The Official Swedish News & Current Affairs Review

Of course it takes two: svartjobbare ignorerades i den hätska debatten

2007-11-10T13:35:00.000+01:00

SVDs Göran Skytte har skrivit en utmärkt analys av den gångna veckans nästintill rabiata debatter om "skurkarna" vars "brott" mest bestod i att de lät bli att rapportera till dåvarande Skattemyndigheten att de betalat mer än 1000 kr i ersättning till någon som utfört diverse tjänster hos dem. Det är uppfriskande att se att det fortfarande finns folk som inte räds för att tala klarspråk.

"I inlägg efter inlägg har fokus helt riktats på köparen, den som betalar svart. Debattörer har talat om ”högerns brist på skattemoral” och om ”den svartbetalande överklassen” som ”stjäl skattepengar” från stackars utslitna städerskor."

Och så kommer det som de flesta tycks medvetet låtit bli att se:

"Det finns som sagt en annan sida av myntet: för varje "borgerlig överklassare" som betalar svart, finns det en person som jobbar svart."

"Och denne svartjobbare är – om det handlar om att måla ett staket, laga en kran, etc – sannolikt inte en överklassare med högersympatier, utan har troligen helt annan profil"

Det osagda är att svartjobbare säkert får mer ut av skattesystemet än köparna, och kunde därför rimligen förväntas vara mer angelägna om att stödja det. Och däri låg problemet för "journalisterna", som helt enkelt valde att släta över detta enkla, men generande faktum. Synd. För det hade gett debatterna en ton av sans och balans. Och det var oansvarigt att inte upplysa sina godtrogna läsare/lyssnare om denna aspekt. Har vi blivit sådana får, som bara följer den som skriker högst, utan att höja fingret, tänka själva och ställa vettiga frågor?

Och så en klassiker: "den hemska och giriga överklassen (som tjänar mer än 25000 kronor i månaden) tvingar de stackars människorna att mot deras vilja arbeta svart."

Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Vad är det som gör en tjänst "svart", om det är så att den som köper tjänsten inte är skyldig att betala skatt på det utbetalade beloppet (det som understiger 10.000 kr, enligt lagen)? Vilka är de största bovarna, de som inte hade någon skyldighet att betala skatt - helt enligt reglerna - i de fallen som prydde löpsedlara och hängdes felaktigt ut som skattesmitare (köparna), eller svartjobbarna som inte betalat skatt på de intjänade pengarna?

Och - hör och häpna - är det möjligt att den som köper tjänsten kanske tror att han/hon faktiskt hjälper svartjobbaren genom att inte anmäla att man betalat ut mer än 1.000 kr (OBS! gränsen för inrapportering, inte för arbetsgivaravgift) under ett år? Kan det också vara så att folk tycker att det tar fruktansvärt mycket tid att skicka in kontrolluppgifter för ynkla 1000 spänn? Att det anses inte vara värt besväret, särskilt när man blir så illa betraktad i ett samhälle där impräntade socialistiska ideologier säger att man skall göra allting (städa, passa barnen, klippa gräsmattan, tvätta, diska) själv, även om man varken kan eller vill?

Det skulle vara mycket bättre för alla, och inte minst lätta arbetsbördan hos Skatteverket, om man höjde gränsen för kontrolluppgifter till samma nivå som den för skyldighet att betala arbetsgivaravgifter, dvs. till 10.000 kr. Däri ligger nog lösningen för detta problem. Den impräntade förakten för den som tycker sig förtjänar ett liv utan städningsplikt och dylikt blir dock svårare att övervinna.

DN

Föräldraansvar: vissa saker skall läras ut vid köksbordet

2007-11-09T15:14:00.000+01:00

Jag är så fruktansvärt trött på "samhällets" och andra organisationers försök att barnförklara fullt vuxna människor och idiotförklara resten, inte minst tonåringar. Nu har det uppdagats att organisationen Unga Aktiesparare (via sin VD Mika Burman Götz) som är kritisk mot att unga inte får någon utbildning i privatekonomi i skolan.

För det första:
Det gör dem visst ju, det heter matematik. Om vanliga exempel på hushållsräkning, osv. inte ingår i matematiken i skolan så är kursen dåligt underbyggd. Men så är det nog i dagens flumskolor.

För det andra:
Privatekonomi är något som barn brukar lära sig vid köksbordet hemma. Det är främst föräldrarnas ansvar, inte skolans och definitivt inte samhällets. Barn med föräldrar som bryr sig lär sig en hel del där, t.ex. om hur man gör upp en budget för att försäkra sig att man har råd att betala räkningarna vid slutet av månaden och ändå har pengar kvar för att kunna sätta mat på bordet. Svårare än så är det inte. Det är en väldigt dum tonåring som skuldsätter sig själv genom att ta sms-lån eller ringa dyra samtal eller köpa märkeskläder de inte har råd till, för att sedan komma gråtandes till diverse tidningar och organisationer och lika aningslösa föräldrar för att säga att "de inte visste", eller "det bara hände". Hade jag gjort något sånt som tonåring skulle mina föräldrar ha skämts över att ha uppfostrat ett sådant dumt barn.

Eller kanske är det inte så dumt av dessa människor, ty "samhället" betalar ändå. Vi skriver av skulder för fullt, och skriver om lagar för att passa de ansvarslösa, och pysslar om dem och lindar in dem i bomullstuss så mycket det bara går, för att sedan stå och se på medan de upprepar samma "misstag" gång på gång. Låt dem lära sig av sina misstag! Organisationens VD bör fundera över att precis som hon lärt sig mycket av en "dundertabbe", så kan även andra göra det av deras. Vi kan inte sopa banan rent åt folk hela deras liv. Hur ska de annars kunna klara av de motgångar som de stöter på?

"För många är det inte en självklarhet att man ska spara i stället för att ta lån om man till exempel ska köpa en ny mobiltelefon. För dem som sparar är dessutom marknaden så komplex. Det är svårt att avgöra om en viss typ av sparande verkligen lönar sig," säger Mika Burman Götz.

Och så ytterligare en liten pärla:

"Men i skolan fick man inte ens lära sig att betala en räkning," säger hon.

Is she for real??? Se bara på listan över fällgroparna som hon angett. Är dessa inte saker som barn lär sig av sina föräldrar? Varför lägga ytterligare belastning på ett redan överbelastat skolsystem? Men jag förstår att Unga Aktiesparare också måste profilera sig, såsom så många andra organisationer, förbund och föreningar så här års.

De flesta som "drabbas" av de typer av problem/skulder som nämns är mellan 14 – 19 år gamla. "Barn" är de knappast inte. Det finns 10-åringar i andra länder som vet bättre. Riktiga barn, dvs. de under 12 år, blir skuldsatta mest pga. av deras föräldrar inte förmår sig ingjuta ett mått av disciplin i sina ungar. Barnen struntar således i det sina föräldrar säger (om de nu säger något) och gör precis som de vill. Men det gör det inte till ett samhällsproblem och inte heller till något som man skall eller kan klandra skolan för.

Entreprenörsandan?

Häromdagen satt jag med en granne och uttryckte min sorg över att barn i Sverige inte uppfostras i entreprenörskapens anda. Om man frågar ut de största entreprenörerna i USA, sade jag till henne, skulle de flesta berätta om hur de fick en uppskattning för framgång och pengar samt utvecklade viljan att vara sin egen chef. De skulle berätta om hur de tjänade pengar genom att sälja lemonad med isbitar ute vid trottoaren på en varm dag, hur de klippte gräsmattor åt grannarna varje vecka, hur de sprang ärenden åt någon då och då, och hur många år de jobbade som tidningsbud och levererade tidningar de gick till skolan varje morgon. Så är det än idag i vissa delar av USA, Storbritannien, Baltikum och övriga länder, inklusive Norden. Man lär sig vikten av att tjäna pengar och spara och driva egen redan vid köksbordet och från barnsben.

Om jag skulle försöka betala en 12-åring för att klippa gräsmattan varannan vecka, eller en 8-åring för att posta några brev då och då skulle det kallas för "utnyttjande av barn", eller "barnarbete". För det är ju förbjudet, enligt FN, sägs det. Det som okunniga svenskar inte förstår är att det inte var mot sådana incitament och ärenden som FNs konvention mot barnarbete instiftades. Men försök att få någon bland dina grannar att förstå det! "Varför kan inte du göra det själv?" – är den vanligaste repliken. Jag tror att det finns en direkt koppling till denna inställning och det nästintill obefintliga intresset som vissa unga och vuxna har för att starta eget utöver det faktum att det inte lönar sig när allt man tjänar går bort i skatt. Entreprenörskap är inte något man bara hoppar upp och börjar brinna för i vuxen ålder. Det är oftast hemma, vid köksbordet, som det börjar. Sedan kan skolan hjälpa till, med välunderbyggda kurser. Specialkurser behövs knappast inte, såvida eleverna inte är fruktansvärt slöa.

Folk i övriga Norden sitter säkert och tänker att svenskar måste vara bland de mest korkade i hela världen. Vi har ju redan knipit den platsen bland våra grannländer.

Källor: DN, DN

No smoke without fire - SAS vs. Bombardier

2007-11-09T12:40:00.000+01:00

Why couldn't SAS consider the possibility that the recent accidents may have been a result of sabotage?

I confess that I have never felt at ease flying on a Dash aeroplane. I prefer larger aircraft, and have therefore always planned my trips to ensure that I always end up on a somewhat (to me anyway) sturdier one. I simply cannot bear the thought of having to travel on a propeller aircraft.

When the news of the first accident with a SAS-operated Dash aircraft was reported, I imagined that it was just that - an accident - and that the investigators would discover the reason for the crash soon enough. Thankfully, no-one was hurt. But when this was followed by a spate of similar accidents, apparently after years of silence on the security of these aeroplanes - it was the first time I (and undoubtedly many others) was hearing that SAS had always had problems with Dash aircraft - that I thought that it could very be the case that a disgruntled employee in the maintenance workshop lay behind the crashes, i.e., that they could be the result of sabotage. It raises the question: why had SAS remained silent about previous incidents regarding the aircraft?

Instead, they found it more suitable to publicly accuse the manufacturer of the aircraft (Bombardier) without having first investigated the obvious - who had had access to the aircraft and how well had these been maintained? Isn't this the standard practice in the airline industry? Other airlines conduct such investigations almost as a reflex action, and have done so long before "terrorism" became widespread. The American airline companies, which are always anxious to keep their customers and stave off competition, seldom take anything for granted. Furthermore, they are aware that it would cost them dearly, should they accuse a manufacturer of delivering a faulty product, only for it to be revealed that it was their own employees who hade been at fault.

But no. The management of SAS has apparently ruled out such a scenario as impossible from the very beginning, since they labour the strange impression that the company, which has been hit by numerous staff conflicts in recent years, could never, ever, be a victim of carelessness or deliberate sabotage, much more at the hands of one of its own employees. This is an incredibly stupid attitude to take. Like many other companies in Sweden, self-righteousness will be the death of their organisation.

"This is a very un-Scandinavian behaviour that they are adopting in a bid to get rid of us," says SAS' spokesman Bertil Ternert to di.se. What did I say? What on earth does he mean by un-Scandinavian behaviour??? As if Scandinavians would never dream of behaving in exactly the same manner. Self-righteousness - it is never far from the surface in Scandinavia.

But Bombardier is now hitting back. So far, they had been content to wait until the Danish Accident Investigation Board had completed its investigation, while SAS occupied the airwaves through leaked reports and accusations. And the Swedish media has been complicit in the creation of the imbalance, since they have not exactly been impartial in their reporting. Not a single one of the media houses have raised the idea that the accidents might actually have been a result of negligence or sabotage. Bombardier has apparently had enough, and is hitting back by claiming that the fault lies with SAS' technicians. Nonetheless, the matter is far from over. It will therefore be interesting to see how things develop in the coming weeks.

Sources: Financial Post, International Herald Tribune, Aftenposten, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SVD, SVD, GP, SVD, SVD

Modern svensk "journalistik" har aldrig varit mindre beundransvärd

2007-11-08T11:08:00.000+01:00

H G Wessberg efterträder Ulrica Schenström som Fredrik Reinfeldts statssekreterare. Jag hoppas att det är ett bra val, samt att utnämningen drar ett streck under den gångna veckans händelser. Men det tror jag inte, för i SVDs, DNs och aven GPs korta artiklar om utnämningen passar de på att upplysa sina läsare om att "H G Wessberg var en av de statssekreterare i TT:s granskning som svarade att han har betalat för svarta tjänster." Tycker de verkligen att det räcker med det? Har de inte en plikt att tydliggöra påståendet, genom att säga vad det var för tjänster, hur stor omfattningen var, och viktigast av allt, för hur många år sedan det skedde och ännu viktigare, om han hade förtroendeuppdrag då? DÅ kunde man börja snacka om journalistik. Men i dagsläget verkar alla de tidigare så seriösa tidningarna vara i en evig kapplöpning till träskets botten. Som DNs Johannes Åman skriver i sin krönika, Lustration på svenska:

"Hittills har frågan varit om riksdagsledamöter och statssekreterare någon gång köpt svarta tjänster. Men ett vinnande koncept kan varieras och vidareutvecklas."

Och då går alla påstådda "standarder" och prat om journalistisk moral och etik ur fönstret.

När jag var barn lärde jag mig skillnaden mellan en reporter och en journalist - det gjorde alla barn på skolan, när skolans uttryckliga syfte var att lära barn saker. Journalisten hade ett högre anseende än reportern. Skillnaden låg mest i deras arbetssätt. Journalisten grävde och undersökte, såg till att hålla sig neutral och lämnade det upp till läsarna att dra sina egna slutsatser efter att ha granskat de fakta som hade presenterats i en artikel. Reporterns arbete gick mest ut på att förmedla information som oftast kommit till på grund av någon annans arbete. Sverige har, för det mesta, en massa reportrar som gärna tar den finare titeln "journalist", trots att allt de gör är att kopiera och rent av plagiera varandra (och inte minst utländska media), dvs. när de inte ägnar sig åt att hitta på eller vinkla texter för att vilseleda allmänheten. Och det är förkastligt. Ytterligare ett resultat av det urvattnade utbildningssystemet?

En som slår spiken på huvudet är kommunalrådet Paul Lindquist som presenterar paret Cederschiölds förklaring av de städtjänster de köpt i sin blogg under rubriken "Onyanserat mediedrev", och påpekar med all rätt att någon skattskyldighet inte har förelegat (åtminstone inte från deras sida, möjligtvis borde städerskan ha betalat skatt på sina inkomster, i vilket fall är det hon som fuskat) samt att det har "journalisterna" struntat i att påpeka för sina läsare:

"Denna information kan rimligen inte vara okänd för landets journalister, ändå förmedlar de (med ett undantag) inte den till sina läsare. Man kan ju fråga sig varför..."

Jag är dock nöjd över det faktum att Reinfeldt inte känt sig nödgad att anställa ytterligare en kvinna i jämnställdhetens namn. Fyra felaktiga val räcker gott och väl under en mandatperiod.

Andra källor: SVD, DN, DN, SVD, DN, GP, SVD, SVD

Ingen rök utan eld - SAS och Bombardier

2007-11-08T08:55:00.000+01:00

Varför tänkte inte SAS på att det lika väl kunde handla om sabotage?

Jag erkänner att jag aldrig känt mig trygg när jag någonsin rest på ett Dashplan. Aldrig. Jag föredrar större flygplan, och har alltid planerat mina resor för att försäkra att jag får sitta på ett någorlunda (i mina tankar) stadigt flygplan. Jag står helt enkelt inte ut med tanken att flyga på ett propellerplan.

