Integrationshinder i Sverige?

Detta är nog ett fall för Margareta Ribbing.

Under åren har ett särskilt ämne ständigt återkommit när jag har pratat med utlänningar/invandrare i Sverige, i synnerhet de som har hög utbildning och som åtnjöt en någorlunda hög levnadsstandard innan de kom till Sverige (hus, bil, sommarhus, båt - allt som medelsvensson drömmer om att kunna ha någon fin dag). Här är en ung dams sanna berättelse:

Jag flyttade till Sverige för närmare 6 år sedan. Jag har skaffat mig en ganska stor bekantskapskrets på flera orter i landet, tack vare mitt arbete (tekniskt) som forskare och företagare. Jag kom från ett land vars medborgare är stolt ambitiösa och har en lång tradition i entreprenörskap. Jag hade en framgångsrik karriär innan jag kom till Sverige, bl.a. som investeringsrådgivare och teknisk instruktör. Sedan min första vecka i Sverige har jag märkt att folk jag träffar i både professionella och sociala sammanhang ställer en hel del frågor, vissa av dem djupt ingående, redan inom de första minuterna efter att vi har presenterats för varandra. Det är alltid samma frågor och de kommer i stort sett i samma ordning. Hur länge har jag bott i Sverige? Varför kom jag till Sverige? Varför just Sverige? Är det pga. av jag gifte mig med en svensk? Nej? Har du ingen man? Och inga barn???!!!

När de får veta att mitt arbete är tekniskt och komplicerat och om de ansvar jag har uttrycker de stor förvåning (folk i andra länder brukar vara imponerade, eller så tycker de att det är härligt att träffa en tjej som gör ett sånt arbete). Men mitt intryck av den svenska reaktionen är att "sådana som jag" (dvs. de mörka) inte förväntas kunna göra eller åstadkomma något bra överhuvudtaget. Sedan undrar utfrågarna hur jag fick råd att komma till Sverige, osv., om det nu är så att jag inte gift mig med en svensk som kunde "hjälpa" mig. Fick jag ett stipendium av Sida? Eller Svenska Institutet? I början visste jag inte ens vad dessa organisationer var för något. Svaret är att jag betalade själv (en amerikan skulle ha klassat mig som förmögen redan innan jag flyttade hit). Utfrågarna blir då synligt häpna, förbryllade och t.o.m. något besvikna när de får veta att jag inte har Sverige att tacka för min höga utbildning eller min ursprungliga framgång, och verkar ha svårt att förstå hur jag kunde ha gått på universitet och levt som jag gjorde innan jag kom hit utan hjälp från någon eller utan annat bidrag/bistånd ("och så har du så fina saker" - dvs. kläder, handväskor, m.m. - "hur har du FÅTT dem???"). Som om det finns folk som står ute på gatan och bara ger bort läderhandväskor och dylikt. Och så vidare. Man får även en del intressanta kommentarer på väg.

Det händer att jag blir inbjuden till middagar hos en del bekanta då och då. Och allt oftare upptäcker jag att jag används som "dragplåster". Jag anländer i tron att vi alla ska umgås och ha roligt tillsammans och upptäcker att det är jag som ska stå för "underhållningen" genom att berätta min livshistoria gång på gång för de som inte känner till det. Många har redan hört berättelserna från sina vänner, men vill gärna höra dem direkt från mig, och helst mer detaljerade sådana, i fall jag lämnade ut något vid de tidigare tillfällen. Det uppskattas således inte om jag försöker svara avvisande eller att förkorta delar av berättelsen. Det var roligt de första par gångerna, tills jag upptäckte mönstret. Smickrad då jag varit när folk frågar (och det var jag, i början, vem visste att svenskarna kunde vara sååå nyfikna?) så tycker jag att alla ska kunna få plats att prata även om sig själva eller andra ämnen vid en middag, den ska inte domineras av en enda person.

Det känns djupt obehagligt att behöva berätta precis allt om mig själv gång på gång för helt främmande människor som jag troligtvis aldrig kommer att träffa igen. Jag har avvärjt (eller försökt avvärja) vissa frågor genom att ställa motfrågor, eller genom att säga "varför vill du veta det?" med ett leende på läpparna, men jag har förstått att det kan uppfattas som ohövligt. Jag skulle aldrig komma på tanken att fråga ut folk jag aldrig träffat förrut i den grad som dessa människor gör (är det bara jag som blir väldigt förvånad när en främmande människa frågar hur mycket jag tjänar och om jag fick betala mycket i skatt i år?). I mitt hemland och många andra som jag besökt är det ett tecken på dålig uppfostran och obildning att göra så. Det tar ju tid att lära känna folk, det går inte på några minuter.

Det har gått så långt att jag har börjat tacka nej till inbjudningar om jag vet att det kommer "nya" människor, för då vet jag hur det ska gå. Och det är naturligtvis synd, för jag tycker väldigt mycket om de flesta av mina bekanta, och gillar för övrigt att umgås med dem. Jag har också börjat undvika vissa arrangemang där jag kan bli presenterad för folk med följande rekommendation: "Vi känner henne - du behöver inte vara orolig - hon är en fin flicka!" Ibland följs detta av en kort summering (hon jobbar som så och så, gör bra för sig, m.m.). Alltså känner de sig tvungna att "prata upp" mig. Det underförstådda är nog att personen då inte behöver hålla så fast i handväskan eller kontrollera att plånboken är kvar i fickan. Den första gången detta skedde blev jag rejält chockad. Efter 6 år blir jag fortfarande chockad. Det konstiga är att jag kan se att de som gör så menar väl i de flesta fall, de menar nog inte att medvetet spela på stereotyper, m.m., men att det kan vara så utbrett (det förekommer inom alla sociala kretsar i Sverige) är det som förvånar och börjat irritera mig.

Jag umgås även med utlänningar som kan sägas vara av högre sociala rang än de flesta svenskar även här och de gör inte så. En del säger sig ha börjat göra som jag, dvs. undvika att befinna sig i sociala sammanhang där gästerna kommit för att se på dem som om de vore apor i burar. Och jag kan lätt se att detta kanske är ett av de största hindren till integration i Sverige idag - att folk är trötta på stereotyperna och att känna sig kränkta i vissa fall. Man kan skratta när man diskuterar ämnet med de som varit med om det, och de som förstår, men hur hanterar man detta på ett hövligt sätt när man väl är på plats? Jag har märkt att jag har börjat ha svårt för att hålla tungan. Några goda råd skulle verkligen uppskattas.

Nå, vad tycker ni? Något för även vår nya integrationsminister, Ms. Sabuni, att bita i?