Of course it takes two: svartjobbare ignorerades i den hätska debatten

SVDs Göran Skytte har skrivit en utmärkt analys av den gångna veckans nästintill rabiata debatter om "skurkarna" vars "brott" mest bestod i att de lät bli att rapportera till dåvarande Skattemyndigheten att de betalat mer än 1000 kr i ersättning till någon som utfört diverse tjänster hos dem. Det är uppfriskande att se att det fortfarande finns folk som inte räds för att tala klarspråk.

"I inlägg efter inlägg har fokus helt riktats på köparen, den som betalar svart. Debattörer har talat om ”högerns brist på skattemoral” och om ”den svartbetalande överklassen” som ”stjäl skattepengar” från stackars utslitna städerskor."

Och så kommer det som de flesta tycks medvetet låtit bli att se:

"Det finns som sagt en annan sida av myntet: för varje "borgerlig överklassare" som betalar svart, finns det en person som jobbar svart."

"Och denne svartjobbare är – om det handlar om att måla ett staket, laga en kran, etc – sannolikt inte en överklassare med högersympatier, utan har troligen helt annan profil"

Det osagda är att svartjobbare säkert får mer ut av skattesystemet än köparna, och kunde därför rimligen förväntas vara mer angelägna om att stödja det. Och däri låg problemet för "journalisterna", som helt enkelt valde att släta över detta enkla, men generande faktum. Synd. För det hade gett debatterna en ton av sans och balans. Och det var oansvarigt att inte upplysa sina godtrogna läsare/lyssnare om denna aspekt. Har vi blivit sådana får, som bara följer den som skriker högst, utan att höja fingret, tänka själva och ställa vettiga frågor?

Och så en klassiker: "den hemska och giriga överklassen (som tjänar mer än 25000 kronor i månaden) tvingar de stackars människorna att mot deras vilja arbeta svart."

Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Vad är det som gör en tjänst "svart", om det är så att den som köper tjänsten inte är skyldig att betala skatt på det utbetalade beloppet (det som understiger 10.000 kr, enligt lagen)? Vilka är de största bovarna, de som inte hade någon skyldighet att betala skatt - helt enligt reglerna - i de fallen som prydde löpsedlara och hängdes felaktigt ut som skattesmitare (köparna), eller svartjobbarna som inte betalat skatt på de intjänade pengarna?

Och - hör och häpna - är det möjligt att den som köper tjänsten kanske tror att han/hon faktiskt hjälper svartjobbaren genom att inte anmäla att man betalat ut mer än 1.000 kr (OBS! gränsen för inrapportering, inte för arbetsgivaravgift) under ett år? Kan det också vara så att folk tycker att det tar fruktansvärt mycket tid att skicka in kontrolluppgifter för ynkla 1000 spänn? Att det anses inte vara värt besväret, särskilt när man blir så illa betraktad i ett samhälle där impräntade socialistiska ideologier säger att man skall göra allting (städa, passa barnen, klippa gräsmattan, tvätta, diska) själv, även om man varken kan eller vill?

Det skulle vara mycket bättre för alla, och inte minst lätta arbetsbördan hos Skatteverket, om man höjde gränsen för kontrolluppgifter till samma nivå som den för skyldighet att betala arbetsgivaravgifter, dvs. till 10.000 kr. Däri ligger nog lösningen för detta problem. Den impräntade förakten för den som tycker sig förtjänar ett liv utan städningsplikt och dylikt blir dock svårare att övervinna.