När nyheten om det första olyckan med ett SAS Dash-plan slog igenom tänkte jag att det nog var just det - en olycka - och att utredaren skulle komma på orsaken snabbt nog. Tack och lov var ingen skadad. Men när olyckorna sedan tog fart, efter tillsynes år av tysthet på den fronten - det var första gången jag (och säkert många andra) fick veta att SAS alltid haft problem med dessa flygplan - tänkte jag att det väl kunde handla om att någon missnöjd anställd på verkstaden låg bakom olyckorna, dvs. att det kunde handla om sabotage. Man kan fråga sig varför SAS hittills hade varit tyst om tidigare incidenter?

Istället finner SAS det lämpligare att gå ut och anklaga tillverkaren utan att ha först kontrollerat det uppenbara - vilka som haft tillgång till flygplanen och hur dessa hade underhållits. Är detta inte praxis inom branschen? Andra flygbolag gör sådana kontroller nästan reflexmässigt när sådana händelser inträffar, och har gjort det sedan långt innan "världsterrorism" blev ett faktum. De amerikanska bolagen, som är så måna om sina kunder och konkurrensen, tar sällan något för givet. Dessutom är de medvetna om att det skulle stå dem dyrt om de skulle anklaga en tillverkare och det sedan visade sig att det var deras egna anställda som hade slarvat.

Men nej. Detta är uppenbarligen uteslutit från början i fallet SAS, då ledningen tycks vara av den märkliga uppfattningen om att SAS, som drabbats av så många personalproblem under de senaste åren, aldrig skulle kunna drabbas av slarv eller medvetet sabotage, som kunde t.o.m. ha varit utfört av de egna anställda. Det är en fruktansvärt korkad inställning. Som så många andra företag i Sverige kommer självgodheten att ta kål på verksamheten.

"Det här är ett mycket oskandinaviskt beteende i syfte att försöka spela bort oss," säger SAS informationsdirektör Bertil Ternert till di.se. Vad var det jag sa? Vadå oskandinaviskt beteende??? Som om skandinavier aldrig skulle komma på tanken att bete sig likadant. Självgodheten, alltså. Den är aldrig långt ifrån ytan.

Och nu slår Bombardier tillbaka. Hittills hade de varit förberedda att vänta tills den danska haverikommissionens utredning var klar, medan SAS slog vilt omkring sig med alla sina läckta rapporter och anklagelser. Och svenska media har hjälpt till med drevet, då de inte precis varit opartiska i sin rapportering. Inte en enda av mediehusen har kommit på tanken att det faktiskt kunde handla om slarv eller sabotage. Bombardier har uppenbarligen fått nog, och slår nu tillbaka genom att bl.a. hävda att felet ligger hos SAS tekniker. Dock är sista ordet än inte sagt. Det blir därför spännande att se hur det hela utvecklar sig framöver.

Källor: DN, DN, DN, DN, DN, DN, SVD, SVD, GP, SVD, SVD

Kvinnliga politiker skjuter sig själva och alla andra kvinnor i fötterna

2007-11-04T21:18:00.000+01:00

Kan Reinfeldt någonsin våga anställa eller befordra en kvinna i framtiden? Kan någon politiker? Kan någon manlig ledare någonstans? Hur dum får en kvinna vara, egentligen? Vart går gränsen?

Om någon behövde bevis för att svenska kvinnor helt enkelt inte kan hantera situationen när de väl får åtråvärda positioner levererade till sig på ett fat så behöver den inte leta vidare. På ett år har inte en, inte två, utan hela FYRA kvinnor medverkat till att sänka det parti de sade sig vara så måna om, genom att antigen ljuga för sin chef (statsminister), eller hantera sina personliga affärer på ett klantigt, rentav dumt sätt, eller både och. Det lämnar en bitter smak i munnen t.o.m. på mig, som trots att jag aldrig varit särskilt intresserad av kvotering och dylikt, ändå tyckte att det var bra att regeringen Reinfeldt kunde leta efter och hitta kvalificerade, erfarna kvinnor till de positionerna som behövde fyllas. Jag undrar hur han tänker nu.

Låt oss först få en sak ur vägen. Även om det var synd om Fredrik Reinfeldt den första gången då två kvinnor tvingades lämna sina poster över till synes bagateller (dock tyckte jag att Stegö Chilòs avgång var rättfärdig, den andra var mest pga. jantelagen och hade kunnat hanteras bättre av chefen och vederbörande), och den andra gången (med Schenström, som även det kunde ha skötts bättre av båda parter), så kan jag definitivt inte säga samma sak om denna fjärde händelsen. Hade det varit jag hade jag fullständigt dragit mig för att sätta ytterligare en kvinna (eller för övrigt en man) i en post utan att kontrollera dem/den som stod till förfogande hårdare än hårt. Men nej, vår godtrogen statsminister bestämde sig för att hellre lita på den nya damen (Clase) och därmed utsätta sig själv och hela sitt parti för ytterligare ett mediedrev. Med det har han förlorat den grund han var på väg att återvinna efter att ha sparkat Schenström. Skärpning Reinfeldt! Det är DU som är chefen. Någon gång måste du visa det. Du kan inte bara ge sken av att sitta och mjuka till dig saker. Tänk om du kunde ilskna till mot alla dessa som leker med dig i ditt parti som du gjorde mot reportrarna som ställde frågorna till dig om Schenströms jouraktiviteter kort efter det att pussbilderna hade publicerats.

Men det här med att inte vilja stå upp och visa att man är chefen är, och har alltid varit ett problem i Sverige. Svenska anställda gnäller om orättvisa, tuffa och hårda chefer när dessa visar att de faktiskt vågar "chefa". Cheferna vill hellre vara omtyckt av alla och låter därmed bli att fatta tuffa beslut, även om det betyder att arbetet lider på grund av det. Folk tyckte att Jan Stenbeck kunde vara en hård chef, men han var framgångsrik, och hade mångas respekt. Fler borde tänka på det, tycker jag.

Reinfeldt kan återhämta sig, men Moderaterna har också tagit stor skada av det inträffade (och än är det inte slut, nu när aven Clase visat sig har klantat). Nu gäller att Reinfeldt slår näven i bordet och säger "nu får det vara nog"! Detta är inte en situation som man kan mesa sig ur. Han måste lära sig att de inte alltid går att lita på folk fullt ut, utan man måste våga ställa de rätta och viktiga frågorna, och stava ut det där med personligt ansvar för folk och vad det innebär, för det är något som svenskar inte är vana vid, att ta personligt ansvar för det de gör. Gör han det, kan de fixa resten under det kommande året och förhoppningsvis börjar fokusera på valet 2010, annars är det kört, efter bara ett år. Dags för övriga Alliansledarna att gå samman och offentligt stödja sin drabbade kamrat à la Maud Olofsson. Det behövs.

Nu till huvudpunkten, som även det handlar om ett generellt problem i Sverige och vissa andra delar av världen.

Det kan tyckas att det nästan är som om kvinnor är födda till att schabbla bort de viktigaste chanserna de får i livet. Vad är det som gör att en kvinna som har lyckats få en åtråvärd position i sina unga dagar, som kan inspirera andra kvinnor till att vilja göra likadant, drabbas av en sådan fruktansvärt självdestruktiv instinkt att hon på ett kort ögonblick lyckas förstöra det som hon länge kämpat för att uppnå?

Listan över kvinnliga politiker och en del andra i det privata näringslivet som schabblat bort gyllene tillfällen är lång. Bland kvinnliga politiker i Sverige kan nämnas Mona Sahlin (Toblerone affären), Laila Freivalds, Gudrun Schyman, Ylva Johansson, ett par stycken folkpartister och ytterligare en vänsterpartist vars namn jag inte minns just nu. Allt från dubbelmoral till rattfylleri till oanständigt beteende i tjänst, med mera. Man skulle kunna tycka att dessa borde räcka som skräckexempel till vilken ny kvinnlig politiker som helst. Men nej.

Ulrica Schenström sägs vara en kunnig statssekreterare. Hon kan allt om medierelationer i Sverige, och är högt uppskattad av de flesta. Hon var fullt medveten om att alla ögon var ständigt riktade på Allianspartierna och att allt hon gjorde skulle reflektera på hennes parti och därmed på hennes chef, statsministern. Man antar att hon inte är dum i huvudet - folk hyllar ju hennes skicklighet. Därför måste hon ha ständigt varit medveten om att det alltid skulle finnas folk som bara väntade på ett tillfälle att bringa ned hela regeringen genom att identifiera dess svagaste länkar - gång på gång om nödvändigt - och att hon därmed ständigt måste vara på sin vakt. Ändå finns det ingen annan förklaring än ren dumhet till att hon ansåg det vara passande för en kvinna i hennes position att vistas på en bar på en kväll som den där i sällskap av en reporter och en som dessutom stod för notan.

Handlar det om en konspiration?

Folk ute på gatan anar en stor konspiration enligt vissa kommentarer på SVDs hemsida. "Historien måste vara planlagd av journalisten o. kamerakillen eventuellt är restaurangen inblandad i komplotten också!" Och det kan man verkligen undra över, med tanke på att det tog så lång tid för TV4 att bestämma sig att låta reportern ta ledigt (de hade ju fullt förtroende för honom).

Tyckte inte Ulrica Schenström att det var konstigt att reportern beställde in så mycket alkohol? Ansåg hon sig vara nödgad att dricka så mycket? Glömde hon att hon var i tjänst? Tänkte hon inte att det kanske handlade om en klassisk fälla, dvs. att någon kanske satt och bara väntade på att hon skulle göra något dumt så att de kunde filma/fota henne och lägga ut det på nätet??? Att reportern kanske var inblandad? Det där om att vara på sin vakt - att aldrig aldrig på någon - är väl inte så dum va? Det borde vara det första en skicklig politisk medarbetare som henne borde lärt sig. Trust no-one. Och definitivt INTE en reporter. Och definitivt inte en som betalar. Och att hon sedan tillät honom pussa henne och kela och krama henne. Blev hon inte misstänktsam då, när han gjorde sådana närmanden??? O herregud. Hur dum får en kvinna vara? Det är så att man vill gråta över dumheten.

Hur dum hon måste ha känt sig när samme reportern uppträdde offentligt med ett leende på läpparna och upplyste allmänheten om att hon varit "jävligt glad i hatten". Samtidigt som HON fick massiv kritik från alla håll. Att hon sedan inte snabbt berättade allt för statsministern hjälpte inte saken. Han gjorde rätt som sparkade henne, och det ska han inte heller be om ursäkt för. Ibland måste man som chef fatta hårda beslut, oavsett om det svider. Jag gissar att hon aldrig mer kommer att upprepa samma misstag igen, om hon lyckas får ett jobb någon annanstans. Jag hoppas att statsministern inte försöker smyga in henne i staben efter en kort tid, för det skulle skada honom ännu mer. Stämpeln som vekling skulle då aldrig kunna tvättas bort. Jag måste ändå säga att jag håller med M-kvinnornas Magdalena Andersson om att medierna inte hade gjort en så stor affär av saken om Schenström varit en man.

Harald Ullman tycker att sparkandet var en löjlig kapitulation inför journalismen, men man måste komma ihåg att Reinfeldt försökte in i det sista att försvara sin medarbetare. Han gjorde inte en Persson och skällde ut eller tog henne i upptuktelse i direktsänt tv. Hade hon lagt alla kort på bordet när hon fick chansen att göra det - eller innan - så hade hon aldrig förlorat jobbet, utan klarat sig. Det var en förtroendefråga. Det är nog skillnaden mellan män och vissa kvinnor. En man hade sagt det precis som det var och sedan antingen erbjudit sig att fixa det, eller tagit den beska medicinen (det sistnämnda är dock sällsynt i Sverige). Schenström sade inte som det var, men hon hade självinsikt i efterhand och var ärlig nog att erkänna att hon hade "agerat olämpligt". Hon skyllde inte på någon annan än sig själv, och kom inte heller med bortforklaringar. Hon tog därmed ansvar för sitt agerande. I dagens Sverige är detta beundransvärt. Risken är dock att det leder till att andra bland mediafolket börjar tävla om hur många fler politiker och politiska medarbetare som de kan driva från sina poster. Och det vore beklämmande.

Anständighet

Magdalena Ribbing hade rätt. Det handlar om anständighet. Det är något som saknas på de flesta svenska arbetsplatserna. Folk tycker sig ha rätt att bete och klä sig hur olämpligt som helst - se bara på argumentationerna om huruvida det ska vara tillåtet att gå i skolan i djupt urringade tröjor och byxor som faller av rumpan på killarna. Eller på alla nästan fullvuxna tonåringar på mellan 15 - 17 år (som samhället gärna kallar för "barn") som lägger ut utmanande bilder på sig själva på nätet och sedan blir förvånade när de sprids eller när deras rykten blir förstörda. En anständig anställd skulle aldrig komma på tanken att gå ut och supa sig berusad överhuvudtaget, än mindre med en person vars uppgift är att granska samma anställd och dess arbetsgivare.

Nicola Clase

Och så nu efter alla karuseller kommer ytterligare en korkad kvinna med ett självbelåtet leende på läpparna som glatt "erkänner" att hon betalat hela 68.000 kr för svarta tjänster. För det första tycker jag att Reinfeldt varit för snabb att försöka fylla Schenströms post. Jag förstår att han vill framstå som handlingskraftig efter all kritik, samt att han vill inget mer än att lämna de senaste dagarnas besvär efter sig. Däremot borde han ha tagit tid för att leta efter en person som både kunde fylla rollen samt inte hade flera lik i garderoben. Jag är övertygad om att han i sin iver att verka jämställd medvetet valde en kvinna i stället för att tänka saken igenom och se om den mest meriterade/lämpliga personen möjligtvis kunde vara en man. Och nu får han ta itu med konsekvenserna. Vi får hoppas att han lyckas med det bättre än han hittills gjort. För när allt är sagt och gjort, så är inte allt han gör fel!

Timewasters i oppositionen

Och nu drar ytterligare en två onödiga karuseller igång. Som ett brev på posten beslutade Miljöpartiet att anmäla Reinfeldt till Konstitutionsutskottet (KU). "Jag vill att KU ska granska regeringens krisorganisation under den aktuella kvällen och hur statsministern agerade för att krishanteringen skulle ha fungerat i händelse av en kris." Nu förstår folk varför så mycket pengar går till administrationskostnader i regeringen. Har inte KU redan ofantligt mycket att göra med alla andra onödiga anmälningar som oppositionen hittills gjort? Har inte statsministern redan förklarat hur det ser ut, att det hela aldrig vilar på en enda persons axlar, utan att det snarast är ett nätverk som har ansvar för de gemensamma funktionerna? Om jag som lekman kunde förstå det, så måste Peter Eriksson med alla sina år i politiken också kunna förstå det. Inte nog med det, så måste fler också få lite publicitet för sin lön: överåklagaren beslutade snabbt att inleda förundersökning mot Ulrica Schenström och Anders Pihlblad för misstanke om mutbrott respektive bestickning. Han tycks dock vara insatt på att fokusera på Pihlblads och TV4s ageranden, så slutsatserna kan vara intressanta.

Lycka till Fredrik. Du kommer att behöva det. Och vill du fortsätta att behålla makten så gäller det att inte välja några fler dumma kvinnor!

The future of Great Britain - a drunk and a manipulative tart?

2007-11-04T21:04:00.001+01:00

Just when we thought it was all over, when we were being encouraged by the sight of a maturing William Windsor getting on with his life, charting out his plans with the army and navy and taking on more royal duties, we were faced with the most unpalatable news that he had suffered a monumental relapse and had gone back to his self-destructive ways. Here was the prince once again stumbling blind drunk out of a nightclub, accompanied by his usual drinking partner and errant sex-buddy under such circumstances, the incredibly persistent, "publicity-shy" (yeah right) Kate Middleton. Men can sometimes be their own worst enemies, I tell you.

