri ligger nog lösningen för detta problem. Den impräntade förakten för den som tycker sig förtjänar ett liv utan städningsplikt och dylikt blir dock svårare att övervinna.

DN

Föräldraansvar: vissa saker skall läras ut vid köksbordet

Jag är så fruktansvärt trött på "samhällets" och andra organisationers försök att barnförklara fullt vuxna människor och idiotförklara resten, inte minst tonåringar. Nu har det uppdagats att organisationen Unga Aktiesparare (via sin VD Mika Burman Götz) som är kritisk mot att unga inte får någon utbildning i privatekonomi i skolan.

För det första:
Det gör dem visst ju, det heter matematik. Om vanliga exempel på hushållsräkning, osv. inte ingår i matematiken i skolan så är kursen dåligt underbyggd. Men så är det nog i dagens flumskolor.

För det andra:
Privatekonomi är något som barn brukar lära sig vid köksbordet hemma. Det är främst föräldrarnas ansvar, inte skolans och definitivt inte samhällets. Barn med föräldrar som bryr sig lär sig en hel del där, t.ex. om hur man gör upp en budget för att försäkra sig att man har råd att betala räkningarna vid slutet av månaden och ändå har pengar kvar för att kunna sätta mat på bordet. Svårare än så är det inte. Det är en väldigt dum tonåring som skuldsätter sig själv genom att ta sms-lån eller ringa dyra samtal eller köpa märkeskläder de inte har råd till, för att sedan komma gråtandes till diverse tidningar och organisationer och lika aningslösa föräldrar för att säga att "de inte visste", eller "det bara hände". Hade jag gjort något sånt som tonåring skulle mina föräldrar ha skämts över att ha uppfostrat ett sådant dumt barn.

Eller kanske är det inte så dumt av dessa människor, ty "samhället" betalar ändå. Vi skriver av skulder för fullt, och skriver om lagar för att passa de ansvarslösa, och pysslar om dem och lindar in dem i bomullstuss så mycket det bara går, för att sedan stå och se på medan de upprepar samma "misstag" gång på gång. Låt dem lära sig av sina misstag! Organisationens VD bör fundera över att precis som hon lärt sig mycket av en "dundertabbe", så kan även andra göra det av deras. Vi kan inte sopa banan rent åt folk hela deras liv. Hur ska de annars kunna klara av de motgångar som de stöter på?

"För många är det inte en självklarhet att man ska spara i stället för att ta lån om man till exempel ska köpa en ny mobiltelefon. För dem som sparar är dessutom marknaden så komplex. Det är svårt att avgöra om en viss typ av sparande verkligen lönar sig," säger Mika Burman Götz.

Och så ytterligare en liten pärla:

"Men i skolan fick man inte ens lära sig att betala en räkning," säger hon.

Is she for real??? Se bara på listan över fällgroparna som hon angett. Är dessa inte saker som barn lär sig av sina föräldrar? Varför lägga ytterligare belastning på ett redan överbelastat skolsystem? Men jag förstår att Unga Aktiesparare också måste profilera sig, såsom så många andra organisationer, förbund och föreningar så här års.

De flesta som "drabbas" av de typer av problem/skulder som nämns är mellan 14 – 19 år gamla. "Barn" är de knappast inte. Det finns 10-åringar i andra länder som vet bättre. Riktiga barn, dvs. de under 12 år, blir skuldsatta mest pga. av deras föräldrar inte förmår sig ingjuta ett mått av disciplin i sina ungar. Barnen struntar således i det sina föräldrar säger (om de nu säger något) och gör precis som de vill. Men det gör det inte till ett samhällsproblem och inte heller till något som man skall eller kan klandra skolan för.

Entreprenörsandan?

Häromdagen satt jag med en granne och uttryckte min sorg över att barn i Sverige inte uppfostras i entreprenörskapens anda. Om man frågar ut de största entreprenörerna i USA, sade jag till henne, skulle de flesta berätta om hur de fick en uppskattning för framgång och pengar samt utvecklade viljan att vara sin egen chef. De skulle berätta om hur de tjänade pengar genom att sälja lemonad med isbitar ute vid trottoaren på en varm dag, hur de klippte gräsmattor åt grannarna varje vecka, hur de sprang ärenden åt någon då och då, och hur många år de jobbade som tidningsbud och levererade tidningar de gick till skolan varje morgon. Så är det än idag i vissa delar av USA, Storbritannien, Baltikum och övriga länder, inklusive Norden. Man lär sig vikten av att tjäna pengar och spara och driva egen redan vid köksbordet och från barnsben.

Om jag skulle försöka betala en 12-åring för att klippa gräsmattan varannan vecka, eller en 8-åring för att posta några brev då och då skulle det kallas för "utnyttjande av barn", eller "barnarbete". För det är ju förbjudet, enligt FN, sägs det. Det som okunniga svenskar inte förstår är att det inte var mot sådana incitament och ärenden som FNs konvention mot barnarbete instiftades. Men försök att få någon bland dina grannar att förstå det! "Varför kan inte du göra det själv?" – är den vanligaste repliken. Jag tror att det finns en direkt koppling till denna inställning och det nästintill obefintliga intresset som vissa unga och vuxna har för att starta eget utöver det faktum att det inte lönar sig när allt man tjänar går bort i skatt. Entreprenörskap är inte något man bara hoppar upp och börjar brinna för i vuxen ålder. Det är oftast hemma, vid köksbordet, som det börjar. Sedan kan skolan hjälpa till, med välunderbyggda kurser. Specialkurser behövs knappast inte, såvida eleverna inte är fruktansvärt slöa.