DN

Modern svensk "journalistik" har aldrig varit mindre beundransvärd

H G Wessberg efterträder Ulrica Schenström som Fredrik Reinfeldts statssekreterare. Jag hoppas att det är ett bra val, samt att utnämningen drar ett streck under den gångna veckans händelser. Men det tror jag inte, för i SVDs, DNs och aven GPs korta artiklar om utnämningen passar de på att upplysa sina läsare om att "H G Wessberg var en av de statssekreterare i TT:s granskning som svarade att han har betalat för svarta tjänster." Tycker de verkligen att det räcker med det? Har de inte en plikt att tydliggöra påståendet, genom att säga vad det var för tjänster, hur stor omfattningen var, och viktigast av allt, för hur många år sedan det skedde och ännu viktigare, om han hade förtroendeuppdrag då? DÅ kunde man börja snacka om journalistik. Men i dagsläget verkar alla de tidigare så seriösa tidningarna vara i en evig kapplöpning till träskets botten. Som DNs Johannes Åman skriver i sin krönika, Lustration på svenska:

"Hittills har frågan varit om riksdagsledamöter och statssekreterare någon gång köpt svarta tjänster. Men ett vinnande koncept kan varieras och vidareutvecklas."

Och då går alla påstådda "standarder" och prat om journalistisk moral och etik ur fönstret.

När jag var barn lärde jag mig skillnaden mellan en reporter och en journalist - det gjorde alla barn på skolan, när skolans uttryckliga syfte var att lära barn saker. Journalisten hade ett högre anseende än reportern. Skillnaden låg mest i deras arbetssätt. Journalisten grävde och undersökte, såg till att hålla sig neutral och lämnade det upp till läsarna att dra sina egna slutsatser efter att ha granskat de fakta som hade presenterats i en artikel. Reporterns arbete gick mest ut på att förmedla information som oftast kommit till på grund av någon annans arbete. Sverige har, för det mesta, en massa reportrar som gärna tar den finare titeln "journalist", trots att allt de gör är att kopiera och rent av plagiera varandra (och inte minst utländska media), dvs. när de inte ägnar sig åt att hitta på eller vinkla texter för att vilseleda allmänheten. Och det är förkastligt. Ytterligare ett resultat av det urvattnade utbildningssystemet?

En som slår spiken på huvudet är kommunalrådet Paul Lindquist som presenterar paret Cederschiölds förklaring av de städtjänster de köpt i sin blogg under rubriken "Onyanserat mediedrev", och påpekar med all rätt att någon skattskyldighet inte har förelegat (åtminstone inte från deras sida, möjligtvis borde städerskan ha betalat skatt på sina inkomster, i vilket fall är det hon som fuskat) samt att det har "journalisterna" struntat i att påpeka för sina läsare:

"Denna information kan rimligen inte vara okänd för landets journalister, ändå förmedlar de (med ett undantag) inte den till sina läsare. Man kan ju fråga sig varför..."

Jag är dock nöjd över det faktum att Reinfeldt inte känt sig nödgad att anställa ytterligare en kvinna i jämnställdhetens namn. Fyra felaktiga val räcker gott och väl under en mandatperiod.

Andra källor: SVD, DN, DN, SVD, DN, GP, SVD, SVD

Kvinnliga politiker skjuter sig själva och alla andra kvinnor i fötterna

Kan Reinfeldt någonsin våga anställa eller befordra en kvinna i framtiden? Kan någon politiker? Kan någon manlig ledare någonstans? Hur dum får en kvinna vara, egentligen? Vart går gränsen?

Om någon behövde bevis för att svenska kvinnor helt enkelt inte kan hantera situationen när de väl får åtråvärda positioner levererade till sig på ett fat så behöver den inte leta vidare. På ett år har inte en, inte två, utan hela FYRA kvinnor medverkat till att sänka det parti de sade sig vara så måna om, genom att antigen ljuga för sin chef (statsminister), eller hantera sina personliga affärer på ett klantigt, rentav dumt sätt, eller både och. Det lämnar en bitter smak i munnen t.o.m. på mig, som trots att jag aldrig varit särskilt intresserad av kvotering och dylikt, ändå tyckte att det var bra att regeringen Reinfeldt kunde leta efter och hitta kvalificerade, erfarna kvinnor till de positionerna som behövde fyllas. Jag undrar hur han tänker nu.