Now while it is obvious to anyone with two eyes and a functioning brain that the woman in question appears to have cornered the market in the tabloid stakes with the aid of some shrewd PR-tactics (some of which have since backfired), among other things, some routinely sycophantic reporters have been at pains to describe her as discreet (everytime she gets involved in William's plans the world gets a blow-by-blow account), demure (plunging necklines and bum-skimming skirts with fishnet stockings are the order of the day), and an all-round victim and loather of public attention (even in the face of abundant evidence that she frequently and readily courts the press when it suits her single-minded agenda).

Which begs the question: is William stupid? Or is his brain simply addled by the copious amounts of alcohol he consumes? I repeat, men can sometimes be their own worst enemies. Because judging from the fevered crescendo of the rabid hacks' predictions of impending marriage in the pro-Middleton tabs, his latest drunken antic may have been the biggest mistake he has made since he grew a pair and finally called time on the increasingly fractious relationship in March of this year. How many men have not sealed their fates by stumbling drunk out of bars with women they thought they had successfully offloaded? In the latest escapade, a ring that Middleton has sported for a good year was touted by tabs as "a firm sign of commitment", followed by the usual mentions of "moving from strength to strength", "it's a matter of when, not if" and various regurgitations of the predictions they were making exactly a year ago, before being left with egg on their faces after Easter this year. Although there were more sceptics this time around, the press still seems hell-bent on making this woman William's bride, whether he wants her to be or not. I wonder, how many of them would be happy to force unwanted girfriends down their own sons' throats? In the midst of this, they forget that Kate Middleton, far from being a victim of some heartless cad, is very much a willing participant in the soap opera that this has become. She knows the score, and much more.

More astute royal observers have noted that William, when accompanied Middleton, usually appears to be either drunk or irritated. It is believed that it was a combination of these two conditions that led his press secretary to make an ill-advised complaint about "harassment" by papparazzi outside the club, even though his companion's grinning demeanour showed that she was anything but. There is still no word as to whether he was coerced into making the complaint (or by whom), since footage showed that he was way too drunk to make any assessment of the situation at the time. Nevertheless, things appear to be getting back to normal. For although William has since got over his latest hangover and resumed royal duties, his on-off companion has fallen back into her old routine of frequenting papparazzi-haunted bars in London and smiling encouragingly at waiting photographers. She was last pictured cosying up to a bouncer on her way out of a particularly well-known papparazzi haunt, Mahiki. The hemlines are once again on the way up, possibly indicating that developments are once again winding down, as far as any hopes of "rekindlement" with William is concerned. We should be so lucky.

Has it really come to this?

Do the United Kingdom and the Commonwealth really want a king who appears to have a serious drinking problem and issues of judgement? Do they want a future queen who seems to revel in revealing nearly every inch of her body to the photographers she claims to loathe, while chatting them up when she thinks no-one is watching? Do they want to have a queen consort who has not held down a job in the nearly three years since she graduated from university with a dubious degree in Art History and has shown no interest in anything other than waiting around, putting out intermittently and scheming her way into a royal engagement?

It is said that the Queen is deeply unsettled by the prospect of William even considering bringing Middleton into her family, and feels that he "could do better". This must be the understatement of the year. Queen Elizabeth is not blind. Nor are her family and friends and the people upon which the survival of the monarchy and their sense of privilege ultimately depends. Middleton would be the first woman to be allowed into the royal family after having so blatantly exploited her position as mistress to a member of the family to gain various goods and favours, the most obvious of them being a "cut-price" Audi A3 car. Add to that the rumoured freebies in the form of designer clothes and handbags and a rather unsavoury image emerges. And with that goes any remaining shred of respect for the woman in question. God help the British monarchy if she gets a foot in the door, given her insatiable desire for publicity and her dubious track record. And God help the monarchy if William ends up on the throne on current form.

Biased press

William's behaviour is no different from that of his younger brother Harry, yet he is the one who is constantly praised while his less than flattering exploits are ignored. This despite the fact that in many respects, it is Harry who comes across as the more genuine and mature of the two, especially when one looks at his serious commitment to, and obvious delight in participating in charitable activities, particularly those involving disadvantaged children. Similarly, William's "professional PR" on-off mistress plays a lazy media and is held up as one who can do no wrong, despite ample evidence to the contrary, while Harry's obviously more responsible, less affected and clearly highly intelligent girlfriend Chelsy Davy is constantly ripped to shreds by the same papers for the slightest of (often fabricated) infractions. It begs the simple question: what does Kate Middleton and/or her family and/or William have on the British media?

And one could go on.

On the basis of the evidence and an analysis of personalities involved, it would appear that Harry, being the more mature and engaging of the two, would be more aptly suited to shouldering the vast responsibilities that the position of future king of England would entail. The last thing people would need is another dithering, self-absorbed individual in the position. After Charles vacates the post (if he ever gets there), they will need a well-deserved break. William may have his mother's looks, but any similarities end there. He is very much his father's son, and not in a positive way. Harry, on the other hand, has inherited his mother's natural sense of empathy and her common touch, as well as her sense of purpose.

Let Harry take over, for the good of the country and the Commonwealth. And put William out to pasture once and for all, together with the highly fragrant Kate Middleton.

Det krävs fler än ett intyg för att komma åt fuskarna

2007-10-25T11:20:00.000+02:00

"Från och med nästa sommar ska föräldrar med sjuka barn tvingas bifoga ett intyg om att barnet varit hemma från skola eller dagis för att få ersättning från Försäkringskassan."

Varför nästa sommar? Varför inte börja från och med januari? Eller har de inte så hemskt mycket bråttom som det påstås?

"I en promemoria som skickas ut på torsdagen föreslår regeringen att föräldrar som begär ersättning för att de stannat hemma och vårdat sjuka barn därför ska tvingas bifoga ett intyg från skola eller barnomsorg om att barnet inte har varit där."

Men det bevisar väl inget? Om föräldrarna tagit barnen ur skolan för att åka på utlandssemester eller något liknande är barnen ändå inte i skolan och då kan föräldraförsäkringen fortfarande betalas ut. Det som behövs är ett intyg om att barnet verkligen var så sjukt att det behövde stanna hemma, PLUS intyget från skolan/dagis om att barnet inte varit där. Givetvis kommer någon att oroa sig för att landets vårdcentraler kommer att hamna under stor press pga. föräldrar som köar för att få sjukintyg för sina barn, men det tror jag inte på.

I stället skulle jag slå vad om att fusket skulle minska drasktiskt efter införandet av dessa två krav!

Konsten att missförstå enkla poäng

2007-10-24T21:37:00.000+02:00

Oj då! Nu har den rättframme ledarskribenten på DN trampat på tårna på några som kan tyckas ha någon sorts dold agenda i att medvetet missuppfatta poängen i en enkel artikel. Det är så man får bevis på att läsförståelsen bland många som gått ut skolan i Sverige ligger på en fruktansvärt låg nivå. Det är svårt att tro att den som tagit tid att läsa igenom artikeln och verkligen förstått kunde ha dragit så långtgående slutsatser som nu dras, till den grad att det går över i rena personangrepp.

Hanne Kjöller ställer en väldigt viktig fråga, som alla skattebetalare rimligen bör kunna göra, och med all rätt. Och det handlar i grund och botten om personligt ansvar. Som hon skriver:

"Men detta är inte min huvudinvändning. Den handlar i stället om hur vi tenderar göra allt i livet till en kommunal eller statlig angelägenhet. Visst kan psykiskt sjuka, förståndshandikappade eller andra med särskilda behov behöva hjälp med det mesta i livet. Men vanliga, kapabla människor?

Hur gick det till när vi ritade Sveriges karta så att närmaste vägen till en stabil mansperson gick via kommunhuset? Har dagens ensamstående mammor inga bröder, inga svågrar, inga manliga vänner, ingen egen pappa? Eller har vi byggt ett land där vi inte längre vågar be varandra om någonting? Mer än tjänstemännen på kommunen alltså."

Det är det artikeln handlar om, inte om missriktade aggressioner, fantasi eller fånighet. Gud bevare oss alla från reaktionära människor!

Althin lämnar riksdagen

2007-10-24T19:43:00.000+02:00

Kristdemokraten Peter Althin lämnar riksdagen. Anledningen sägs vara att han "trappar ned". Vi får väl se hur många stora fall han åtar sig hädanefter, i så fall.

Men jag tycker ändå att han gör rätt som lämnar sin plats åt någon annan som faktiskt kan ägna tid åt arbetet. Det hade jag också gjort om jag tjänade så mycket mer som advokat än som riksdagspolitiker.

Alla företag borde ha en välutbyggd backup stab

2007-10-24T18:43:00.000+02:00

Ibland undrar man om den svenska fackföreningen verkligen vill överleva, om de verkligen vill det som är bäst för sina medlemmar. Den här gången är det Transport som hotar den redan hårt pressade flygbranschen med strejkaktioner. Jag får nog planera redan idag att boka alla framtida flygresor för familjen och personalen via Köpenhamn. Vi har länge ansträngt oss benhårt för att inte boka någon flygresa med SAS. Nu får vi antingen välja bort alla svenska flygplatser eller hyra privatplaner för att allt ska fortsätta att gå smidigt. Och hur många har råd med det sista?

Jag tycker - har faktiskt länge fantiserat om - att alla svenska företag borde se till att skaffa sig en ordentligt utbyggd backup stab. För varje person de anställer ska de se till att rekrytera en till för samma position, och träna denna person i arbetsuppgifterna i ett avlägset backuplag. Det kan vara av strategist och ekonomiskt värde att behålla backuplaget utanför landets gränser. Den dag företagets svenska anställda bestämmer sig för att de hellre vill följa facket blint mot sin egen undergång så plockar man helt enkelt in backup-personalen och sätter dem i arbete. Och låta den som inte vill ha kvar sitt jobb strejka. Visa för de att det inte saknas ersättningspersonal. Hellre detta än att låta företaget drivas i konkurs av facket.

För vilka är det som tjänar på att ständigt gå ut i strejk? Förutom facket alltså? Vilka är det som kommer att bli uppsagda när kunderna flyr ett företag som alltmer ses som opålitligt pga. av de anställda alltid tycks vara på väg att gå ut i strejk? Inte facket. Den svenska fackföreningsrörelsen har gjort något som liknande rörelser i resten av världen (förutom de som är fullständigt korrupta) inte lyckas göra. Den har nämligen sett till att kunna existera helt oberoende av sina medlemmar. För här får man inte bara fackliga avgifter av sina medlemmar, de får även en rad andra avgifter (utpressningsmedel) från företag, t.o.m. from verksamheter där de inte har några anställda. Det handlar alltså om två saker: girighet och makt. Välkommen till Sverige.

Så säger fackordfarande Per Winberg om det bud de fått av arbetsgivaren, som ligger i linje med vad övriga på arbetsmarknaden har fått:

"Vi har en del att ta igen efter de senaste fem åren."

Alltså han skiter fullständigt i huruvida de berörda företagen klarar av det eller inte. Ska ett fåtal få mer nu för att bli arbetslösa strax därefter, när företagen går under? Eller ska de får mer nu för att en del av sina kollegor ska bli arbetslösa, när företagen inte klarar av kraftiga löneförhöjningar?

Och så säger regeringen att "arbetsrätten inte ska ändras". Om något visar att den måste ändras, så är det detta senaste utspel av Transportfacket. För om det fortsätter så, så kommer inga företag att våga expandera eller teckna kollektivavtal, och det kommer definitivt inga nya jobb.

En annan sak slank in mina tankar för länge sedan: är det så att facket och oppositionen har gått samman för att sänka regeringen genom att försöka få så många som möjligt att bli av med sina jobb före valet 2010?

Apropå patientval i sjukvården

2007-10-09T16:52:00.000+02:00

DNs Hanne Kjöller, i sin artikel Värdet av vetskap beskriver hur pass mycket skillnad som finns mellan olika sjukvårdsinstanser när det gäller kvalitet och resultat. Och hon har rätt: tvingades man söka vård för hjärtproblem på ett ställe där man visste att personalen hade en dålig meritförteckning inom just det området, skulle man säkert bli vettskrämd. Man skulle givetvis känna sig tryggare om man visste att man hade ett val, i stället för att vara bunden till "sitt" landsting!

Därför hör jag till förespråkarna för offentliga listor över de olika sjukvårdsinstansernas helheltsprestation, dvs., jag vill veta vilka sjukhus/vårdcentraler som har de bästa läkarna och sjuksköterskorna, vilka som har de trevligaste, vilka har de bästa miljöerna, osv. Bort med alla hemlighetsmakerier! Och de som bestämmer bör sluta låtsas som om vården är detsamma över hela landet, för jag tror knappast att det finns någon rättänkande människa som fortfarande tror på denna myt.

Vi betalar för dessa institutioner. Därför har vi rätt att få veta. Därmed måste vi också ges rätten att välja att få vår vård där det känns tryggast. Allt annat vore högst orättvist.

Tillgängligheten är akilleshällen i den svenska vården

2007-10-09T15:35:00.000+02:00

På SVDs ledarsida kunde vi idag läsa om Hallands enastående sätt att ta itu med ett av sjukvårdens största problem. Närmare sagt, problemet med tillgängligheten till sjukvård. Och de har infört ett system som de flesta kan anpassa sig till, och som jag själv längtat efter i åratal. Konceptet är barnsligt enkelt, och stavas PATIENTVAL. Hallänningarna listar sig hos vilken vårdcentral de vill, offentlig eller privat, och kan byta flera gånger per år ifall galoscherna inte passar. Och resultatet? Inte katastrof, inte ett brutet system, inte utanförskap, utan större valfrihet och nöjdare patienter. I Halland får 97 procent av patienterna träffa läkare inom en vecka och 77 procent samma dag som de söker.

Tänk på det! Hur många gånger har folk som rest runt i landet undrat hur det skulle gå om de råkade befinna sig på annat ort och behövde se en läkare för något som inte bedömdes vara akut? Jag har själv råkat ut för det ett par gånger.

"Neeejjjj, vi hittar inte dig i systemet, vad sa du att du hade för personnummer? Neeej, det går inte, vi måste ju skriva in dig i så fall. (Tittar lite snett på mig) Var är du skriven någonstans? Jaha. Så du bor alltså inte i den här kommunen?" Och så vidare. Och så står man där och undrar varför folk inte kan få besöka en läkare där de själva vill. Bra gjort Halland!

Jag önskar Stockholm, som nu ska göra som Halland, lycka till. Och hoppas att politiska krafter nu driver på för att även samma sak ska hända inom Folktandvården.

Och bakom allt detta måste det alltid finnas de som starkt ogillar förändring, även när det kan vara bra för befolkningen som de säger sig vara mån om. Eller som SVD uttrycker det, "att 08-socialdemokraterna inte har velat lyssna på sina halländska kolleger, utan gör vad man kan för att skapa misstänksamhet inför förändringen, kan bli ett historiskt misstag."

Helt sant.

Integrationshinder i Sverige?

2007-10-05T15:57:00.001+02:00

Detta är nog ett fall för Margareta Ribbing.

Under åren har ett särskilt ämne ständigt återkommit när jag har pratat med utlänningar/invandrare i Sverige, i synnerhet de som har hög utbildning och som åtnjöt en någorlunda hög levnadsstandard innan de kom till Sverige (hus, bil, sommarhus, båt - allt som medelsvensson drömmer om att kunna ha någon fin dag). Här är en ung dams sanna berättelse:

Jag flyttade till Sverige för närmare 6 år sedan. Jag har skaffat mig en ganska stor bekantskapskrets på flera orter i landet, tack vare mitt arbete (tekniskt) som forskare och företagare. Jag kom från ett land vars medborgare är stolt ambitiösa och har en lång tradition i entreprenörskap. Jag hade en framgångsrik karriär innan jag kom till Sverige, bl.a. som investeringsrådgivare och teknisk instruktör. Sedan min första vecka i Sverige har jag märkt att folk jag träffar i både professionella och sociala sammanhang ställer en hel del frågor, vissa av dem djupt ingående, redan inom de första minuterna efter att vi har presenterats för varandra. Det är alltid samma frågor och de kommer i stort sett i samma ordning. Hur länge har jag bott i Sverige? Varför kom jag till Sverige? Varför just Sverige? Är det pga. av jag gifte mig med en svensk? Nej? Har du ingen man? Och inga barn???!!!