Folk i övriga Norden sitter säkert och tänker att svenskar måste vara bland de mest korkade i hela världen. Vi har ju redan knipit den platsen bland våra grannländer.

Källor: DN, DN

No smoke without fire - SAS vs. Bombardier

Why couldn't SAS consider the possibility that the recent accidents may have been a result of sabotage?

I confess that I have never felt at ease flying on a Dash aeroplane. I prefer larger aircraft, and have therefore always planned my trips to ensure that I always end up on a somewhat (to me anyway) sturdier one. I simply cannot bear the thought of having to travel on a propeller aircraft.

When the news of the first accident with a SAS-operated Dash aircraft was reported, I imagined that it was just that - an accident - and that the investigators would discover the reason for the crash soon enough. Thankfully, no-one was hurt. But when this was followed by a spate of similar accidents, apparently after years of silence on the security of these aeroplanes - it was the first time I (and undoubtedly many others) was hearing that SAS had always had problems with Dash aircraft - that I thought that it could very be the case that a disgruntled employee in the maintenance workshop lay behind the crashes, i.e., that they could be the result of sabotage. It raises the question: why had SAS remained silent about previous incidents regarding the aircraft?

Instead, they found it more suitable to publicly accuse the manufacturer of the aircraft (Bombardier) without having first investigated the obvious - who had had access to the aircraft and how well had these been maintained? Isn't this the standard practice in the airline industry? Other airlines conduct such investigations almost as a reflex action, and have done so long before "terrorism" became widespread. The American airline companies, which are always anxious to keep their customers and stave off competition, seldom take anything for granted. Furthermore, they are aware that it would cost them dearly, should they accuse a manufacturer of delivering a faulty product, only for it to be revealed that it was their own employees who hade been at fault.

But no. The management of SAS has apparently ruled out such a scenario as impossible from the very beginning, since they labour the strange impression that the company, which has been hit by numerous staff conflicts in recent years, could never, ever, be a victim of carelessness or deliberate sabotage, much more at the hands of one of its own employees. This is an incredibly stupid attitude to take. Like many other companies in Sweden, self-righteousness will be the death of their organisation.

"This is a very un-Scandinavian behaviour that they are adopting in a bid to get rid of us," says SAS' spokesman Bertil Ternert to di.se. What did I say? What on earth does he mean by un-Scandinavian behaviour??? As if Scandinavians would never dream of behaving in exactly the same manner. Self-righteousness - it is never far from the surface in Scandinavia.

But Bombardier is now hitting back. So far, they had been content to wait until the Danish Accident Investigation Board had completed its investigation, while SAS occupied the airwaves through leaked reports and accusations. And the Swedish media has been complicit in the creation of the imbalance, since they have not exactly been impartial in their reporting. Not a single one of the media houses have raised the idea that the accidents might actually have been a result of negligence or sabotage. Bombardier has apparently had enough, and is hitting back by claiming that the fault lies with SAS' technicians. Nonetheless, the matter is far from over. It will therefore be interesting to see how things develop in the coming weeks.

Sources: Financial Post, International Herald Tribune, Aftenposten, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SVD, SVD, GP, SVD, SVD

Modern svensk "journalistik" har aldrig varit mindre beundransvärd

H G Wessberg efterträder Ulrica Schenström som Fredrik Reinfeldts statssekreterare. Jag hoppas att det är ett bra val, samt att utnämningen drar ett streck under den gångna veckans händelser. Men det tror jag inte, för i SVDs, DNs och aven GPs korta artiklar om utnämningen passar de på att upplysa sina läsare om att "H G Wessberg var en av de statssekreterare i TT:s granskning som svarade att han har betalat för svarta tjänster." Tycker de verkligen att det räcker med det? Har de inte en plikt att tydliggöra påståendet, genom att säga vad det var för tjänster, hur stor omfattningen var, och viktigast av allt, för hur många år sedan det skedde och ännu viktigare, om han hade förtroendeuppdrag då? DÅ kunde man börja snacka om journalistik. Men i dagsläget verkar alla de tidigare så seriösa tidningarna vara i en evig kapplöpning till träskets botten. Som DNs Johannes Åman skriver i sin krönika, Lustration på svenska:

"Hittills har frågan varit om riksdagsledamöter och statssekreterare någon gång köpt svarta tjänster. Men ett vinnande koncept kan varieras och vidareutvecklas."

Och då går alla påstådda "standarder" och prat om journalistisk moral och etik ur fönstret.

När jag var barn lärde jag mig skillnaden mellan en reporter och en journalist - det gjorde alla barn på skolan, när skolans uttryckliga syfte var att lära barn saker. Journalisten hade ett högre anseende än reportern. Skillnaden låg mest i deras arbetssätt. Journalisten grävde och undersökte, såg till att hålla sig neutral och lämnade det upp till läsarna att dra sina egna slutsatser efter att ha granskat de fakta som hade presenterats i en artikel. Reporterns arbete gick mest ut på att förmedla information som oftast kommit till på grund av någon annans arbete. Sverige har, för det mesta, en massa reportrar som gärna tar den finare titeln "journalist", trots att allt de gör är att kopiera och rent av plagiera varandra (och inte minst utländska media), dvs. när de inte ägnar sig åt att hitta på eller vinkla texter för att vilseleda allmänheten. Och det är förkastligt. Ytterligare ett resultat av det urvattnade utbildningssystemet?