Låt oss först få en sak ur vägen. Även om det var synd om Fredrik Reinfeldt den första gången då två kvinnor tvingades lämna sina poster över till synes bagateller (dock tyckte jag att Stegö Chilòs avgång var rättfärdig, den andra var mest pga. jantelagen och hade kunnat hanteras bättre av chefen och vederbörande), och den andra gången (med Schenström, som även det kunde ha skötts bättre av båda parter), så kan jag definitivt inte säga samma sak om denna fjärde händelsen. Hade det varit jag hade jag fullständigt dragit mig för att sätta ytterligare en kvinna (eller för övrigt en man) i en post utan att kontrollera dem/den som stod till förfogande hårdare än hårt. Men nej, vår godtrogen statsminister bestämde sig för att hellre lita på den nya damen (Clase) och därmed utsätta sig själv och hela sitt parti för ytterligare ett mediedrev. Med det har han förlorat den grund han var på väg att återvinna efter att ha sparkat Schenström. Skärpning Reinfeldt! Det är DU som är chefen. Någon gång måste du visa det. Du kan inte bara ge sken av att sitta och mjuka till dig saker. Tänk om du kunde ilskna till mot alla dessa som leker med dig i ditt parti som du gjorde mot reportrarna som ställde frågorna till dig om Schenströms jouraktiviteter kort efter det att pussbilderna hade publicerats.

Men det här med att inte vilja stå upp och visa att man är chefen är, och har alltid varit ett problem i Sverige. Svenska anställda gnäller om orättvisa, tuffa och hårda chefer när dessa visar att de faktiskt vågar "chefa". Cheferna vill hellre vara omtyckt av alla och låter därmed bli att fatta tuffa beslut, även om det betyder att arbetet lider på grund av det. Folk tyckte att Jan Stenbeck kunde vara en hård chef, men han var framgångsrik, och hade mångas respekt. Fler borde tänka på det, tycker jag.

Reinfeldt kan återhämta sig, men Moderaterna har också tagit stor skada av det inträffade (och än är det inte slut, nu när aven Clase visat sig har klantat). Nu gäller att Reinfeldt slår näven i bordet och säger "nu får det vara nog"! Detta är inte en situation som man kan mesa sig ur. Han måste lära sig att de inte alltid går att lita på folk fullt ut, utan man måste våga ställa de rätta och viktiga frågorna, och stava ut det där med personligt ansvar för folk och vad det innebär, för det är något som svenskar inte är vana vid, att ta personligt ansvar för det de gör. Gör han det, kan de fixa resten under det kommande året och förhoppningsvis börjar fokusera på valet 2010, annars är det kört, efter bara ett år. Dags för övriga Alliansledarna att gå samman och offentligt stödja sin drabbade kamrat à la Maud Olofsson. Det behövs.

Nu till huvudpunkten, som även det handlar om ett generellt problem i Sverige och vissa andra delar av världen.

Det kan tyckas att det nästan är som om kvinnor är födda till att schabbla bort de viktigaste chanserna de får i livet. Vad är det som gör att en kvinna som har lyckats få en åtråvärd position i sina unga dagar, som kan inspirera andra kvinnor till att vilja göra likadant, drabbas av en sådan fruktansvärt självdestruktiv instinkt att hon på ett kort ögonblick lyckas förstöra det som hon länge kämpat för att uppnå?

Listan över kvinnliga politiker och en del andra i det privata näringslivet som schabblat bort gyllene tillfällen är lång. Bland kvinnliga politiker i Sverige kan nämnas Mona Sahlin (Toblerone affären), Laila Freivalds, Gudrun Schyman, Ylva Johansson, ett par stycken folkpartister och ytterligare en vänsterpartist vars namn jag inte minns just nu. Allt från dubbelmoral till rattfylleri till oanständigt beteende i tjänst, med mera. Man skulle kunna tycka att dessa borde räcka som skräckexempel till vilken ny kvinnlig politiker som helst. Men nej.

