Reaktioner och motreaktioner

I de flesta fall har de svenska reaktionerna varit ganska intelligenta. Argumentena i de ledande tidningarna visar att folk inte har tappat greppet och faktiskt kan tänka själva. En av de mest insiktsfulla kommentarerna har skrivits i en insändare till Dagens Nyheter (den 3 februari):

Hur demokratiska är vi egentligen?

Debatten om bilderna i Jyllands-Posten har varit intensiv de senaste dagarna. I Sverige har diskussionen främst handlat om hur det fria ordet inte får kränkas.

Voltaires ideal har lyfts fram som demokratins främsta grundpelare och skribenterna har hyllat den danska tidningen och uppmanat Europa att ena sig i kampen för det fria ordet.

I debatten har det glömts, att det finns en annan sida av frågan. Muslimer runt om i världen, från Danmark till Palestina, känner sig kränkta. Det handlar inte endast om att bryta mot sharia genom att Muhammed har avbildats (trots att många tidningar har tagit detta som huvudpunkt), utan om bildernas kränkande symbolik - till och med islams heliga man har avbildats som en terrorist. Det handlar om ett förtryck och segregering som är verklighet för många muslimer i Europa.

Vad som gläder mig är att den största motaktionen inte har blivit våld, utan en landsöverskridande bojkott, en ekonomisk handling som har visat sig vara mäktig. Det är en handling som i sig inte kan kritiseras, människorna har rätt att köpa vad de vill. På samma sätt som tryckfriheten, har bojkotten visat att köpkraften kan användas som ett demokratiskt medel.

I grund och botten är upproret i den islamiska världen befogad; en hel religion och dess anhängare har getts en negativ stämpel - ironiskt nog främst av västerlänningar som hävdar sig vara demokratiska och tro på alla människors lika värde. Att försvara bilderna med demokrati som argument leder till att man försvarar den negativa bilden av muslimer som de speglat. Vill man framhäva demokratin måste man även försvara både rätten att bränna flaggor (åsiktsfrihet) och bojkotten (valfrihet).

Att debatten i Sverige endast handlat om tryckfriheten visar att muslimernas åsikter inte respekteras som likvärdiga. Vårt sekulariserade samhälle har svårt att ge utrymme för oliktänkande. Vad vi måste komma ihåg är att demokrati handlar om respekt, förståelse och jämlikhet, inte om västerländsk kulturkolonialism. Det är dags för Europa att titta på sig själv i spegeln innan man pekar finger mot andra.
Laura Tolonen demokratistudent, Stockholm

En annan klok insändare skriver i samma artikel:

"Sätt in teckningarna i rätt sammanhang"
I april 2004 dömdes majoren Frank Grevil i Köpenhamns tingsrätt till 6 månaders fängelse för att han avslöjat att Danmarks statsminister Anders Fogh-Rasmussen ljugit om massförstörelsevapnen i Irak (precis som Blair och Bush). För att försvara krigspolitiken och Danmarks deltagande i Irakkriget sade Fogh-Rasmussen om Saddams påstådda massförstörelsevapnen "Det er ikke noget vi tror. Vi ved det". Majoren kunde med dokument från danska underrättelsetjänsten visa att det var en lögn. Samtidigt åtalades två journalister på tidningen Berlingske Tidende för att de publicerat majorens uppgifter. Var det någon av de tidningar i västvärlden som nu "modigt" publicerar satirteckningarna och/eller principiellt försvarar publiceringen av Jyllands-Postens antimuslimska bilder med hänvisning till yttrandefriheten, som då gick ut och krävde att yttrandefriheten skulle försvaras?

De danska soldaterna hjälper USA med kriget och ockupationen i Irak. De dödar och torterar irakier med samma varma själ som Jyllands-Posten använder för att sprida sin antimuslimska hatpropaganda. Danmark har tagit ställning för Bush och Blair i "kriget mot terrorismen" med det uttalade syftet att ge dansk industri extra fördelar när den irakiska marknaden ska delas upp. Det är för denna cyniska och krigshetsande politik som Danmark nu får betala priset.
Göran Drougge

Jan Guillous artikel i Aftonbladet idag förklarar en hel del och visar hur folk har fullständigt tappat fokus under de senaste dagarna:

"Striden om Muhammedbilderna är således inte juridisk utan politisk. Och den som mer än någon annan skruvade upp den politiska temperaturen var Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen. När elva ambassadörer från olika muslimska länder gång på gång begärde företräde hos den danske regeringschefen så avvisade han dem med förakt, låtsades inte ha tid. Han föredrog att stryka den rasistiska danska opinionen medhårs hellre än att bedriva utrikespolitik. Därmed satte han stenen i rullning och framkallade en politisk kris som ledde vidare till en ekonomisk kris i form av en arabisk konsumentbojkott. Och då, men först då, gjorde den danske statsministern en halv pudel, men bara en halv. Det är sådant som kallas omvändelse under galgen och är i regel inte moraliskt imponerande. Så heller icke i detta fall. Han hade helt enkelt kunnat säga att bilderna i Jyllands-Posten var smaklösa och rasistiska och att han tog avstånd från dem. Men det gjorde han inte. Med den kuriösa motiveringen att han som politiker inte kunde ha politiska uppfattningar. Och därmed rullade bråket vidare.
Alltså kom varenda arabisk extremist som viftade med gevär eller brände danska flaggor (till en början av misstag engelska flaggor) i tidningen.
.......
Lika angelägna att hålla brasan vid liv som redaktörerna på Jyllands-Posten är förstås allehanda extremistgrupper i arabvärlden.
Från början var saken enkel. Danmarks muslimer, Europas mest hånade och demoniserade, blev precis som Jyllands-Posten avsett, förbannade över de rasistiska Muhammedteckningarna. Och när de försökte protestera via sina ambassadörer fick de långfingret från Danmarks statsminister. Det är egentligen allt."

Alltså, oavsett vad folk skriker, så har detta inte haft ett dugg med tryckfriheten att göra.

Nu måste vi försöka hålla huvuden lugna och försöka få ett snart slut på våldet och hoten. Bojkotten och dess effekter skulle till slut vara ett mycket mer effektivt sätt att visa sitt missnöje. At the end of the day, money talks.