En som slår spiken på huvudet är kommunalrådet Paul Lindquist som presenterar paret Cederschiölds förklaring av de städtjänster de köpt i sin blogg under rubriken "Onyanserat mediedrev", och påpekar med all rätt att någon skattskyldighet inte har förelegat (åtminstone inte från deras sida, möjligtvis borde städerskan ha betalat skatt på sina inkomster, i vilket fall är det hon som fuskat) samt att det har "journalisterna" struntat i att påpeka för sina läsare:

"Denna information kan rimligen inte vara okänd för landets journalister, ändå förmedlar de (med ett undantag) inte den till sina läsare. Man kan ju fråga sig varför..."

Jag är dock nöjd över det faktum att Reinfeldt inte känt sig nödgad att anställa ytterligare en kvinna i jämnställdhetens namn. Fyra felaktiga val räcker gott och väl under en mandatperiod.

Andra källor: SVD, DN, DN, SVD, DN, GP, SVD, SVD

Ingen rök utan eld - SAS och Bombardier

Varför tänkte inte SAS på att det lika väl kunde handla om sabotage?

Jag erkänner att jag aldrig känt mig trygg när jag någonsin rest på ett Dashplan. Aldrig. Jag föredrar större flygplan, och har alltid planerat mina resor för att försäkra att jag får sitta på ett någorlunda (i mina tankar) stadigt flygplan. Jag står helt enkelt inte ut med tanken att flyga på ett propellerplan.

När nyheten om det första olyckan med ett SAS Dash-plan slog igenom tänkte jag att det nog var just det - en olycka - och att utredaren skulle komma på orsaken snabbt nog. Tack och lov var ingen skadad. Men när olyckorna sedan tog fart, efter tillsynes år av tysthet på den fronten - det var första gången jag (och säkert många andra) fick veta att SAS alltid haft problem med dessa flygplan - tänkte jag att det väl kunde handla om att någon missnöjd anställd på verkstaden låg bakom olyckorna, dvs. att det kunde handla om sabotage. Man kan fråga sig varför SAS hittills hade varit tyst om tidigare incidenter?

Istället finner SAS det lämpligare att gå ut och anklaga tillverkaren utan att ha först kontrollerat det uppenbara - vilka som haft tillgång till flygplanen och hur dessa hade underhållits. Är detta inte praxis inom branschen? Andra flygbolag gör sådana kontroller nästan reflexmässigt när sådana händelser inträffar, och har gjort det sedan långt innan "världsterrorism" blev ett faktum. De amerikanska bolagen, som är så måna om sina kunder och konkurrensen, tar sällan något för givet. Dessutom är de medvetna om att det skulle stå dem dyrt om de skulle anklaga en tillverkare och det sedan visade sig att det var deras egna anställda som hade slarvat.

Men nej. Detta är uppenbarligen uteslutit från början i fallet SAS, då ledningen tycks vara av den märkliga uppfattningen om att SAS, som drabbats av så många personalproblem under de senaste åren, aldrig skulle kunna drabbas av slarv eller medvetet sabotage, som kunde t.o.m. ha varit utfört av de egna anställda. Det är en fruktansvärt korkad inställning. Som så många andra företag i Sverige kommer självgodheten att ta kål på verksamheten.

"Det här är ett mycket oskandinaviskt beteende i syfte att försöka spela bort oss," säger SAS informationsdirektör Bertil Ternert till di.se. Vad var det jag sa? Vadå oskandinaviskt beteende??? Som om skandinavier aldrig skulle komma på tanken att bete sig likadant. Självgodheten, alltså. Den är aldrig långt ifrån ytan.

Och nu slår Bombardier tillbaka. Hittills hade de varit förberedda att vänta tills den danska haverikommissionens utredning var klar, medan SAS slog vilt omkring sig med alla sina läckta rapporter och anklagelser. Och svenska media har hjälpt till med drevet, då de inte precis varit opartiska i sin rapportering. Inte en enda av mediehusen har kommit på tanken att det faktiskt kunde handla om slarv eller sabotage. Bombardier har uppenbarligen fått nog, och slår nu tillbaka genom att bl.a. hävda att felet ligger hos SAS tekniker. Dock är sista ordet än inte sagt. Det blir därför spännande att se hur det hela utvecklar sig framöver.

Källor: DN, DN, DN, DN, DN, DN, SVD, SVD, GP, SVD, SVD

Kvinnliga politiker skjuter sig själva och alla andra kvinnor i fötterna

Kan Reinfeldt någonsin våga anställa eller befordra en kvinna i framtiden? Kan någon politiker? Kan någon manlig ledare någonstans? Hur dum får en kvinna vara, egentligen? Vart går gränsen?

Om någon behövde bevis för att svenska kvinnor helt enkelt inte kan hantera situationen när de väl får åtråvärda positioner levererade till sig på ett fat så behöver den inte leta vidare. På ett år har inte en, inte två, utan hela FYRA kvinnor medverkat till att sänka det parti de sade sig vara så måna om, genom att antigen ljuga för sin chef (statsminister), eller hantera sina personliga affärer på ett klantigt, rentav dumt sätt, eller både och. Det lämnar en bitter smak i munnen t.o.m. på mig, som trots att jag aldrig varit särskilt intresserad av kvotering och dylikt, ändå tyckte att det var bra att regeringen Reinfeldt kunde leta efter och hitta kvalificerade, erfarna kvinnor till de positionerna som behövde fyllas. Jag undrar hur han tänker nu.