Ulrica Schenström sägs vara en kunnig statssekreterare. Hon kan allt om medierelationer i Sverige, och är högt uppskattad av de flesta. Hon var fullt medveten om att alla ögon var ständigt riktade på Allianspartierna och att allt hon gjorde skulle reflektera på hennes parti och därmed på hennes chef, statsministern. Man antar att hon inte är dum i huvudet - folk hyllar ju hennes skicklighet. Därför måste hon ha ständigt varit medveten om att det alltid skulle finnas folk som bara väntade på ett tillfälle att bringa ned hela regeringen genom att identifiera dess svagaste länkar - gång på gång om nödvändigt - och att hon därmed ständigt måste vara på sin vakt. Ändå finns det ingen annan förklaring än ren dumhet till att hon ansåg det vara passande för en kvinna i hennes position att vistas på en bar på en kväll som den där i sällskap av en reporter och en som dessutom stod för notan.

Handlar det om en konspiration?

Folk ute på gatan anar en stor konspiration enligt vissa kommentarer på SVDs hemsida. "Historien måste vara planlagd av journalisten o. kamerakillen eventuellt är restaurangen inblandad i komplotten också!" Och det kan man verkligen undra över, med tanke på att det tog så lång tid för TV4 att bestämma sig att låta reportern ta ledigt (de hade ju fullt förtroende för honom).

Tyckte inte Ulrica Schenström att det var konstigt att reportern beställde in så mycket alkohol? Ansåg hon sig vara nödgad att dricka så mycket? Glömde hon att hon var i tjänst? Tänkte hon inte att det kanske handlade om en klassisk fälla, dvs. att någon kanske satt och bara väntade på att hon skulle göra något dumt så att de kunde filma/fota henne och lägga ut det på nätet??? Att reportern kanske var inblandad? Det där om att vara på sin vakt - att aldrig aldrig på någon - är väl inte så dum va? Det borde vara det första en skicklig politisk medarbetare som henne borde lärt sig. Trust no-one. Och definitivt INTE en reporter. Och definitivt inte en som betalar. Och att hon sedan tillät honom pussa henne och kela och krama henne. Blev hon inte misstänktsam då, när han gjorde sådana närmanden??? O herregud. Hur dum får en kvinna vara? Det är så att man vill gråta över dumheten.

Hur dum hon måste ha känt sig när samme reportern uppträdde offentligt med ett leende på läpparna och upplyste allmänheten om att hon varit "jävligt glad i hatten". Samtidigt som HON fick massiv kritik från alla håll. Att hon sedan inte snabbt berättade allt för statsministern hjälpte inte saken. Han gjorde rätt som sparkade henne, och det ska han inte heller be om ursäkt för. Ibland måste man som chef fatta hårda beslut, oavsett om det svider. Jag gissar att hon aldrig mer kommer att upprepa samma misstag igen, om hon lyckas får ett jobb någon annanstans. Jag hoppas att statsministern inte försöker smyga in henne i staben efter en kort tid, för det skulle skada honom ännu mer. Stämpeln som vekling skulle då aldrig kunna tvättas bort. Jag måste ändå säga att jag håller med M-kvinnornas Magdalena Andersson om att medierna inte hade gjort en så stor affär av saken om Schenström varit en man.