När de får veta att mitt arbete är tekniskt och komplicerat och om de ansvar jag har uttrycker de stor förvåning (folk i andra länder brukar vara imponerade, eller så tycker de att det är härligt att träffa en tjej som gör ett sånt arbete). Men mitt intryck av den svenska reaktionen är att "sådana som jag" (dvs. de mörka) inte förväntas kunna göra eller åstadkomma något bra överhuvudtaget. Sedan undrar utfrågarna hur jag fick råd att komma till Sverige, osv., om det nu är så att jag inte gift mig med en svensk som kunde "hjälpa" mig. Fick jag ett stipendium av Sida? Eller Svenska Institutet? I början visste jag inte ens vad dessa organisationer var för något. Svaret är att jag betalade själv (en amerikan skulle ha klassat mig som förmögen redan innan jag flyttade hit). Utfrågarna blir då synligt häpna, förbryllade och t.o.m. något besvikna när de får veta att jag inte har Sverige att tacka för min höga utbildning eller min ursprungliga framgång, och verkar ha svårt att förstå hur jag kunde ha gått på universitet och levt som jag gjorde innan jag kom hit utan hjälp från någon eller utan annat bidrag/bistånd ("och så har du så fina saker" - dvs. kläder, handväskor, m.m. - "hur har du FÅTT dem???"). Som om det finns folk som står ute på gatan och bara ger bort läderhandväskor och dylikt. Och så vidare. Man får även en del intressanta kommentarer på väg.

Det händer att jag blir inbjuden till middagar hos en del bekanta då och då. Och allt oftare upptäcker jag att jag används som "dragplåster". Jag anländer i tron att vi alla ska umgås och ha roligt tillsammans och upptäcker att det är jag som ska stå för "underhållningen" genom att berätta min livshistoria gång på gång för de som inte känner till det. Många har redan hört berättelserna från sina vänner, men vill gärna höra dem direkt från mig, och helst mer detaljerade sådana, i fall jag lämnade ut något vid de tidigare tillfällen. Det uppskattas således inte om jag försöker svara avvisande eller att förkorta delar av berättelsen. Det var roligt de första par gångerna, tills jag upptäckte mönstret. Smickrad då jag varit när folk frågar (och det var jag, i början, vem visste att svenskarna kunde vara sååå nyfikna?) så tycker jag att alla ska kunna få plats att prata även om sig själva eller andra ämnen vid en middag, den ska inte domineras av en enda person.

Det känns djupt obehagligt att behöva berätta precis allt om mig själv gång på gång för helt främmande människor som jag troligtvis aldrig kommer att träffa igen. Jag har avvärjt (eller försökt avvärja) vissa frågor genom att ställa motfrågor, eller genom att säga "varför vill du veta det?" med ett leende på läpparna, men jag har förstått att det kan uppfattas som ohövligt. Jag skulle aldrig komma på tanken att fråga ut folk jag aldrig träffat förrut i den grad som dessa människor gör (är det bara jag som blir väldigt förvånad när en främmande människa frågar hur mycket jag tjänar och om jag fick betala mycket i skatt i år?). I mitt hemland och många andra som jag besökt är det ett tecken på dålig uppfostran och obildning att göra så. Det tar ju tid att lära känna folk, det går inte på några minuter.

Det har gått så långt att jag har börjat tacka nej till inbjudningar om jag vet att det kommer "nya" människor, för då vet jag hur det ska gå. Och det är naturligtvis synd, för jag tycker väldigt mycket om de flesta av mina bekanta, och gillar för övrigt att umgås med dem. Jag har också börjat undvika vissa arrangemang där jag kan bli presenterad för folk med följande rekommendation: "Vi känner henne - du behöver inte vara orolig - hon är en fin flicka!" Ibland följs detta av en kort summering (hon jobbar som så och så, gör bra för sig, m.m.). Alltså känner de sig tvungna att "prata upp" mig. Det underförstådda är nog att personen då inte behöver hålla så fast i handväskan eller kontrollera att plånboken är kvar i fickan. Den första gången detta skedde blev jag rejält chockad. Efter 6 år blir jag fortfarande chockad. Det konstiga är att jag kan se att de som gör så menar väl i de flesta fall, de menar nog inte att medvetet spela på stereotyper, m.m., men att det kan vara så utbrett (det förekommer inom alla sociala kretsar i Sverige) är det som förvånar och börjat irritera mig.

Jag umgås även med utlänningar som kan sägas vara av högre sociala rang än de flesta svenskar även här och de gör inte så. En del säger sig ha börjat göra som jag, dvs. undvika att befinna sig i sociala sammanhang där gästerna kommit för att se på dem som om de vore apor i burar. Och jag kan lätt se att detta kanske är ett av de största hindren till integration i Sverige idag - att folk är trötta på stereotyperna och att känna sig kränkta i vissa fall. Man kan skratta när man diskuterar ämnet med de som varit med om det, och de som förstår, men hur hanterar man detta på ett hövligt sätt när man väl är på plats? Jag har märkt att jag har börjat ha svårt för att hålla tungan. Några goda råd skulle verkligen uppskattas.

Nå, vad tycker ni? Något för även vår nya integrationsminister, Ms. Sabuni, att bita i?

När de dumma bara blir dummare

2007-10-03T11:10:00.000+02:00

Ibland undrar man om Alliansens medlemmar inte själva gör tillräckligt för att bli av med makten på kort tid. Nu kommer ytterligare en egoistisk människa, denna gång från Centerpartiet, som vill ha sin tid i rampljuset på partiets bekostnad.

Inget barnbidrag till högavlönade

Varför tror denna man att de som betalar mest i skatt ska avstå ytterligare en förmån? De får redan nästan noll för de höga skatterna de betalar, och får dessutom nöja sig med att bli bespottade varje gång någon upptäcker att de fortfarande har råd med något - mot alla odds. Snacka om orättvisa! Där försvann ytterligare ett incitament till att betala skatt i Sverige. Vore det inte bättre att sänka skatten så att alla kan leva på sin lön, och därmed ta bort behovet av barnbidraget? Snart kommer väl folk utan barn att kräva att få slippa betala till foräldraförsäkringen, särskilt om de är högavlönade. Är det så han vill ha det?

Detta påminner mig om alla överraskande "utspel" som vissa Folkpartister gör då och då, utan att först diskutera sina åsikter inom partiet innan de går ut och annonserar. På denna punkt var Socialdemokraterna klart mästare på att hålla ihop. Men nej, uppkomlingarna måste få profilera sig. På så sätt försvagas förtroendet för de regerande partierna ytterligare, då de uppstår som ett ytterst bräckligt gäng. Idioter.

Vattenfall: the next Enron? Swedish energy companies hold customers to ransom

2006-06-03T23:37:00.000+02:00

A couple of days ago, it was revealed that the Swedish electricity companies, led by state-owned energy giant Vattenfall, had deliberately reduced their energy output in order to force up electricity prices. As many people had long suspected this, no-one was particularly surprised. The heads of these organisations even admitted it, boldly. This being Sweden, they knew that they could do so without ever having to fear punishment.

Of course, there was the predictable outrage, the expressions of surprise, followed by the usual promises of an investigation (to see whether a crime had been committed).

Those in the know will recall that when the electricity market was deregulated, it was primarily to give people a choice and promote lower prices. It was one of the arguments which was repeatedly used to impress foreigners, how liberal and open our electricity market is. Everybody has a choice.

It's bad enough that more than 60% of the cost of electricity is taxes. Now the energy companies are screwing over the Swedish people and everyone just sits around smiling and pretending that everything is just peachy.

What is surprising is that despite the recent events as reported in the media, no-one has drawn a parallel between the actions of the Swedish energy companies and those of the fallen energy giant Enron. What they have done is identical to what Enron did in California: reduce output so as to drive up the prices and make a killing on two fronts: firstly, from the customers themselves, and secondly, on the stock market, due to increased share prices.

Everyone here thought that the actions of the Enron corporation were despicable. Perhaps this is why no-one is willing to compare the two. Once again, a classic example of how people in Sweden persist in burying their heads in the sand rather than face unpalatable facts.

Will they ever wake up?

2006-06-01T15:04:00.000+02:00

What's wrong with this picture?

I saw this photo some time ago, and I still cannot get over it. I have no beef with either woman, but for some reason, I am both appalled and riled whenever I look at it. I mean, here we see the former British prime minister Mrs. Margaret Thatcher, an elderly woman, certainly with aches and pains in her joints, making a very low, awkward curtsey to another woman (Queen Elizabeth II) who is a few months her junior. That in itself is bad enough, i.e., that a woman of this age has such little sense of self-worth and deems herself to be so inferior, after all her accomplishments (good and bad).

But the Queen does not even pay the kneeling woman the courtesy of acknowledging the gesture - oh no - she gazes off elsewhere, at more important distractions, hands firmly clenched in front of her as if afraid she might get infected with something. I wonder how long it took Mrs. Thatcher to straighten up from this position, given her fragile state. A show of concern an/or an attempt to offset the curtsey would have improved the Queen's standing in such a situation greatly.

A picture like this does neither woman any favours. One appears indifferent and superior, the other appears to be slavishly fawning. But it most certainly confirms that subservience is very much alive and well in the UK.

Why am I bringing this up? Because Mrs. Thatcher, despite being old and visibly frail, did exactly the same thing when the Queen arrived as a guest at her 80th birthday party. I mean, the woman could barely stand, let alone curtsey. She must have practised doing it unsupported for several days before her birthday, despite experiencing several bouts of illness in the run-up to the day. I can't think of a more humiliating thing to do on one's birthday.

If that were my mother on her knees, I would be embarrassed, ashamed and very angry with her. Indeed.

2006-06-01T14:52:00.000+02:00

The curse that is animal rights activism - a recipe for true justice

Here we go again. After realising that their usual terrorist activities were no longer having any apparent effect, measured in terms of regular news coverage, some animal rights activist (read terrorists) in the UK have begun to send threatening letters to shareholders in the research company GlaxoSmithKline (GSK). They are no longer content to threaten the company and its partners, but find it necessary to sink even further into the gutter than they already were.

I have come upon what may be the perfect solution to the plague upon society that these fanatics have become.

(1) All hospitals should immediately draw up a list of fanatical animal rights activists and their sympathisers. Hospitals all over the country (over the whole world if needs be) should be able to partake of information on this list, in the same way as they do in the case of organ donors, etc.

(2) Anyone who needs medical care, whether at a hospital or at a health centre, should be checked off against this list. If the patient appears on the list then he/she should be refused care with medicine that has been tested on animals – which may well be the bulk of all medicines required. The check should not be regarded as anything more than a routine matter, i.e., it should be regarded in the same manner as the checks which are conducted to establish whether a patient is allergic to certain drugs or has a certain blood type.

(3) Anyone who needs medical care, whether at a hospital or at a health centre, should be checked off against this list. If the patient appears on the list then he/she should be refused care with medicine that has been tested on animals – which may well be the bulk of all medicines required. The check should not be regarded as anything more than a routine matter, i.e., it should be regarded in the same manner as the checks which are conducted to establish whether a patient is allergic to certain drugs or has a certain blood type.

(4) Members of staff who begin to become soft-hearted should harden their resolve by simply considering all the victims who have been subject to crude attacks and been harassed by animal rights activists, as well as the number of hospitals, cars and offices that have been destroyed and lives ruined because sensible people dared to think in a different manner from the fanatics.

Would these people continue to behave in such a despicable manner if such a plan were implemented?

2006-05-13T21:10:00.000+02:00

Ett recept för rättvisa mot djurrättsaktivister

Nu var det dags igen. Efter att ha insett att deras vanliga terroraktiviteter inte gett något synbart resultat eller tillräckligt mycket uppmärksamhet mätt i spaltmetrer har några djurrättsaktivister (läs terrorister) i Storbritannien börjat skicka hotbrev till aktieägare i företaget GlaxoSmithKline (GSK). De nöjer sig alltså inte med att hota företaget och dess samarbetspartners utan måste även sjunka ännu lägre i träsket dit de redan befinner sig.

Jag tror att jag har den perfekta lösningen till den plågan som dessa fanatiker har blivit för samhället.

(1) Alla sjukhus skall genast upprätta en lista över fanatiska djurrättsaktivister och dess sympatisörer. Sjukhus över hela landet (över hela världen om så behövs) skall kunna samarbeta kring administrationen av listan, precis som man gör med organdonatorer, m.m.

(2) Den som behöver vård, vare sig på sjukhus eller vårdcentral, och oavsett om det är akut eller inte, skall stämmas av på listan. Finns patienten med på listan skall den förvägras vård eller medicin med alla preparat som har testats på djur - vilket torde vara merparten av de droger som behövs. Kontrollen skall inte betraktas som något mer än ett rutinmässigt ärende, dvs., på precis samma sätt som att säkerställa att en patient inte är allergisk mot vissa preparat eller har en viss blodtyp.

(3) Personalen skall snällt erbjuda andra preparat som inte har testats på djur - om det finns några - och även om det är känt att det finns mer effektiva, fast djurtestade preparat. Finns det inga icke-djurtestade preparat skall patienter som finns på aktivistlistan helt enkelt göra utan. Samtidigt skall man vänligt förklara att man inte har möjlighet att använda/erbjuda andra preparat/behandlingar då vederbörande gjort det så pass klart att han/hon är emot mediciner som har framställts genom djurtester och dylikt. Och personalen skall stå på sig även när det kommer protester från patienten och/eller dennes familj. Låt de då smälta det där medan de svävar i smärta på gränsen mellan liv och död!

(4) Om någon bland personalen börjar bli blödig kan den tänka på hur många personer som har utsatts för grova attacker och blivit trakasserade av en djurrättsaktivist samt hur många sjukhus, bilar, kontor och liv som har förstörts på grund av att de vågade tänka på ett annat sätt än fanatikerna.

Skulle dessa människor fortsätta så då?

2006-05-09T13:07:00.000+02:00

After a month's absence during which I pulled myself together and ploughed through the mountain of work I had to do, I am now able to begin posting on a regular basis again. I have compiled a list of things that have been annoying me over the past few weeks and shall be venting at length in the coming days. Weatherwise, the Swedish summer has arrived several months early, so I wait with bated breath to see what the actual summer will be like. I predict rain and thunderstorms, but I have no crystal ball, so we'll just have to see.

2006-03-26T13:57:00.000+02:00

Sanningen bakom den höga arbetslösheten i Sverige

Någon kommenterade den höga arbetslösheten bland svenska ungdomar på The Locals hemsida häromdagen. Som en arbetsgivare var jag tvungen att lämna några synpunkter. Här kommer en sammanfattning av dessa. De må vara hårda, men de kommer från hjärtat. Och jag garanterar att de är objektiva. Tänk om jag hade bestämt mig för att lämna subjektiva kommentarer! Jag hoppas att dessa ger en djupare insyn i den oerhörda frustrationen som småföretage i detta land känner.

Varför är arbetslösheten så hög som den är i Sverige?