Låt oss först få en sak ur vägen. Även om det var synd om Fredrik Reinfeldt den första gången då två kvinnor tvingades lämna sina poster över till synes bagateller (dock tyckte jag att Stegö Chilòs avgång var rättfärdig, den andra var mest pga. jantelagen och hade kunnat hanteras bättre av chefen och vederbörande), och den andra gången (med Schenström, som även det kunde ha skötts bättre av båda parter), så kan jag definitivt inte säga samma sak om denna fjärde händelsen. Hade det varit jag hade jag fullständigt dragit mig för att sätta ytterligare en kvinna (eller för övrigt en man) i en post utan att kontrollera dem/den som stod till förfogande hårdare än hårt. Men nej, vår godtrogen statsminister bestämde sig för att hellre lita på den nya damen (Clase) och därmed utsätta sig själv och hela sitt parti för ytterligare ett mediedrev. Med det har han förlorat den grund han var på väg att återvinna efter att ha sparkat Schenström. Skärpning Reinfeldt! Det är DU som är chefen. Någon gång måste du visa det. Du kan inte bara ge sken av att sitta och mjuka till dig saker. Tänk om du kunde ilskna till mot alla dessa som leker med dig i ditt parti som du gjorde mot reportrarna som ställde frågorna till dig om Schenströms jouraktiviteter kort efter det att pussbilderna hade publicerats.

Men det här med att inte vilja stå upp och visa att man är chefen är, och har alltid varit ett problem i Sverige. Svenska anställda gnäller om orättvisa, tuffa och hårda chefer när dessa visar att de faktiskt vågar "chefa". Cheferna vill hellre vara omtyckt av alla och låter därmed bli att fatta tuffa beslut, även om det betyder att arbetet lider på grund av det. Folk tyckte att Jan Stenbeck kunde vara en hård chef, men han var framgångsrik, och hade mångas respekt. Fler borde tänka på det, tycker jag.

Reinfeldt kan återhämta sig, men Moderaterna har också tagit stor skada av det inträffade (och än är det inte slut, nu när aven Clase visat sig har klantat). Nu gäller att Reinfeldt slår näven i bordet och säger "nu får det vara nog"! Detta är inte en situation som man kan mesa sig ur. Han måste lära sig att de inte alltid går att lita på folk fullt ut, utan man måste våga ställa de rätta och viktiga frågorna, och stava ut det där med personligt ansvar för folk och vad det innebär, för det är något som svenskar inte är vana vid, att ta personligt ansvar för det de gör. Gör han det, kan de fixa resten under det kommande året och förhoppningsvis börjar fokusera på valet 2010, annars är det kört, efter bara ett år. Dags för övriga Alliansledarna att gå samman och offentligt stödja sin drabbade kamrat à la Maud Olofsson. Det behövs.

Nu till huvudpunkten, som även det handlar om ett generellt problem i Sverige och vissa andra delar av världen.

Det kan tyckas att det nästan är som om kvinnor är födda till att schabbla bort de viktigaste chanserna de får i livet. Vad är det som gör att en kvinna som har lyckats få en åtråvärd position i sina unga dagar, som kan inspirera andra kvinnor till att vilja göra likadant, drabbas av en sådan fruktansvärt självdestruktiv instinkt att hon på ett kort ögonblick lyckas förstöra det som hon länge kämpat för att uppnå?

Listan över kvinnliga politiker och en del andra i det privata näringslivet som schabblat bort gyllene tillfällen är lång. Bland kvinnliga politiker i Sverige kan nämnas Mona Sahlin (Toblerone affären), Laila Freivalds, Gudrun Schyman, Ylva Johansson, ett par stycken folkpartister och ytterligare en vänsterpartist vars namn jag inte minns just nu. Allt från dubbelmoral till rattfylleri till oanständigt beteende i tjänst, med mera. Man skulle kunna tycka att dessa borde räcka som skräckexempel till vilken ny kvinnlig politiker som helst. Men nej.

Ulrica Schenström sägs vara en kunnig statssekreterare. Hon kan allt om medierelationer i Sverige, och är högt uppskattad av de flesta. Hon var fullt medveten om att alla ögon var ständigt riktade på Allianspartierna och att allt hon gjorde skulle reflektera på hennes parti och därmed på hennes chef, statsministern. Man antar att hon inte är dum i huvudet - folk hyllar ju hennes skicklighet. Därför måste hon ha ständigt varit medveten om att det alltid skulle finnas folk som bara väntade på ett tillfälle att bringa ned hela regeringen genom att identifiera dess svagaste länkar - gång på gång om nödvändigt - och att hon därmed ständigt måste vara på sin vakt. Ändå finns det ingen annan förklaring än ren dumhet till att hon ansåg det vara passande för en kvinna i hennes position att vistas på en bar på en kväll som den där i sällskap av en reporter och en som dessutom stod för notan.

Handlar det om en konspiration?

Folk ute på gatan anar en stor konspiration enligt vissa kommentarer på SVDs hemsida. "Historien måste vara planlagd av journalisten o. kamerakillen eventuellt är restaurangen inblandad i komplotten också!" Och det kan man verkligen undra över, med tanke på att det tog så lång tid för TV4 att bestämma sig att låta reportern ta ledigt (de hade ju fullt förtroende för honom).