Harald Ullman tycker att sparkandet var en löjlig kapitulation inför journalismen, men man måste komma ihåg att Reinfeldt försökte in i det sista att försvara sin medarbetare. Han gjorde inte en Persson och skällde ut eller tog henne i upptuktelse i direktsänt tv. Hade hon lagt alla kort på bordet när hon fick chansen att göra det - eller innan - så hade hon aldrig förlorat jobbet, utan klarat sig. Det var en förtroendefråga. Det är nog skillnaden mellan män och vissa kvinnor. En man hade sagt det precis som det var och sedan antingen erbjudit sig att fixa det, eller tagit den beska medicinen (det sistnämnda är dock sällsynt i Sverige). Schenström sade inte som det var, men hon hade självinsikt i efterhand och var ärlig nog att erkänna att hon hade "agerat olämpligt". Hon skyllde inte på någon annan än sig själv, och kom inte heller med bortforklaringar. Hon tog därmed ansvar för sitt agerande. I dagens Sverige är detta beundransvärt. Risken är dock att det leder till att andra bland mediafolket börjar tävla om hur många fler politiker och politiska medarbetare som de kan driva från sina poster. Och det vore beklämmande.

Anständighet

Magdalena Ribbing hade rätt. Det handlar om anständighet. Det är något som saknas på de flesta svenska arbetsplatserna. Folk tycker sig ha rätt att bete och klä sig hur olämpligt som helst - se bara på argumentationerna om huruvida det ska vara tillåtet att gå i skolan i djupt urringade tröjor och byxor som faller av rumpan på killarna. Eller på alla nästan fullvuxna tonåringar på mellan 15 - 17 år (som samhället gärna kallar för "barn") som lägger ut utmanande bilder på sig själva på nätet och sedan blir förvånade när de sprids eller när deras rykten blir förstörda. En anständig anställd skulle aldrig komma på tanken att gå ut och supa sig berusad överhuvudtaget, än mindre med en person vars uppgift är att granska samma anställd och dess arbetsgivare.

Nicola Clase

Och så nu efter alla karuseller kommer ytterligare en korkad kvinna med ett självbelåtet leende på läpparna som glatt "erkänner" att hon betalat hela 68.000 kr för svarta tjänster. För det första tycker jag att Reinfeldt varit för snabb att försöka fylla Schenströms post. Jag förstår att han vill framstå som handlingskraftig efter all kritik, samt att han vill inget mer än att lämna de senaste dagarnas besvär efter sig. Däremot borde han ha tagit tid för att leta efter en person som både kunde fylla rollen samt inte hade flera lik i garderoben. Jag är övertygad om att han i sin iver att verka jämställd medvetet valde en kvinna i stället för att tänka saken igenom och se om den mest meriterade/lämpliga personen möjligtvis kunde vara en man. Och nu får han ta itu med konsekvenserna. Vi får hoppas att han lyckas med det bättre än han hittills gjort. För när allt är sagt och gjort, så är inte allt han gör fel!

Timewasters i oppositionen

Och nu drar ytterligare en två onödiga karuseller igång. Som ett brev på posten beslutade Miljöpartiet att anmäla Reinfeldt till Konstitutionsutskottet (KU). "Jag vill att KU ska granska regeringens krisorganisation under den aktuella kvällen och hur statsministern agerade för att krishanteringen skulle ha fungerat i händelse av en kris." Nu förstår folk varför så mycket pengar går till administrationskostnader i regeringen. Har inte KU redan ofantligt mycket att göra med alla andra onödiga anmälningar som oppositionen hittills gjort? Har inte statsministern redan förklarat hur det ser ut, att det hela aldrig vilar på en enda persons axlar, utan att det snarast är ett nätverk som har ansvar för de gemensamma funktionerna? Om jag som lekman kunde förstå det, så måste Peter Eriksson med alla sina år i politiken också kunna förstå det. Inte nog med det, så måste fler också få lite publicitet för sin lön: överåklagaren beslutade snabbt att inleda förundersökning mot Ulrica Schenström och Anders Pihlblad för misstanke om mutbrott respektive bestickning. Han tycks dock vara insatt på att fokusera på Pihlblads och TV4s ageranden, så slutsatserna kan vara intressanta.

Lycka till Fredrik. Du kommer att behöva det. Och vill du fortsätta att behålla makten så gäller det att inte välja några fler dumma kvinnor!