1) Det är fruktansvärt dyrt att anställa i Sverige. Men på grund av den massiva propagandamaskin är detta ett faktum som i stort sett går de flesta förbi: antingen struntar de i det, eller så vägrar de att tro på presenterade fakta. Många svenskar tror i sin naivitet att de betalar mellan 26 och 36 procent av sin lön i skatt, då mycket av det som arbetsgivaren faktiskt betalar antingen döljs eller inte är tryckt på lönesedeln. Så för många ignoranta anställda framställs arbetsgivarna/företagare som djävlar som har råd med så mycket men som ändå vägrar ge efter för varje påtryckning. Tror det eller ej, men det är faktiskt så att vi betalar så mycket som två gånger en anställds lön för nöjet att anställa personen, som sedan åker skidor och bryter benet så fort han får ett permanent anställningskontrakt och på så sätt belasta oss med ytterligare 15% i sjuklönekostnader under de 3 åren som han bestämmer sig att han behöver för att återhämta sig från skadan (ty det är alltid arbetsgivarens fel när en anställd blir skadad). Detta är utan tvekan en av de största hindren till anställning. Ingen vill gå i konkurs från första dagen.

2) Medan det finns många svenskar som faktiskt arbetar hårt så är den dyster sanningen att det finns många som kan tyckas vara naturligt lata. Det finns inget "snällt" sätt att säga detta. Sverige har blivit ett land som är befolkat av mesar som har lärt sig att aldrig ta ansvar för sina handlingar, som inte inser att ens gärningar får konsekvenser, och som faller i bitar så fort de står inför någon form av riktigt arbete, trots evigt skryt om hur duktig man är på att hantera stressiga situationer. I hela mitt liv har jag aldrig någonsin arbetat i ett land där så många människor behövde en "handledare", som skulle hålla dem i handen och vägleda dem i sitt arbete eller rentav göra arbetet åt dem eller ständigt ösa beröm över dem för medelmåttigt eller undermåligt arbete. Likaså har jag aldrig besökt ett land där de genuint begåvade människorna sveptes så hänsynslöst åt sidan eller brutalt slagits ner till marken i jämnliketens namn, samtidigt som man försökte tränga alla människor i samma gjutform och låtsas som om alla hade exakt samma begåvningar och förmågor.

3) Det lönar inte att utbilda sig. Vaktmästaren som hoppade av grundskolan förväntar sig att få (och brukar få) samma lön som en högre administratör som arbetade hårt, fick en universitetsutbildning och har många års arbetserfarenhet.

4) Medan man låtsas vara blygsam har svenskar en tendens att grovt överskatta sina kvalifikationer och professionella förmågor. Detta gör det särskilt svårt att hitta anställda som verkligen är kompetenta, oavsett hur många som verkar finnas. Det kanske beror på alltför mycket nätverkande och behovet av att ständigt imponera nya, flyktiga bekanta. Det ALLRA STÖRSTA och mest arroganta misstaget är det automatiska antagandet att utländska kvalifikationer och erfarenheter på något sätt är (eller självklart är) sämre än svenska kvalifikationer. Ett exempel: när mina universitetsstudier i elektro- och datateknik betraktades blivande ingenjörer som blivande chefer. Därför fick vi även en gedigen utbildning i ledarskap (ty det var viktigt att utveckla ledarförmågan) och ekonomi vid sidan av de tekniska ämnen. Båda delar av examensprogrammet var obligatoriska, ingen del fick väljas bort. Det var därför mer sannolikt att en nyutexaminerad ingenjör blev vald till en chefsposition över en person som hade gått en MBA utbildning, då ingenjören ansågs besitta de kunskaper som gör en bra ledare. Många av mina vänner lätt tog steget från ingenjörskarriären till en businesskarriär inom några år, för det var många som uppskattade att de hade en stark grund i både de näringsinriktade och de tekniska aspekterna av de åtagna uppdragen. För att kunna ta samma steg skulle en svensk ingenjör vara tvungen att antingen göra en ny universitetsexamen eller gå på otaliga projektledarkurser. Svenska ingenjörer lär sig inget om ekonomi eller ledarskap i sina kurser. Så jag har sett doktorander som designat fantasifulla lösningar som skulle ha kostat många miljoner mer än det aktuella problemet som skulle lösas. Svenska ingenjörer betraktas inte som mycket mer än tekniker (alltså lekman) eller projektarbetare, medan ingenjörer i andra länder betraktas som skickliga, högutbildade individer som därför får mycket respekt. Jag gick direkt från universitetet till en ledande befattning på mitt första jobb vid 21 års ålder. Svenska ingenjörer går på "traineeprogram". Om jag nu skulle jämföra svenska ingenjörer med ingenjörer från Kina, Japan, Indien, Ryssland, Mellanöstern och Baltikum, vilka skulle jag välja då? Ett annat problem är kvaliteten på arbetet: det många svenskar lär sig på sin fiktiva "Mastersnivå" (se vidare förklaring nedan) är det utlänningar lär sig på sina 3-åriga Bachelorsprogram, med minimal handledning.

När man bor utomlands hör man väldigt mycket om hur många experter och konsulter som finns i Sverige, dvs. den typiska statistiska smörjan. Självklart spetsas öronen: utomlands högaktas konsulter, som brukar ha mångårig arbetserfarenhet och har avlagt en doktorsexamen eller åtminstone fått en riktig Mastersexamen (obs. att den svenska civilingenjörsexamen faktiskt är en Bachelorsexamen, oavsett den fantasifulla översättningen som man har valt - det är av den anledning som svenska studenter som gör sina examensarbeten i USA kallas för "undergraduates" och inte "graduate students"). En utländsk konsult är van vid att arbeta självständigt, formulera tankar, driva projekt, hantera budgetar och fatta beslut. Så med denna utgångspunkt kommer man till Sverige och upptäcker snabbt att varannan människa i Sverige är konsult. Och varannan människa är expert. För om du blir påkörd av en buss kan du plötsligt bli konsult på de traumatiska upplevelser man går igenom när man har råkat ut för en sådan händelse. Och du kan resa runt i landet och föreläsa och hålla inspirationstal i ämnet. Det fanns "konsulter" på Ericsson som hade fått sina Bachelorsexamina från KTH (Kungliga tekniska högskolan) endast tre veckor tidigare - och som dessutom hade handledare på jobbet. Men konsulter brukar väl inte ha handledare? Jag menar, brukar det inte vara de som styr det hela? Jag saknar ord för hur förvirrad jag var när jag anlände.

5) Arbetsetik/arbetsmoral: Om folk utomlands vaknar upp med en huvudvärk så äter de ett par huvudvärkstabletter och åker till jobbet. Inte här. Folk i Sverige fortsätter sig själva i ett större sjukdomstillstånd och stannar borta från jobbet i flera dagar. I sådana fall blir utlänningar/invandrare mycket mer attraktiva som anställda. På samma sätt, om en anställd utomlands ville få större bröst skulle hon förmodligen göra det på sin semester för att kunna helt återställd innan hon kom tillbaka till jobbet, då hon skulle vara väl medveten om att ingen vettig arbetsgivare skulle betrakta bröstimplantat som en sjukdom samt att resulterande komplikationer inte heller skulle betraktas som arbetsrelaterad skada. Svenskar genomgår kosmetisk kirugi på helgen och sjukskriver sig under den tid det tar att läka. Arbetsgivaren tvingas stå för 15% av sjuklönen, tack vare den lag som socialdemokraterna drev igenom förra året. Så fort brösten läkt måste kvinnan gå på semester för att visa upp sina nya bröst, en extra 5 veckors ledighet från jobbet. När jag arbetade i Göteborg hade vi en kollega som alltid var mammaledig. Under tre år såg vi henne två gånger. När hon var i 6:e månaden tog hon mammaledighet - 3 månader efter att ha fått jobbet. Dessutom blev hon gravid igen direkt efter förlossningen. Och ni vet hur lång mammaledigheten är i Sverige.

Jag har sett det positiva och det gör mig mycket glad. Men jag har även sett de negativa aspekterna och dessa gör mig helt enkelt deprimerad. Jag har bestämt mig för att inte anställa någon till reglerna är mer gynnsamma mot oss som tar riskerna medan de anställda sitter tryggt, då de vet att de alltid kommer att få lön vid slutet av månaden. Tror mig när jag säger att riskerna väger klart mer än fördelarna. Oavsett vad folk må tro så är det inte billigt att få kvalificerad arbetskraft i Sverige. Problemet är att det inte heller är billigt att få lågkvalificerad arbetskraft. Faktum är att en enkel sak som att få någon att klippa gräsmattan får grannarna att tro att man antingen är väldigt förmögen eller att man fuskar på skattedeklarationen.

Facket och socialdemokraterna har upprepade gånger skjutit sig själva i fötterna genom att driva igenom idiotiska lagar vars främsta syfte är att strypa det privata företagandet i landet. Sedan bräkar de om att näringslivet försöker orkestrera ett regeringsskifte. Som om någon behöver göra det, när de själva redan gör ett sådant fantastiskt arbete. Det ideologerna glömmer är att den svenska staten behöver de skatter som småföretagen drar in för att kunna överleva. I varje fall behåller de stora företagen inte mycket av sina pengar i Sverige. För min del så håller jag på att omstrukturera mina företag och flytta dem ur landet medan jag fortfarande har något kvar. Jag har arbetat för hårt i livet för att sluta som fattighjon.

2006-03-19T16:08:00.000+01:00

(Human) baby used as security deposit

Never in my whole life have I read anything like this. I had to read it twice before it sank in that it was not just a plot for another wild story or Hollywood film.

Hospital holds baby for payment

Israel's justice ministry is deciding whether to prosecute a hospital that held a new born baby for two months as a "guarantee" until a bill was paid. The ministry intervened last week to force Jerusalem's al-Muqaddas hospital to return the girl to her mother, an Israeli Arab married to a Palestinian. The hospital said it was not certain Israel's national insurance would cover the $2,150 (£1,250) treatment bill.

The mother, an Israeli citizen, gave birth to triplets two months ago. The births were premature and the babies required extensive hospital treatment.

Israeli Arabs, Israeli citizens of Palestinian descent, often complain of discrimination by Israeli institutions.

Because the children's father was a Palestinian resident of the West Bank, the hospital demanded payment of the bill as it was not certain of recovering the costs from the National Insurance Institute (NII). When the woman said she was unable to pay, the hospital released only two of the babies, keeping the third as a "guarantee".

The baby kept by the hospital was not in need of medical treatment. The mother left with the babies and last week and approached the justice ministry.

"We looked into the matter with the hospital," the ministry's head of legal aid, Eyal Globus, told Haaretz. "And it turned out that things were exactly as the mother said they were - the third baby was being held there." Mr Globus was told by the hospital director that this was the normal procedure for ensuring payment.

The ministry ordered the release of the child and said it would ensure the insurance fund reimbursed the hospital.

The woman's family told Haaretz that two other Israeli hospitals had turned her away because she could not pay a deposit of $72,500 (£40,000) before being admitted.

Given reports that anti-semitism (real anti-semitism, not just ordinary criticism of Israelite policies) is again on the rise, you would be forgiven for thinking that the Israelites would want to avoid as much negative publicity as possible. But no. I mean, keeping a baby as a security deposit???? Where is the human kindness, consideration for the plight of the parents? Whatever happened to that very scarce commodity, empathy? Which Israelite would want to be forced to leave his/her newborn child in a hospital because of poverty, perceived or otherwise? And why would an insurance company not honour its obligations and pay out the sums involved for the hospital care?

This, dear readers, is the way of the world. Nothing more, nothing less. I have never heard anything like this in my life. I wonder how Israelites feel when they read these things in their papers? I guess they would have kept all three babies if the woman had not been a citizen of Israel, not that that appears to count for much. So does the National Insurance Institute routinely refuse to grant payments for treatments to Israelites with Palestinian connections? Why else would the hospital be uncertain of recovering the costs from the insurance office?

2006-03-11T01:41:00.000+01:00

The real reasons behind Swedish unemployment levels

Someone posted a commentary on the levels of unemployment among the young in Sweden on The Local's website. As an employer myself, I simply had to comment. The following is a summary of my views. They may be harsh, but they are heartfelt. Believe me when I say that these were my objective views. Imagine if I had been subjective. Hopefully they will give an insight to the deep sense of frustration small businessmen and businesswomen feel in this country.

Why are the levels of unemployment as high as they are in Sweden?

1) It is bloody expensive to employ anyone in Sweden. Due to the massive proportions of the propaganda machine, this fact is largely ignored/disbelieved. Most Swedes naively believe that they pay between 26 and 36 percent of their salary in taxes, since much of what is actually paid by the employer is hidden, or not printed on the salary statements. So to many ignorant employees, the companies/their owners are the demons, because they can afford so much and yet refuse to pander to their employees' every whim. Yes, we really do pay as much as 2x an employee's salary for the privilege of employing that person, who then goes skiing and breaks his leg as soon as he gets a permanent contract so that we can be saddled with an additional 15% in sickness benefit contribution for the 3 years he decides that he will need to recuperate (because it's always the employer's fault). If insurance and other benefits are included then the actual figure lies closer to 3x the "official" salary. This is one of the greatest obstacles to employment. No-one wants to go bankrupt from day 1.

2) While many Swedes do work hard, the sad truth is that there are many who are inherently lazy. There is no "nice" way to say that. Sweden has become a nation of wusses who have been taught never to take responsibility for their actions, who don't realise that actions have consequences and who fall to pieces at the slightest hint of real work, despite boasting about their ability to manage stressful situations. I have never in my life worked in a country where so many people need a "handledare", to hold their hand and tell them how to do their jobs or do it for them or give them more than normal levels of praise for doing an average or below-average job. In the same light, I have never visited a country where the genuinely talented people were so cruelly disregarded and/or knocked down to size in the name of "equality", while trying to force people into the same mould and pretend that everyone has the exact same levels of talent and capability.

3) Education does not pay. The janitor who dropped out of school expects to get (and usually gets) the same salary as a senior administrator or higher who worked hard, went to university and has years of experience.

4) While pretending to be modest, Swedes tend to grossly overestimate the true worth of their qualifications and their professional capabilities. This makes it extremely difficult to find truly competent staff, regardless of how many there appear to be. This is perhaps due to too much networking and the need to constantly impress new, fleeting contacts. The BIGGEST and most arrogant mistake is the general assumption that foreign qualifications and experiences are somehow (or must be) inferior to Swedish ones. A case in point: in my foreign B.Sc. engineering programme, prospective engineers were regarded as prospective managers. We were thus taught management skills and economics alongside the engineering subjects. Both sections of the programme were compulsory. A graduate engineer was therefore more likely to be selected for a management position (even without an MBA) over a person with an MBA, under the premise that "an engineer is by definition a manager - and a good one at that." Most of my friends moved effortlessly from engineering to management careers within a few years, as it was widely appreciated that they had a solid foundation in both the business and technical aspects of any dealings. To do that in Sweden you would have to do a new university degree or go on numerous "project leader" courses. Swedish engineers do not learn anything about economics or management in their programmes. So I witnessed Ph.D. students designing wild solutions that cost many millions more than the actual problem that was to be solved. Swedish engineers tend to be regarded as little more than technicians or project workers, while engineers are regarded as highly skilled individuals in other countries. I left university and went straight into a management position in my first job at 21 years of age, with technicians reporting to me. Swedish engineers join trainee programmes. Now if I compare with engineers from China, Japan, India, Russia, the Middle East and the Baltics, who would I employ? Another problem is with the quality of the work: what many Swedes learn at their fictitious "Master's" level (see explanation below) is what foreigners learn at the 3-year B.Sc. level (e.g. UK and commonwealth), with minimum supervision.