Tyckte inte Ulrica Schenström att det var konstigt att reportern beställde in så mycket alkohol? Ansåg hon sig vara nödgad att dricka så mycket? Glömde hon att hon var i tjänst? Tänkte hon inte att det kanske handlade om en klassisk fälla, dvs. att någon kanske satt och bara väntade på att hon skulle göra något dumt så att de kunde filma/fota henne och lägga ut det på nätet??? Att reportern kanske var inblandad? Det där om att vara på sin vakt - att aldrig aldrig på någon - är väl inte så dum va? Det borde vara det första en skicklig politisk medarbetare som henne borde lärt sig. Trust no-one. Och definitivt INTE en reporter. Och definitivt inte en som betalar. Och att hon sedan tillät honom pussa henne och kela och krama henne. Blev hon inte misstänktsam då, när han gjorde sådana närmanden??? O herregud. Hur dum får en kvinna vara? Det är så att man vill gråta över dumheten.

Hur dum hon måste ha känt sig när samme reportern uppträdde offentligt med ett leende på läpparna och upplyste allmänheten om att hon varit "jävligt glad i hatten". Samtidigt som HON fick massiv kritik från alla håll. Att hon sedan inte snabbt berättade allt för statsministern hjälpte inte saken. Han gjorde rätt som sparkade henne, och det ska han inte heller be om ursäkt för. Ibland måste man som chef fatta hårda beslut, oavsett om det svider. Jag gissar att hon aldrig mer kommer att upprepa samma misstag igen, om hon lyckas får ett jobb någon annanstans. Jag hoppas att statsministern inte försöker smyga in henne i staben efter en kort tid, för det skulle skada honom ännu mer. Stämpeln som vekling skulle då aldrig kunna tvättas bort. Jag måste ändå säga att jag håller med M-kvinnornas Magdalena Andersson om att medierna inte hade gjort en så stor affär av saken om Schenström varit en man.

Harald Ullman tycker att sparkandet var en löjlig kapitulation inför journalismen, men man måste komma ihåg att Reinfeldt försökte in i det sista att försvara sin medarbetare. Han gjorde inte en Persson och skällde ut eller tog henne i upptuktelse i direktsänt tv. Hade hon lagt alla kort på bordet när hon fick chansen att göra det - eller innan - så hade hon aldrig förlorat jobbet, utan klarat sig. Det var en förtroendefråga. Det är nog skillnaden mellan män och vissa kvinnor. En man hade sagt det precis som det var och sedan antingen erbjudit sig att fixa det, eller tagit den beska medicinen (det sistnämnda är dock sällsynt i Sverige). Schenström sade inte som det var, men hon hade självinsikt i efterhand och var ärlig nog att erkänna att hon hade "agerat olämpligt". Hon skyllde inte på någon annan än sig själv, och kom inte heller med bortforklaringar. Hon tog därmed ansvar för sitt agerande. I dagens Sverige är detta beundransvärt. Risken är dock att det leder till att andra bland mediafolket börjar tävla om hur många fler politiker och politiska medarbetare som de kan driva från sina poster. Och det vore beklämmande.

Anständighet

Magdalena Ribbing hade rätt. Det handlar om anständighet. Det är något som saknas på de flesta svenska arbetsplatserna. Folk tycker sig ha rätt att bete och klä sig hur olämpligt som helst - se bara på argumentationerna om huruvida det ska vara tillåtet att gå i skolan i djupt urringade tröjor och byxor som faller av rumpan på killarna. Eller på alla nästan fullvuxna tonåringar på mellan 15 - 17 år (som samhället gärna kallar för "barn") som lägger ut utmanande bilder på sig själva på nätet och sedan blir förvånade när de sprids eller när deras rykten blir förstörda. En anständig anställd skulle aldrig komma på tanken att gå ut och supa sig berusad överhuvudtaget, än mindre med en person vars uppgift är att granska samma anställd och dess arbetsgivare.

Nicola Clase

Och så nu efter alla karuseller kommer ytterligare en korkad kvinna med ett självbelåtet leende på läpparna som glatt "erkänner" att hon betalat hela 68.000 kr för svarta tjänster. För det första tycker jag att Reinfeldt varit för snabb att försöka fylla Schenströms post. Jag förstår att han vill framstå som handlingskraftig efter all kritik, samt att han vill inget mer än att lämna de senaste dagarnas besvär efter sig. Däremot borde han ha tagit tid för att leta efter en person som både kunde fylla rollen samt inte hade flera lik i garderoben. Jag är övertygad om att han i sin iver att verka jämställd medvetet valde en kvinna i stället för att tänka saken igenom och se om den mest meriterade/lämpliga personen möjligtvis kunde vara en man. Och nu får han ta itu med konsekvenserna. Vi får hoppas att han lyckas med det bättre än han hittills gjort. För när allt är sagt och gjort, så är inte allt han gör fel!