When you are abroad, you hear much about how many experts and consultants Sweden has, etc., the typical statistical drivel. Of course, your ears perk up: overseas, a consultant is held in high esteem, usually has years of working experience, usually a Ph.D., or at least a proper Master's degree (note that the Swedish civilingenjörsexamen is actually a B.Sc., regardless of the fancy translation they have chosen - that is why the students who do their thesis work in the US are called undergraduate students, not graduate students). A foreign consultant is used to independent work, formulating thoughts, running projects, managing budgets and making decisions. So based on this preconceived definition you arrive and realise that everyone in Sweden is a consultant. And everyone is an expert. Because if you get hit by a bus then you can suddenly become a consultant on the trauma involved in coping with such an ordeal. And you can go around giving "lectures" and inspirational speeches on the subject. There were "consultants" at Ericson who had only got their B.Sc. degrees from KTH (The Royal Institute of Technology) three weeks before - and they had supervisors on the job. But consultants don't have supervisors, do they? I mean, aren't they usually the ones running the show? I was puzzled beyond words, baffled beyond belief.

5) Work ethics: If people abroad wake up with a headache, they take a couple of aspirins or other painkillers and set off to work. Not here. People will themselves into a greater state of illness and stay away from work for several days. Foreigners become much more attractive as employees in this case. Similarly, if a foreign employee wanted to get breast implants, she would probably do it on her holiday so that she is nice and recuperated when she comes back to work, knowing full well that no sensible employer would consider breast implants to be an illness, and they would not regard any resulting complication as a work-related condition. People here do it on the weekend and then call in sick for the time it takes for it to heal. The employer gets stuck with a 15% sick pay bill, thanks to the law pushed through by the Social Democrats last year. As soon as she heals, she has to go on holiday to show off the new breasts, another extra 5 weeks off from work. Yeah! When I worked in Göteborg, we had 1 member of staff who was always on maternity leave; in three years we saw her twice. She went on maternity leave when she was 6 months' pregnant - 3 months after getting the job - and became pregnant again right after giving birth. And you know how long maternity leave is in Sweden.

I have seen the positive and that makes me happy. But I have also seen the negatives and these simply depress me. I have resolved not to employ anyone until the rules are more favourable to those of us who put our butts on the line taking the risks while employees rest safe in the knowledge that they will always get a paycheck at the end of the month. Believe me, the risks far outweigh the benefits. Contrary to popular beliefs, highly skilled labour is not cheap in Sweden. Neither is low-skilled labour. In fact, a simple thing like getting someone to cut your lawn causes your neighbours to think that you are very wealthy and/or cheating on your tax declarations.

As to the unions, they and the Social Democrats have repeatedly shot themselves in the foot by instituting inane laws designed solely to strangle private enterprise in this country. And then they bleat about businesses trying to orchestrate a change of government. As if anyone has to do that, when they are doing such a good job of that themselves. You see, what the ideologists forget is that the Swedish state needs the taxes from small businesses to survive. The larger companies don't keep much of their money here anyway. As for me, I am restructuring my businesses and moving them the hell out of here while I still have something left. I have worked too hard in this life to end up a pauper.

2006-02-28T21:31:00.000+01:00

Governing by ideology: Swedes to be prevented from seeking healthcare abroad

Just as the Swedish people were beginning to discover the advantages of foreign health care services, the government decided to throw a spanner in the works. People will be prevented from going that route, be forced to wait in endless hospital queues, be forced to endure inferior helath care and incorrect diagnoses. Not a day goes by without us hearing about frighteningly inexperienced doctors who make astonishing "mistakes" or are quite simply negligent in the execution of their jobs. Just look at the recent case (Schizofreni was in fact brain tumor), in which the doctor refused to do a brain scan as he was convinced that the patient was schizophrenic and did not have a brain tumour, which in fact was the case. This persisted for several years. And look at the treatment - electric shocks, among other things, and the continuous refusal to do a simple brain scan. In any other country he would never have been allowed to work as a doctor again. He would have been charged with quackery and forced to pay colossal damages.

But the government has now decided to close the door that had stood half-open during the past two years, just when it appeared that many ordinary people were about to take the chance to get better, cheaper and above all, faster health care.

What possible justification can there be for such a move? Simple, by cranking up the propaganda machine and telling the public that it is largely "wealthy people" who tend to go abroad for treatment, as they are the ones who can afford to raise the money at short notice. But this cannot be true, since it has been possible to send the bill directly to the National Insurance Office for some time now. When this is pointed out then the explanation becomes that the cost of foreign health care is putting a strain on the system. But this argument does not hold much water either, since treatment received abroad tends to be much cheaper than that available in Sweden.

What is happening here? What does the state earn by forcing people to live in pain and misery (as if we did not already know)? Imagine how much more attractive social democracy would be if people were allowed to decide how to run their lives.

2006-02-28T21:22:00.000+01:00

Svårare få vård i annat EU-land: när ideologi tränger ut vettig handling

Just när folk börjat upptäcka fördelarna med att få vård utomlands så sätter regeringen en käpp i hjulet. Nu skall folk förvägras den möjligheten, nu ska folk tvingas att vänta i eviga köer, nu ska folk tvingas utstå undermålig vård och felaktiga diagnoser. Dagligen får vi höra om förvånansvärt oerfarna läkare som gör häpnadsväckande "misstag" eller helt enkelt slarvar i utförandet av sina jobb. Se bara det nyligen rapporterade fallet (Schizofreni var hjärntumör) där läkaren vägrade göra hjärnröntgen då denne var övertygad om att patienten hade schizofreni och inte hjärntumör som egentligen var fallet. Detta fortsatte över flera år. Och se vad behandlingen blev - elchocker, m.m. och den ständiga förvägran att göra en enkel röntgen. I ett annat land hade han aldrig mer tillåtits arbeta som läkare. Han hade blivit häktad för kvaksalveri och dömts till att betala ett skyhögt skadestånd.

Men nu stängs alltså dörren som hade öppnat på glant under de senaste två åren, när det ser ut som om många vanliga människor hade utnyttjat möjligheten till bättre, billigare och framför allt, snabbare vård. Hur motiveras denna handling? Ja, genom att dra igång propagandamaskinen och tala om för allmänheten att det framför allt är "de rika" som gör detta då de har råd att snabbt få ihop pengarna till en utländsk sjukhusvistelse. Men detta kan inte vara sant, då möjligheten till att skicka räkningen direkt till Försäkringskassan funnits sedan ett tag tillbaka. När någon pekar på detta så får vi höra att det kostar för mycket. Men detta argument håller inte heller, då den utländska vården är i de flesta fall klart billigare än den svenska vården.

Var är det som håller på att hända? Vad tjänar staten på att tvinga folk att leva i elände (som om vi inte redan visste)? Tänk hur mycket mer omtyckt socialdemokratin skulle bli om folk bara fick själv bestämma över sina liv.

2006-02-19T13:35:00.000+01:00

Operation Highway Robbery

The Israelites' cabinet has decided to impose sanctions on the Palestinians for exercising their democratic right to vote for the government of their choice.

"The Israeli Cabinet on Sunday approved a halt in monthly transfers of tens of millions of dollars to the Palestinians, in the first response to Hamas taking control of the Palestinian parliament," it is reported.

Is the money being "withheld" part of Israelite "support" or "reparation" funding to the Palestinians? Part of a gift that the Israelites had been planning to kindly donate to their cause? Oh no.

"Israel collects and transfers about $50 million in tax money for the Palestinians each month. The money is essential for the Palestinian Authority to meet its monthly payroll for about 140,000 workers."

In other words, the Israelites are taking tax dollars from the Palestians (why is this even being allowed, I wonder - why are Palestinians paying taxes to Israel?) and refusing to give it back - because they chose the "wrong" government.

In any other language and with any other country, this would be called blatant thievery. I am going to go out on a limb and call it highway robbery. But it would appear that this move is yet another which will be sanctioned by the ever-blind, double-standard, hypocritical "international" community. (On another note, why should Hamas "recognise" Israel when Israel has not honoured its obligations with respect to the Oslo Treaty? Surely actions to honour the agreement would be of more importance - why the worldwide insistence, the international hysteria on one matter but not the other?).

How can it be just and fair that a country plunders the taxes of another country in a bid to control the democratically elected government of said country? Is this fair, is this justice for an already beleaguered population? What are these workers to do without salaries?

If the Palestian Authority has any spine then it should immediately issue a notice halting the transmission of any more of its funds to Israel. The Palestinians may have suffered immensely while the rest of the world turned a blind eye to its suffering, but they are not idiots. I am certain that they are more than capable of handling their money themselves. There is no need for the money to make a transit through Israel if this is money is going to be hijacked in bad faith. Ironically, this latest edict will almost certainly go a long way towards cementing the stereotypical image of Jews as money-grubbing individuals.

Religion is a bitch. Atheism has never precipitated such grave problems in the world.

2006-02-15T20:01:00.000+01:00

Att bedra folket

Än en gång får vi bevis på att facket (läs LO) och socialdemokraterna sitter i knän på varandra, något som torde vara omöjligt i en sann demokrati och i ett system där heder fortfarande råder.

Hur kan det komma sig att en FACKLIG organisation som skall vara OBEROENDE kan utforma valtaktik TILLSAMMANS med en sittande regering??? Hur är det möjligt att regeringen kan utnyttja en facklig organisation för att värva röster åt sitt parti inför ett kommande val? Och hur kan en facklig organisation sitta i knän på ett politiskt parti och visa det på ett sådant oförskämt sätt? Är detta ett bra sätt att tjäna sina medlemmar? Vem tjänar på detta förutom facket och socialdemokraterna? Det här skadar förtroendet för facket, det skadar förtroendet för politiken och allra mest för den demokratiska processen.

Det här skriker jäv och korruption från både nära och långt håll. Varför är det ingen som kallar det för vad det är?

Vi får se hur långt myglet (läs korruptionen) går under denna valperiod, samt vem som kommer att visa lite ryggrad i valuppgången.

2006-02-14T14:00:00.000+01:00

Men in make-up

The British newspaper The Independent recently carried an article which discussed the increasing feminisation of men.

"High-street chains, including Boots, Tesco and Superdrug, are embarking on big expansions of their male beauty products and move beyond facial softeners and moisturisers.

In upmarket department stores, male concealer, eyeliner and foundation are already flying off the shelves. Leading luxury brands such as Jean Paul Gaultier, Clinique and Clarins are scrambling to expand their lines to meet the boom in demand. Beauty for blokes is becoming big business.

In the UK, the male cosmetics market has grown by a staggering 800 per cent over the past seven years. Boots reports that male grooming is growing faster than any other beauty sector, and Tesco says that men are responsible for "soaring" sales in skincare and hair-removal products.

The logical next step is full-on cosmetics. Superdrug has also been watching the trend closely, and is preparing to launch a range aimed at men and women. This will include eyeliner, tinted lip balm and "eyebrow grooming gel"...

"The merging of lines between beauty for men and women is a global trend that we are picking up on constantly," Mr Wemyss said. "Guys are just getting a lot more confident wearing make-up products."

Am I the only one who is truly grossed out by this "growing trend"? There is a HUGE difference between skincare products and make-up. Eyeliner, concealer, face powder, nail polish, sarong-wrap skirts, headties??? No wonder there are so many single heterosexual women in the world today. No wonder there are so many "hetersexual" men exclaiming how hard it is to find women. No self-respecting woman would date a man who sported makeup unless he worked onstage. But said woman would dump him faster than a speeding bullet if he were to begin wearing the stuff offstage as well. Because despite efforts to convince men otherwise, self-respecting women want men who are MEN, not men who are desperately trying to be like women. Otherwise they could simply become lesbians and find better-looking, better-groomed women. Who are these men trying to attract, women or other men? I can't even see a self-respecting gay man going for a man who would rather ape a woman. Is the gender identity crisis that great among men? Sadly, this appears to be the case.

A similarly disturbing trend was discovered among Swedish men years ago, when studies revealed that men accounted for a majority of the sales of hair dye (Clairol, Revlon, you name it). I knew three young Swedish men who changed the colour of their hair with alarming frequency, 3 - 4 times a year. They waxed, they gelled, they plucked their eyebrows and wore floral scarves and cherry lip balm. No, they were not gay, although I had thought so for a very long time (stereotypical, I know, but hey, shoot me). Oh yes, and they all wanted a girlfriend. None of their relationships lasted more than 2 - 3 months. Foreign women in particular were repelled by them. Around the same time, my Italian, Spanish and German girlfriends were constantly joking that it was so difficult to distinguish between the men and women in Stockholm, BOTH with respect to looks and personality. The sad fact was that even some of our Swedish girlfriends thought the same. The single ones all yearned for foreign boyfriends.

Our incessant meddling via various forms of social engineering (just look at the warped experiments in "gender equality" that are being conducted at some childcare nurseries in Sweden today, as well as the campaigns to dress little boys in pink and have "gender-neutral" clothing displays in stores) has put so much pressure on men to conform and get in touch with their "feminine sides" that we have spawned a whole breed of confused males who don't know whether they are coming or going. The result is women who are repelled by the effeminate masses that dare to approach them, despite the fact that they had a significant hand in the creation of these wimps. If this trend persists then we shall truly get what radical feminists have long yearned for: a world filled with truly emasculated men, with truly neutered beings on both sides of the rapidly diminishing divide. Seriously, apart from the odd unisex pullover, which woman would want to date a man who wore the same clothes she did? I mean, there is a world of difference between a blouse and a shirt. If I were a woman, I would interpret the Independent's article as a heads-up: WARNING, one of these could be yours in the future.

Will the real men in the house please stand up?

2006-02-13T11:23:00.000+01:00

Democracy and the British Labour Party

For several years now we have been treated to numerous reports of Tony Blair moving over to make way for Gordon Brown to become prime minister. "Gordon Brown is crown prince", the world is constantly reminded. Only once - in The Guardian - have I ever seen any mention of the possibility of an election process to determine the identity of the future leader of the Labour party. After witnessing the recent Conservative leadership elections and the preparations for the upcoming Liberal Democrat leadership elections I am forced to ask what may be a rather obvious question: has the British Labour party become a dictatorship?

Now I am the first to admit that I am no expert on constitutional or party-political matters, but surely, if the prime minister resigns then the deputy prime minister would automatically take over - and not the Chancellor of the Exchequer, Gordon Brown - at least until the party had held elections to select the new leader? By what right or authority would Tony Blair or indeed the Labour party be able to designate Gordon Blair the new leader without an official leadership election? I mean, who is to say that there aren't more competent people in the party? Who is to say that others in the party might not want to have a shot at the job as well? Indeed, who is to say that people would want to see Gordon Brown as prime minister? Just look at the outcome of the Conservative elections - the much-heralded crown prince certainly did not win there. And why have the newspapers been doggedly insisting that Gordon Brown is the man, without mentioning the need for due democratic process? How must the deputy prime minister (second in command) and others in the party feel? How bewildered must members of the British electorate be?

Once again, newspapers do their readers a disservice by failing to ask critical questions.

2006-02-10T09:29:00.000+01:00

Tänk om många kvinnor förstod detta?

Kloka ord av Aftonbladets Anna Ekelund

P-piller sätter kroppen i pausläge för att kunna få barn senare. Men klamydia och andra könssjukdomar ökar, med sterilitet som följd. Med hjälp av hormon tar man mindre ansvar för sin familjeplanering men det som skulle ske "senare" förvandlas ibland till aldrig.

Alltså, jag säger inte att kvinnor inte ska använda preventivmedel, bara att de ska skaffa sig information om de möjliga konsekvenserna på förhand, i stället för att skrika om dem i efterhand.

2006-02-10T09:12:00.000+01:00

Opartiskhet i nyhetsrapportering: KG Bergström i SVTs Rapport

Sedan nyheten om att Erik Fichtelius knäböjt/fjäskat för statsminister Göran Persson då han intervjuade honom i smyg har jag lyssnat på ett flertal av kommentatorerna i SVT. Senast var det i torsdags sändning, då KG Bergström (han som sägs ha varit "jätteavundsjuk" på Fichtelius då de hemliga intervjuerna avslöjades) kommenterat debaclet och turerna kring utrikesdepartementets Hans Dahlgren och statssekreteraren Lars Danielsson angående tsunamifiaskot. Dagens KU-förhör hade bevisat att statssekreteraren ljugit om att ha haft kontakt med UD under ödesdagen. Under den efterföljande diskussionen i nyhetssändningen så tycktes Bergström göra allt för att skydda statsminister och sin närmaste man. I stället för att hålla med om att det var allvarligt att mannen ljög samt att det är mer än häpnadsväckande att man fortfarande påstår att statsministern inte kunde ha vetat om situationen, så upprepade han gång på gång om att "de" på UD inte kan skylla på statsminister därför att si och så, alltså han ville helst göra något annat än att fokusera på fakta, inte ens när de stirrade honom i ansiktet.

Faktum är att ju mer jag lyssnar på honom, desto mer övertygad jag blir om att han inte för opartiska kommentarer. Han tycks alltid ha något positivt att säga om socialdemokraterna, oavsett hur dåligt de har framträtt, han ställer ledande, förklarande frågor till statsministern (senast på konferensen när det blev en jätteuppror då denne hade sagt att han inte tänkte följa vad majoriteten röstade på under kongressen) - alltså lade Bergström ord i statsministerns mun för att förmildra omständigheterna och därmed hjälpa honom med bortförklaringarna. Samma sak när det gäller någon annan socialdemokrat som råkar ligga väl hos statsministern just då, t.ex. Marita Ulvskog.

Samtidigt för han bistra, nästintill föraktsfulla kommentarer om de borgerliga partierna och dess ledare, han nedvärderar ständigt de succéer de har och ifrågasätter deras syfte när de kommer med positiva förslag eller insatser, i synnerhet när något av dessa idéer har fått beröm eller positiv kritik som dessutom reflekteras i opinionssiffrorna. Han kritiserar de sociala stödpartierna och gör det klart att det bara är ett parti som räknas: socialdemokraterna. Gör de borgerliga bort sig då är hans bedömning hård. Gör socialdemokraterna bort sig så har han alltid en förmildrande förklaring. Gör de borgerliga något bra, så är det inget man ska ta hänsyn till, han påminner hellre om hur dåligt de varit på andra saker. Gör däremot socialdemokraterna något bra så skall det upprepas och hyllas i tio månader över.

Man kan undra om han får betalt av statsministern för att bedriva propagandapolitik i SVTs nyhetssändning. Man kan också undra vad han har för hållhake på SVTs ledning som gör att han får vara kvar fast det är uppenbart att han inte är en opartisk kommentator. Göran Persson bör vara ytterst försiktig med att lita på sådana typer av stöd, då tittarna snart tappar tron på allt Bergström säger i SVTs Rapport, vilket på sikt kan leda till ett bakslag för socialdemokraterna.

I denna fråga är Mats Knutson i SVTs Aktuellt en mycket mer professionell, pålitlig och opartisk kommentator än KG Bergström. SVT: Fri television?

2006-02-09T16:44:00.000+01:00

Yttrandefrihet - Freedom of speech

I borrowed this photograph from the blogsite of The Angry Arab. It really illustrates the true meaning behind many of the Western battle cries of "freedom of speech", doesn't it?

Viva la free speech!

2006-02-07T00:08:00.000+01:00

Misuse of morning-after pill and personal responsibility

Caroline, now 20, was 16 years old when she first took the morning-after pill. Since then, she has taken it on at least 15 other occasions. "I don't want to, but it just ends up happening anyway," she says.

Of course it does.

A peculiar article was published in the Swedish newspaper Aftonbladet on the 24th of January. It stated that women are misusing morning-after pills by using them as ordinary contraceptives, rather than as the emergency contraceptives that they are. And that the result of a market survey was "buried by the directors of (the manufacturer) Nycomed", as well as that the "staff was gagged". The not-too-subtle implication is that the manufacturers are to be blamed because young women do not listen to the advice they receive or read the instructions on packaging before taking such pills. The next step is fairly predictable. As so often happens in Sweden, this article will almost certainly form the basis of some future legislative proposal on the restriction of access to morning-after pills, perhaps even the formulation of some means of punishing the manufacturer, "in order to protect young women from falling into abuse." The motive would be that since the morning-after pill is having no effect on the increasing numbers of abortions then it is of no use and thus access can be restricted. It would really be a shame if this were to happen.

Another thought occurred to me: isn't it strange that it is always the young and irresponsible who get such items for free (i.e., paid for by taxpayers), while responsible people who work their fingers to the bone have to pay for them? I had no idea that the pills were free for "youths" before I read the article. Caroline, above, says that "it just happens". It most certainly does not. She is quite simply irresponsible. And since she began using morning-after pills when she was as young as 16 years old then one would expect that she would have learnt a thing or two about how to protect herself after all these years.

I remember seeing my mother throw out her contraceptive pills when I was about 7 years old, on the advice of her doctor. She was approaching 30, and the doctor had reminded her of the risks of taking the pill (before and) after a certain age, i.e., that there was an increased risk of being afflicted by cancer and blood clots. She received the same advice regarding the contraceptive injections that she sometimes got every three months. My parents went back to using condoms. In school (sexual education, between the ages of 8 and 12), we learnt that the earlier a woman/girl went on the pill (e.g. as a teenager) and the longer she continued to take it (e.g. into her 30s), the greater the odds of that woman experiencing the more serious side effects of the drug. All of this happened nearly 25 years ago, in a country that was then referred to as a developing/underdeveloped country.

If we were so well-informed on the matter 20 - 30 years ago, how is it that women of today, in what is routinely called "the information age" and in so-called industrialised countries claim to be ignorant of the dangers to which they expose their bodies, to such an extent that they even file lawsuits against the manufacturers for having "caused their cancer"?

10 - 15 years from now when Caroline is ready to have a child and cannot conceive naturally - since she would have decreased or ruined her chances through her irresponsible behaviour - she will come running to the taxpayers to demand that they pay for her artificial insemination treatments, without a thought that she might bear some responsibility for the fate that has befallen her. It will be even worse if she is diagnosed with cancer or various other health problems at an early age. She will hardly believe that contraceptive pills (morning-after or otherwise) could be the cause, despite the fact that the warnings are clearly stated on each package. Will anyone dare to remind her? In Sweden? Not bloody likely.

2006-02-05T17:31:00.000+01:00

Reaktioner och motreaktioner

I de flesta fall har de svenska reaktionerna varit ganska intelligenta. Argumentena i de ledande tidningarna visar att folk inte har tappat greppet och faktiskt kan tänka själva. En av de mest insiktsfulla kommentarerna har skrivits i en insändare till Dagens Nyheter (den 3 februari):

Hur demokratiska är vi egentligen?

Debatten om bilderna i Jyllands-Posten har varit intensiv de senaste dagarna. I Sverige har diskussionen främst handlat om hur det fria ordet inte får kränkas.

Voltaires ideal har lyfts fram som demokratins främsta grundpelare och skribenterna har hyllat den danska tidningen och uppmanat Europa att ena sig i kampen för det fria ordet.

I debatten har det glömts, att det finns en annan sida av frågan. Muslimer runt om i världen, från Danmark till Palestina, känner sig kränkta. Det handlar inte endast om att bryta mot sharia genom att Muhammed har avbildats (trots att många tidningar har tagit detta som huvudpunkt), utan om bildernas kränkande symbolik - till och med islams heliga man har avbildats som en terrorist. Det handlar om ett förtryck och segregering som är verklighet för många muslimer i Europa.

Vad som gläder mig är att den största motaktionen inte har blivit våld, utan en landsöverskridande bojkott, en ekonomisk handling som har visat sig vara mäktig. Det är en handling som i sig inte kan kritiseras, människorna har rätt att köpa vad de vill. På samma sätt som tryckfriheten, har bojkotten visat att köpkraften kan användas som ett demokratiskt medel.

I grund och botten är upproret i den islamiska världen befogad; en hel religion och dess anhängare har getts en negativ stämpel - ironiskt nog främst av västerlänningar som hävdar sig vara demokratiska och tro på alla människors lika värde. Att försvara bilderna med demokrati som argument leder till att man försvarar den negativa bilden av muslimer som de speglat. Vill man framhäva demokratin måste man även försvara både rätten att bränna flaggor (åsiktsfrihet) och bojkotten (valfrihet).

Att debatten i Sverige endast handlat om tryckfriheten visar att muslimernas åsikter inte respekteras som likvärdiga. Vårt sekulariserade samhälle har svårt att ge utrymme för oliktänkande. Vad vi måste komma ihåg är att demokrati handlar om respekt, förståelse och jämlikhet, inte om västerländsk kulturkolonialism. Det är dags för Europa att titta på sig själv i spegeln innan man pekar finger mot andra.
Laura Tolonen demokratistudent, Stockholm

En annan klok insändare skriver i samma artikel:

"Sätt in teckningarna i rätt sammanhang"
I april 2004 dömdes majoren Frank Grevil i Köpenhamns tingsrätt till 6 månaders fängelse för att han avslöjat att Danmarks statsminister Anders Fogh-Rasmussen ljugit om massförstörelsevapnen i Irak (precis som Blair och Bush). För att försvara krigspolitiken och Danmarks deltagande i Irakkriget sade Fogh-Rasmussen om Saddams påstådda massförstörelsevapnen "Det er ikke noget vi tror. Vi ved det". Majoren kunde med dokument från danska underrättelsetjänsten visa att det var en lögn. Samtidigt åtalades två journalister på tidningen Berlingske Tidende för att de publicerat majorens uppgifter. Var det någon av de tidningar i västvärlden som nu "modigt" publicerar satirteckningarna och/eller principiellt försvarar publiceringen av Jyllands-Postens antimuslimska bilder med hänvisning till yttrandefriheten, som då gick ut och krävde att yttrandefriheten skulle försvaras?

De danska soldaterna hjälper USA med kriget och ockupationen i Irak. De dödar och torterar irakier med samma varma själ som Jyllands-Posten använder för att sprida sin antimuslimska hatpropaganda. Danmark har tagit ställning för Bush och Blair i "kriget mot terrorismen" med det uttalade syftet att ge dansk industri extra fördelar när den irakiska marknaden ska delas upp. Det är för denna cyniska och krigshetsande politik som Danmark nu får betala priset.
Göran Drougge

Jan Guillous artikel i Aftonbladet idag förklarar en hel del och visar hur folk har fullständigt tappat fokus under de senaste dagarna:

"Striden om Muhammedbilderna är således inte juridisk utan politisk. Och den som mer än någon annan skruvade upp den politiska temperaturen var Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen. När elva ambassadörer från olika muslimska länder gång på gång begärde företräde hos den danske regeringschefen så avvisade han dem med förakt, låtsades inte ha tid. Han föredrog att stryka den rasistiska danska opinionen medhårs hellre än att bedriva utrikespolitik. Därmed satte han stenen i rullning och framkallade en politisk kris som ledde vidare till en ekonomisk kris i form av en arabisk konsumentbojkott. Och då, men först då, gjorde den danske statsministern en halv pudel, men bara en halv. Det är sådant som kallas omvändelse under galgen och är i regel inte moraliskt imponerande. Så heller icke i detta fall. Han hade helt enkelt kunnat säga att bilderna i Jyllands-Posten var smaklösa och rasistiska och att han tog avstånd från dem. Men det gjorde han inte. Med den kuriösa motiveringen att han som politiker inte kunde ha politiska uppfattningar. Och därmed rullade bråket vidare.
Alltså kom varenda arabisk extremist som viftade med gevär eller brände danska flaggor (till en början av misstag engelska flaggor) i tidningen.
.......
Lika angelägna att hålla brasan vid liv som redaktörerna på Jyllands-Posten är förstås allehanda extremistgrupper i arabvärlden.
Från början var saken enkel. Danmarks muslimer, Europas mest hånade och demoniserade, blev precis som Jyllands-Posten avsett, förbannade över de rasistiska Muhammedteckningarna. Och när de försökte protestera via sina ambassadörer fick de långfingret från Danmarks statsminister. Det är egentligen allt."

Alltså, oavsett vad folk skriker, så har detta inte haft ett dugg med tryckfriheten att göra.

Nu måste vi försöka hålla huvuden lugna och försöka få ett snart slut på våldet och hoten. Bojkotten och dess effekter skulle till slut vara ett mycket mer effektivt sätt att visa sitt missnöje. At the end of the day, money talks.

2006-02-04T21:13:00.000+01:00

Cartoons and Hypocrisy

Everyone has been putting in their two cents' worth since the scandal of the images published by the Danish newspaper exploded in full force last week. I have a few comments to make myself, however, I shall begin by posting a very insightful, well-written article by Rachard Itani on the CounterPunch website (February 2, 2006), with the above title. He makes some powerful arguments, of which intelligent people around the world should take note.

Danes Finally Apologize to Muslims (But for the Wrong Reasons)

By RACHARD ITANI

In many European countries, there are laws that will land in jail any person who has the chutzpah to deny not only the historicity of the Jewish holocaust, but also the method by which Jews were put to death by the Nazis. In some of these countries, this prohibition goes as far as prosecuting those who would claim or attempt to prove that less than 6 million jews were slaughtered by the Nazis. In none of these countries are there similar laws that threaten people with loss of freedom and wealth for denying that large percentages of gypsies, gays, mentally retarded, and other miscellaneous "debris of humanity" were also eliminated by the Jew-slaughtering Nazis.

Quickly now: what defines a hypocrite? Answer: a person who follows the letter of the law, but not its spirit. The laws against anti-semitism are just that: laws against anti-semitism enacted by hypocritical Europeans with blood on their hands from the genocides in their recent and distant past, and much guilt to atone for in their hearts and minds.

The spirit of the law, which would extend this protection to Muslims as well, if not indeed other religious groups, is nowhere to be found in the Western legal code. You can curse the Prophet of the Muslims at will and with total impunity. However, approach the holocaust at your own risks and perils if you do not include in your discussion the standard, ritualistic incantations about the six million Jewish victims of the European Nazis. There is a word for this in the English language: hypocrisy.

I used to have a lot of respect for the Dutch, the Danes, and the Norwegians, and still do. However, I cannot claim that this respect is not more nuanced today. The coloring started when the Dutch, who are invariably and automatically described as being amongst the most "tolerant" people in the West, if not the world, proved that their tolerance was little more than skin deep. Their reaction to the murder of Theo Van Gogh was anything but driven by tolerance. They behaved as a mob in reaction to the criminal, despicable action of an extremist and murderer, by painting the whole Dutch muslim community with the same broad brush that Vincent Van Gogh would have eschewed. They burnt Muslim schools and mosques. They directed opprobrium at Muslims in their midst, calling on them "to go home" though many had been born in the Netherlands. No subtlety in the Dutch reaction. Just collective anti-semitism which they directed not at the Jews, but at the Jews' cousins, the Muslims.

Then the Danes, who must have felt left out, decided to go the Dutch one better: a Danish paper published cartoons that are no less offensive to Muslims than anti-semitism is to Jews. The cartoons were described by Danish politicians and the press as not provocation, but a principled case of free speech, although many Danish and Scandinavian newspaper editors are on record stating that they published the cartoons as an act of defiance against "radical Islam." This is akin to these ignorant morons recommending that the U.S. ought to nuke Tehran because that would teach Iranian President Ahmadinejad a lesson.