Timewasters i oppositionen

Och nu drar ytterligare en två onödiga karuseller igång. Som ett brev på posten beslutade Miljöpartiet att anmäla Reinfeldt till Konstitutionsutskottet (KU). "Jag vill att KU ska granska regeringens krisorganisation under den aktuella kvällen och hur statsministern agerade för att krishanteringen skulle ha fungerat i händelse av en kris." Nu förstår folk varför så mycket pengar går till administrationskostnader i regeringen. Har inte KU redan ofantligt mycket att göra med alla andra onödiga anmälningar som oppositionen hittills gjort? Har inte statsministern redan förklarat hur det ser ut, att det hela aldrig vilar på en enda persons axlar, utan att det snarast är ett nätverk som har ansvar för de gemensamma funktionerna? Om jag som lekman kunde förstå det, så måste Peter Eriksson med alla sina år i politiken också kunna förstå det. Inte nog med det, så måste fler också få lite publicitet för sin lön: överåklagaren beslutade snabbt att inleda förundersökning mot Ulrica Schenström och Anders Pihlblad för misstanke om mutbrott respektive bestickning. Han tycks dock vara insatt på att fokusera på Pihlblads och TV4s ageranden, så slutsatserna kan vara intressanta.

Lycka till Fredrik. Du kommer att behöva det. Och vill du fortsätta att behålla makten så gäller det att inte välja några fler dumma kvinnor!

The future of Great Britain - a drunk and a manipulative tart?

Just when we thought it was all over, when we were being encouraged by the sight of a maturing William Windsor getting on with his life, charting out his plans with the army and navy and taking on more royal duties, we were faced with the most unpalatable news that he had suffered a monumental relapse and had gone back to his self-destructive ways. Here was the prince once again stumbling blind drunk out of a nightclub, accompanied by his usual drinking partner and errant sex-buddy under such circumstances, the incredibly persistent, "publicity-shy" (yeah right) Kate Middleton. Men can sometimes be their own worst enemies, I tell you.

Now while it is obvious to anyone with two eyes and a functioning brain that the woman in question appears to have cornered the market in the tabloid stakes with the aid of some shrewd PR-tactics (some of which have since backfired), among other things, some routinely sycophantic reporters have been at pains to describe her as discreet (everytime she gets involved in William's plans the world gets a blow-by-blow account), demure (plunging necklines and bum-skimming skirts with fishnet stockings are the order of the day), and an all-round victim and loather of public attention (even in the face of abundant evidence that she frequently and readily courts the press when it suits her single-minded agenda).

Which begs the question: is William stupid? Or is his brain simply addled by the copious amounts of alcohol he consumes? I repeat, men can sometimes be their own worst enemies. Because judging from the fevered crescendo of the rabid hacks' predictions of impending marriage in the pro-Middleton tabs, his latest drunken antic may have been the biggest mistake he has made since he grew a pair and finally called time on the increasingly fractious relationship in March of this year. How many men have not sealed their fates by stumbling drunk out of bars with women they thought they had successfully offloaded? In the latest escapade, a ring that Middleton has sported for a good year was touted by tabs as "a firm sign of commitment", followed by the usual mentions of "moving from strength to strength", "it's a matter of when, not if" and various regurgitations of the predictions they were making exactly a year ago, before being left with egg on their faces after Easter this year. Although there were more sceptics this time around, the press still seems hell-bent on making this woman William's bride, whether he wants her to be or not. I wonder, how many of them would be happy to force unwanted girfriends down their own sons' throats? In the midst of this, they forget that Kate Middleton, far from being a victim of some heartless cad, is very much a willing participant in the soap opera that this has become. She knows the score, and much more.

More astute royal observers have noted that William, when accompanied Middleton, usually appears to be either drunk or irritated. It is believed that it was a combination of these two conditions that led his press secretary to make an ill-advised complaint about "harassment" by papparazzi outside the club, even though his companion's grinning demeanour showed that she was anything but. There is still no word as to whether he was coerced into making the complaint (or by whom), since footage showed that he was way too drunk to make any assessment of the situation at the time. Nevertheless, things appear to be getting back to normal. For although William has since got over his latest hangover and resumed royal duties, his on-off companion has fallen back into her old routine of frequenting papparazzi-haunted bars in London and smiling encouragingly at waiting photographers. She was last pictured cosying up to a bouncer on her way out of a particularly well-known papparazzi haunt, Mahiki. The hemlines are once again on the way up, possibly indicating that developments are once again winding down, as far as any hopes of "rekindlement" with William is concerned. We should be so lucky.

Has it really come to this?

Do the United Kingdom and the Commonwealth really want a king who appears to have a serious drinking problem and issues of judgement? Do they want a future queen who seems to revel in revealing nearly every inch of her body to the photographers she claims to loathe, while chatting them up when she thinks no-one is watching? Do they want to have a queen consort who has not held down a job in the nearly three years since she graduated from university with a dubious degree in Art History and has shown no interest in anything other than waiting around, putting out intermittently and scheming her way into a royal engagement?

It is said that the Queen is deeply unsettled by the prospect of William even considering bringing Middleton into her family, and feels that he "could do better". This must be the understatement of the year. Queen Elizabeth is not blind. Nor are her family and friends and the people upon which the survival of the monarchy and their sense of privilege ultimately depends. Middleton would be the first woman to be allowed into the royal family after having so blatantly exploited her position as mistress to a member of the family to gain various goods and favours, the most obvious of them being a "cut-price" Audi A3 car. Add to that the rumoured freebies in the form of designer clothes and handbags and a rather unsavoury image emerges. And with that goes any remaining shred of respect for the woman in question. God help the British monarchy if she gets a foot in the door, given her insatiable desire for publicity and her dubious track record. And God help the monarchy if William ends up on the throne on current form.

Biased press

William's behaviour is no different from that of his younger brother Harry, yet he is the one who is constantly praised while his less than flattering exploits are ignored. This despite the fact that in many respects, it is Harry who comes across as the more genuine and mature of the two, especially when one looks at his serious commitment to, and obvious delight in participating in charitable activities, particularly those involving disadvantaged children. Similarly, William's "professional PR" on-off mistress plays a lazy media and is held up as one who can do no wrong, despite ample evidence to the contrary, while Harry's obviously more responsible, less affected and clearly highly intelligent girlfriend Chelsy Davy is constantly ripped to shreds by the same papers for the slightest of (often fabricated) infractions. It begs the simple question: what does Kate Middleton and/or her family and/or William have on the British media?

And one could go on.

On the basis of the evidence and an analysis of personalities involved, it would appear that Harry, being the more mature and engaging of the two, would be more aptly suited to shouldering the vast responsibilities that the position of future king of England would entail. The last thing people would need is another dithering, self-absorbed individual in the position. After Charles vacates the post (if he ever gets there), they will need a well-deserved break. William may have his mother's looks, but any similarities end there. He is very much his father's son, and not in a positive way. Harry, on the other hand, has inherited his mother's natural sense of empathy and her common touch, as well as her sense of purpose.

Let Harry take over, for the good of the country and the Commonwealth. And put William out to pasture once and for all, together with the highly fragrant Kate Middleton.

Det krävs fler än ett intyg för att komma åt fuskarna

"Från och med nästa sommar ska föräldrar med sjuka barn tvingas bifoga ett intyg om att barnet varit hemma från skola eller dagis för att få ersättning från Försäkringskassan."

Varför nästa sommar? Varför inte börja från och med januari? Eller har de inte så hemskt mycket bråttom som det påstås?

"I en promemoria som skickas ut på torsdagen föreslår regeringen att föräldrar som begär ersättning för att de stannat hemma och vårdat sjuka barn därför ska tvingas bifoga ett intyg från skola eller barnomsorg om att barnet inte har varit där."

Men det bevisar väl inget? Om föräldrarna tagit barnen ur skolan för att åka på utlandssemester eller något liknande är barnen ändå inte i skolan och då kan föräldraförsäkringen fortfarande betalas ut. Det som behövs är ett intyg om att barnet verkligen var så sjukt att det behövde stanna hemma, PLUS intyget från skolan/dagis om att barnet inte varit där. Givetvis kommer någon att oroa sig för att landets vårdcentraler kommer att hamna under stor press pga. föräldrar som köar för att få sjukintyg för sina barn, men det tror jag inte på.

I stället skulle jag slå vad om att fusket skulle minska drasktiskt efter införandet av dessa två krav!

Konsten att missförstå enkla poäng

Oj då! Nu har den rättframme ledarskribenten på DN trampat på tårna på några som kan tyckas ha någon sorts dold agenda i att medvetet missuppfatta poängen i en enkel artikel. Det är så man får bevis på att läsförståelsen bland många som gått ut skolan i Sverige ligger på en fruktansvärt låg nivå. Det är svårt att tro att den som tagit tid att läsa igenom artikeln och verkligen förstått kunde ha dragit så långtgående slutsatser som nu dras, till den grad att det går över i rena personangrepp.

Hanne Kjöller ställer en väldigt viktig fråga, som alla skattebetalare rimligen bör kunna göra, och med all rätt. Och det handlar i grund och botten om personligt ansvar. Som hon skriver:

"Men detta är inte min huvudinvändning. Den handlar i stället om hur vi tenderar göra allt i livet till en kommunal eller statlig angelägenhet. Visst kan psykiskt sjuka, förståndshandikappade eller andra med särskilda behov behöva hjälp med det mesta i livet. Men vanliga, kapabla människor?

Hur gick det till när vi ritade Sveriges karta så att närmaste vägen till en stabil mansperson gick via kommunhuset? Har dagens ensamstående mammor inga bröder, inga svågrar, inga manliga vänner, ingen egen pappa? Eller har vi byggt ett land där vi inte längre vågar be varandra om någonting? Mer än tjänstemännen på kommunen alltså."

Det är det artikeln handlar om, inte om missriktade aggressioner, fantasi eller fånighet. Gud bevare oss alla från reaktionära människor!

Althin lämnar riksdagen

Kristdemokraten Peter Althin lämnar riksdagen. Anledningen sägs vara att han "trappar ned". Vi får väl se hur många stora fall han åtar sig hädanefter, i så fall.

Men jag tycker ändå att han gör rätt som lämnar sin plats åt någon annan som faktiskt kan ägna tid åt arbetet. Det hade jag också gjort om jag tjänade så mycket mer som advokat än som riksdagspolitiker.

Alla företag borde ha en välutbyggd backup stab

Ibland undrar man om den svenska fackföreningen verkligen vill överleva, om de verkligen vill det som är bäst för sina medlemmar. Den här gången är det Transport som hotar den redan hårt pressade flygbranschen med strejkaktioner. Jag får nog planera redan idag att boka alla framtida flygresor för familjen och personalen via Köpenhamn. Vi har länge ansträngt oss benhårt för att inte boka någon flygresa med SAS. Nu får vi antingen välja bort alla svenska flygplatser eller hyra privatplaner för att allt ska fortsätta att gå smidigt. Och hur många har råd med det sista?

Jag tycker - har faktiskt länge fantiserat om - att alla svenska företag borde se till att skaffa sig en ordentligt utbyggd backup stab. För varje person de anställer ska de se till att rekrytera en till för samma position, och träna denna person i arbetsuppgifterna i ett avlägset backuplag. Det kan vara av strategist och ekonomiskt värde att behålla backuplaget utanför landets gränser. Den dag företagets svenska anställda bestämmer sig för att de hellre vill följa facket blint mot sin egen undergång så plockar man helt enkelt in backup-personalen och sätter dem i arbete. Och låta den som inte vill ha kvar sitt jobb strejka. Visa för de att det inte saknas ersättningspersonal. Hellre detta än att låta företaget drivas i konkurs av facket.

För vilka är det som tjänar på att ständigt gå ut i strejk? Förutom facket alltså? Vilka är det som kommer att bli uppsagda när kunderna flyr ett företag som alltmer ses som opålitligt pga. av de anställda alltid tycks vara på väg att gå ut i strejk? Inte facket. Den svenska fackföreningsrörelsen har gjort något som liknande rörelser i resten av världen (förutom de som är fullständigt korrupta) inte lyckas göra. Den har nämligen sett till att kunna existera helt oberoende av sina medlemmar. För här får man inte bara fackliga avgifter av sina medlemmar, de får även en rad andra avgifter (utpressningsmedel) från företag, t.o.m. from verksamheter där de inte har några anställda. Det handlar alltså om två saker: girighet och makt. Välkommen till Sverige.

Så säger fackordfarande Per Winberg om det bud de fått av arbetsgivaren, som ligger i linje med vad övriga på arbetsmarknaden har fått:

"Vi har en del att ta igen efter de senaste fem åren."

Alltså han skiter fullständigt i huruvida de berörda företagen klarar av det eller inte. Ska ett fåtal få mer nu för att bli arbetslösa strax därefter, när företagen går under? Eller ska de får mer nu för att en del av sina kollegor ska bli arbetslösa, när företagen inte klarar av kraftiga löneförhöjningar?

Och så säger regeringen att "arbetsrätten inte ska ändras". Om något visar att den måste ändras, så är det detta senaste utspel av Transportfacket. För om det fortsätter så, så kommer inga företag att våga expandera eller teckna kollektivavtal, och det kommer definitivt inga nya jobb.

En annan sak slank in mina tankar för länge sedan: är det så att facket och oppositionen har gått samman för att sänka regeringen genom att försöka få så många som möjligt att bli av med sina jobb före valet 2010?

Apropå patientval i sjukvården

DNs Hanne Kjöller, i sin artikel Värdet av vetskap beskriver hur pass mycket skillnad som finns mellan olika sjukvårdsinstanser när det gäller kvalitet och resultat. Och hon har rätt: tvingades man söka vård för hjärtproblem på ett ställe där man visste att personalen hade en dålig meritförteckning inom just det området, skulle man säkert bli vettskrämd. Man skulle givetvis känna sig tryggare om man visste att man hade ett val, i stället för att vara bunden till "sitt" landsting!

Därför hör jag till förespråkarna för offentliga listor över de olika sjukvårdsinstansernas helheltsprestation, dvs., jag vill veta vilka sjukhus/vårdcentraler som har de bästa läkarna och sjuksköterskorna, vilka som har de trevligaste, vilka har de bästa miljöerna, osv. Bort med alla hemlighetsmakerier! Och de som bestämmer bör sluta låtsas som om vården är detsamma över hela landet, för jag tror knappast att det finns någon rättänkande människa som fortfarande tror på denna myt.

Vi betalar för dessa institutioner. Därför har vi rätt att få veta. Därmed måste vi också ges rätten att välja att få vår vård där det känns tryggast. Allt annat vore högst orättvist.

Tillgängligheten är akilleshällen i den svenska vården

På SVDs ledarsida kunde vi idag läsa om Hallands enastående sätt att ta itu med ett av sjukvårdens största problem. Närmare sagt, problemet med tillgängligheten till sjukvård. Och de har infört ett system som de flesta kan anpassa sig till, och som jag själv längtat efter i åratal. Konceptet är barnsligt enkelt, och stavas PATIENTVAL. Hallänningarna listar sig hos vilken vårdcentral de vill, offentlig eller privat, och kan byta flera gånger per år ifall galoscherna inte passar. Och resultatet? Inte katastrof, inte ett brutet system, inte utanförskap, utan större valfrihet och nöjdare patienter. I Halland får 97 procent av patienterna träffa läkare inom en vecka och 77 procent samma dag som de söker.

Tänk på det! Hur många gånger har folk som rest runt i landet undrat hur det skulle gå om de råkade befinna sig på annat ort och behövde se en läkare för något som inte bedömdes vara akut? Jag har själv råkat ut för det ett par gånger.

"Neeejjjj, vi hittar inte dig i systemet, vad sa du att du hade för personnummer? Neeej, det går inte, vi måste ju skriva in dig i så fall. (Tittar lite snett på mig) Var är du skriven någonstans? Jaha. Så du bor alltså inte i den här kommunen?" Och så vidare. Och så står man där och undrar varför folk inte kan få besöka en läkare där de själva vill. Bra gjort Halland!

Jag önskar Stockholm, som nu ska göra som Halland, lycka till. Och hoppas att politiska krafter nu driver på för att även samma sak ska hända inom Folktandvården.

Och bakom allt detta måste det alltid finnas de som starkt ogillar förändring, även när det kan vara bra för befolkningen som de säger sig vara mån om. Eller som SVD uttrycker det, "att 08-socialdemokraterna inte har velat lyssna på sina halländska kolleger, utan gör vad man kan för att skapa misstänksamhet inför förändringen, kan bli ett historiskt misstag."

Helt sant.