What free speech are we talking about here? The law says thou shalt not utilize or publish anti-semitic language or imagery. Consequently, Danish (and other European) papers will refrain from doing so, lest they fall foul of the law and offend Jewish sensitivities. The law does not say: thou shalt not offend muslims or use imagery that may be deeply offensive to them. So Danish papers will not refrain from doing so, in fact they will go out of their way to offend Muslims both in Denmark and around the world, in the name of "free speech." And the Norwegians? Well, they just decided to follow the Danes down perdition lane, all in the name of holy hypocrisy, so a Norwegian paper also published the offending cartoons. The statement about "confronting radical Islam" was in fact made by the Norwegian editor of a newspaper that is described as a "Norwegian Christian Paper." And now that other European papers and Magazines have also followed suit, if there was any doubt that this affair is one of anti-Muslim bias, it was swept away by the statements of the Editor in Chief of Die Welt, the German magazine, who declared that the right to publish the cartoons was "at the very core of our culture" and that Europeans cannot "stop using our journalistic right of freedom of expression within legal boundaries." It's the "legal boundaries" qualifier that gives the game away: there are no legal boundaries in Europe protecting Muslims from the same ignominies that the law protects Jews from.

And what further argument does Die Welt put forward to justify its "legal" action? " It pointed out that "Syrian TV had depicted Jewish rabbis as cannibals." You can imagine how helpful a similar argument would hold up in a court of law: "But your honor, I only killed one guy and raped two women: the other guy killed four and raped 10!" That a German editor-in-chief of a major German paper should use the "legal" argument to justify offending the religious sensitivities of Muslims, when that same "legal" framework would see him thrown in jail faster than he could spell the word legal if he offended the sensitivities of Jews, may be a testament at least of his own deep-seated contempt for Muslims. That so many European papers have now reprinted the offensive cartoons is an indication that the contempt for Muslims does not stop with the editor-in-chief of Die Welt.

This whole affair is nothing but an over-reaction to a simple cartoon, you say? Not if you remember a certain other cartoon that appeared in the British newspaper, The Independent, on 27 January 2003. It depicted Prime Minister Sharon of Israel eating the head of a Palestinian child while saying: "What's wrong? You've never seen a politician kissing babies before?" Jews in Britain and around the world erupted with indignation, arguably because the depiction reminded them of millennial charges levied against them by Christians who accused them of using the blood of babies in ritualistic killings. You see, Sharon can actually kill, maim and spill the real, actual blood of Palestinian babies: that is not offensive to Zionist Jews and their apologists in the West. But let Sharon be depicted in a cartoon metaphorically as the ogre that he has proved to be in his real life, symbolically eating a Palestinian child, and the world will erupt in offended indignation. A cartoon that is offensive to Muslims, on the other hand, is depicted as nothing but an expression of "free speech." There is a word for this in any language: hypocrisy.

Before the Danish cartoon incident started to evolve into a growing international crisis, the Danish Prime Minister and the publisher of the Danish newspaper that first published the offending cartoons both declared that they would never apologize on grounds of free speech and because publishing the cartoons had not broken any Danish laws. (Yes, the "no law broken" argument again.) Yesterday, however, they both ended up apologizing in the face of a growing tsunami of protests on the part of Arab and Muslim governments, some of whom withdrew their Ambassadors from Copenhagen. The Danish prime minister did not apologize because his moral compas suddenly found True North again. The real reason, of course, is that he understood, though a tad too late, the potential economic consequences of a widespread boycott of Danish goods on the part of one billion people. There is a word for this in the Danish language: realpolitik.

Muslims and other reasoning people around the world understand well that European laws against anti-Semitic speech, writing, and behavior, were enacted for two reasons. The stated reason was to protect the Jews from the continued onslaught of anti-Semitic attacks, both verbal and physical, which culminated historically in the repeated pogroms that Christian Europeans launched against Jews repeatedly through the centuries. (Historically, it was the Arabs who protected the Jews and took them in whenever they fled Christian barbarity, especially in the Middle Ages.) The real reason, of course, is to protect the Europeans from the pangs of their own conscience, which has very good reason to feel guilty indeed, given what Europeans did to Jews in the last millennium, especially in the 19th and 20th centuries, not to mention what they did to the indiginous people of the Carribean and the Americas since the 1600s, and to the people of Asia, Africa and Oceania as well. I have long thought that it's European Christians, more so than Jews, who ought to observe Yom Kippur, or adopt a similar atonement observance of their own.

While the spirit of the law is that Europeans shalt not offend any ethnic or religious groups including Muslims, this seems to be lost only on the Europeans themselves, or at least the Danes, the Germans and their ilk amongst them, who only care about, or fear, the letter of the law. Why should we therefore be shocked when Muslims depict Europeans as nothing but a bunch of hypocrites? Why shouldn't Governments of Muslim countries recall their Ambassadors to Denmark in protest, as some did? The only disappointment is that no Western or non-Muslim government, the meek complaints to a French newspaper by the French Foreign Office excepted, had the moral and ethical courage to publicly, unequivocally and forcefully condemn an act that is as deeply offensive to Muslims as the desecration of a Torah scroll, or of a Jewish cemetery, is offensive to all civilized people in the world, be they Jewish, Muslim, Christian, Buddhist, Animist, or Atheist.

There are two ways for Europeans to redeem themselves: the immediate temptation would be to call on their national parliaments to extend the protections of the laws against anti-Semitism and Holocaust denying to Islam and Muslims, as well as any other religious group . That would be the wrong recommendation however. The right recommendation would be to repeal the laws that govern holocaust denying and other laws that favor one group over another, so that the issue truly becomes one of free speech. And if Europeans are the civilized people they claim to be, then their politicians and newspaper publishers ought to find it easy to immediately apologize when they have unwittingly offended the taboos of any human community, be it religious or otherwise.

Muslims and Arabs have suffered enough hypocrisy on the hands of European Christians, just as Jews suffered in the past on the hands of these same Europeans, and as Palestinian Muslims and Christians alike are suffering today on the hands of Americans, Europeans and, of course, Zionist Jews, both Sephardim and Ashkenazi. If Europe thinks of itself as a civilized society, then it ought to do its utmost to redress the wrongs that too many people around the world have suffered as a result of European misbehavior and often outright criminal actions, most especially since the 1400s.

Muslims deserve nothing more nor less than for Christians in the U.S. and Europe, and Zionist Jews in Israel, to simply abide by the golden rule: treat others as you would have others treat you. So far, Christians and Zionist Jews have proven that they only abide by the alternative definition of this rule: "They who have the gold, make the rule." The gold in this case is a combination of economic and military might. Of this, Europeans, Zionist Jews and their American overlords have aplenty in reserve. Were it that they also had an equal reserve of un-hypocritical, civilized morality and ethical behavior to underpin their feelings of sanctimonious superiority.

And the other measure that Europeans can adopt to redeem themselves? The European people can start by throwing out of office, and initiating criminal proceedings against, any politician responsible for sending a single soldier to invade, occupy, and initiate pogroms against the people of Iraq: these politicians have been guilty of war crimes and crimes against humanity, which makes them unfit for the honors that continued office holding bestows upon them. Europeans can also give the boot to any politician who has approved or turned a blind eye to a single rendition flight that sent any person to the torture chambers of the Americans or their surrogate torturers in some Arab or Muslim countries. These are the same countries whose religious sensitivities we should all respect as strongly as we respect Jewish sensitivities when it comes to the Jewish holocaust, not because the law says so, but because it's the right thing to do. These are also the same countries whose human rights trespasses Europeans ought to condemn as equally and vehemently as they should condemn the continued human rights abuses and state terrorism perpetrated by the Israeli government in Palestine/Israel, and by some European governments in Iraq, Afghanistan, and in other out-of-sight/out-of-mind places like Haiti, Africa, and elsewhere.

In other words, Europeans can start by applying the simple rule of one weight and one measure to both friends and foes, equally to themselves and to the rest of the world, because policy and politics, both domestic and foreign, ought to be based upon and subject to principled moral considerations, not expediency of the economic, financial or religious kind.

Is that such an unreasonable moral proposition to consider?

Rachard Itani can be reached at: racharitani@yahoo.com

2006-01-26T12:48:00.000+01:00

Missbruk av p-piller och det personliga ansvaret

Första gången Caroline, 20, tog akut-p-piller var hon 16 år. Sedan dess har hon tagit minst 15 doser. – Jag vill inte men det blir så ändå, säger hon.

Visst.

En märklig artikel publicerades i Aftonbladet igår. Av det framgår att att kvinnor missbrukar akut-p-piller genom att använda dem som preventivmedel. Och att resultatet av en marknadsundersökning "mörklades av Nycomeds företagsledning" samt att "personalen fick munkavle". Det som alltså antyds är att det är företagets fel att unga kvinnor inte lyssnar på de råd som ges och inte läser på förpackningen innan de bestämmer sig för att äta sådana piller. Man kan nästa förutspå vad nästa steget blir. Såsom alltför ofta i Sverige så blir denna upptrappning säkert ett underlag för ett framtida lagförslag om att skärpa kontrollen och tillgång till akut-p-piller, kanske t.o.m. straffa tillverkaren, "för att skydda unga kvinnor från missbruk". Motiveringen skulle vara att eftersom antalet aborter ökar bland dessa kvinnor så gör akut-p-pillren ingen nytta och därmed kan tillgång till medlet begränsas. Det vore verkligen synd.

En annan tanke slog mig: är det inte märkligt att det är de unga och oansvariga som alltid får dessa medlen gratis (dvs. på skattebetalarnas bekostnad), samtidigt som ansvariga människor som sliter måste betala för det? Själv visste jag inte det förrän jag hade läst artikeln. Caroline, ovan, säger att "det blir så ändå". Det gör det definitivt inte. Hon är helt enkelt oansvarig. Och hon som började använda akut-p-piller redan när hon var 16 år borde ha lärt sig ett och annat om hur man skyddar sig under alla dessa år.

När jag var 7 år gammal såg jag hur min mamma kastade ut sina p-piller på läkarens råd. Hon närmade sig 30, och läkaren hade påminnt henne om riskerna med att äta p-piller (före och) efter en viss ålder, då det innebar ökad risk att drabbas av cancer och blodpropp. Samma sak gällde preventivmedlet som hon brukade få i form av injektion var tredje månad. Mina föräldrar återgick till kondomer. Vi lärde oss i skolan (sex- och samlevnad, mellan 8 och 12 år) att ju tidigare man börjar äta p-piller och östrogen-piller (dvs. under tonåren) och ju längre man äter dem (t.ex. fram till 30-årsåldern), desto högre risk man löpte att bli drabbad av de allvarligare biverkningarna. Allt detta hände för 25 år sedan, i ett land som då kallades för ett u-land.

Om vi visste allt detta för 20 - 30 år sedan, hur kommer det sig att dagens kvinnor i informationsåldern och i så-kallade i-länder påstår sig vara ovetande om de faror som de utsätter sina kroppar för? Så att de t.o.m. kan stämma tillverkarna för att ha "orsakat deras cancer"?

Om 10 - 15 år när Caroline vill få barn och inte kan bli gravid på naturligt sätt då hon försämrat eller förstört sina chanser genom sitt oansvariga beteende kommer hon att springa tillbaka till skattebetalarna och kräva att få hjälp med konstbefruktning, utan en tanke på att hon kanske bär något ansvar i det hela. Ännu värre blir det när hon upptäcker att hon har fått cancer eller diverse hälsoproblem vid en tidig ålder. Inte kommer hon att tro att p-piller (akut eller inte) kunde vara orsaken, trots att det står på förpackningen. Kommer någon att våga påminna henne? I Sverige? Inte en chans.

2006-01-25T13:41:00.000+01:00

Healthcare in Sweden

For several years now, Swedish patients have had to wait in long queues in order to receive even the most basic medical care. The newspaper Dagens Nyheter recently wrote about a brave lady who became so fed up with the wait and the constant pain that she travelled to the Klinikum Neustadt hospital in Germany using borrowed funds (after an ambiguous rejection of her application to the national insurance office). In Germany, she received a new knee-joint and was treated to a first-class rehabilitation programme:

She says her stay at the hospital was almost like a dream. The care she was received was professional, she was treated well and had her own room for much of her stay. The room had a view of the Lybeck bay. She was not discharged from the hospital until she had undergone a comprehensive rehabilitation programme which included physiotherapy in a swimming pool, various forms of massage, lavender baths and body wraps. She even praised the food at the hospital and was impressed that it was served at the table by waitresses in "beautiful grey-striped outfits".

- "It was as if I were in another world," she said. Shortly before she was due to be discharged, she met a group from Södertälje Hospital in Sweden which was on a study visit at the German hospital. "My German doctor asked me to look after them a while, as I could speak the language. I showed them my room and the areas in which I had had my physiotherapy exercises." The group was amazed. "My dear girl, are you here on holiday?" exclaimed one of the Swedish visitors.

People in a democratic society must have the right to decide where they go for medical treatment. And given that the average Swede pays so much of his salary in taxes then it is of course to be expected that the cost of medical treatment be covered by the national insurance office.

It is fantastic that Swedes have opened their eyes and begun to realise that the Swedish health care system is definitely not the best that a person can get. Imagine: being treated and rehabilitated in one go, without being shuffled around from one place to another like luggage! There are countries, even some which do not have huge resources, which nevertheless put great emphasis on the quality of health care, hospitals, freedom of choice and last, but not least, good customer service.

If there ever comes a day when I need medical help then I shall do what any sensible consumer would and ought to do: I shall investigate a selection of countries, taking skill, customer service, comfort, reputation, waiting period and cost into account. And then I shall compare these with what is available in Sweden. I do not intend to meekly wait and suffer endless pain with all that entails, when expert assistance can be found not far from the border!

Another thing that I often consider is that in Sweden, it is rare that anyone is held accountable (sacked, struck from the medical register, sentenced to prison, etc.) as a result of negligence, incorrect diagnosis or prescription/administration of wrong medicine which resulted in serious harm to, or the death of a patient. Everyone protects one another and the healthcare disciplinary board (HSAN) gives "warnings", - albeit reluctantly - blames routines and sends the "accused" back to work, to the next unsuspecting victim. And in the few cases where a patient or his family manages to successfully pursue a case, the sums awarded tend to be woefully low.

Things are different abroad. There is a degree of honour among hospital staff that forces them to do the right thing and accept their responsibility and the accompanying punishment when they have been at fault. No assigning of blame to the system or to routines. If they fail to accept responsibility then some other honourable person files a report immediately. After all, no-one wants to be charged as an accomplice! Furthermore, the damages awarded are much higher than in Sweden.

This, if nothing else, ought to foster some degree of trust in foreign healthcare systems. But as soon as anyone mentions travelling abroad to receive medical assistance the newspapers and television studios become overwhelmed with politicians and staff from the national insurance office, expressing their concern for these misguided people who think that the medical care they receive abroad could ever be better than the one they could receive in Sweden. "We must be extremely careful," they say, "we must be absolutely certain that the standard of medical care abroad is "just as high as in Sweden" or "on par with Swedish health care," etc. They don't even entertain the thought that it could very well be better, and perhaps by a very long shot! This is reminiscent of the misinformation that they consistently spread about independent schools and anything else that gives the people of Sweden a choice in life.

The scare propaganda tactics against foreign health care providers and private health care alternatives in Sweden must cease. Sweden is not the best at everything.

Further reading: Swedish healthcare system clearly worst at taking care of patients (in Swedish)

2006-01-24T21:56:00.000+01:00

Svensk sjukvård

I flera år har många svenska patienter fått vänta i kö på att få vård. DN rapporterade om en modig dam som tröttnade på smärtan och åkte till sjukhuset Klinikum Neustadt i Tyskland på egen bekostnad (mot ett nja från Försäkringskassan). Där fick hon en ny knäled och en förstklassig rehabilitering:

Hon beskriver tiden på sjukhuset nästan som en dröm. Vården var professionell, hon blev väl bemött, hade eget rum större delen av tiden med sjöutsikt över Lybeck bukten. Hon blev inte utskriven förrän hon genomgått ett omfattande rehabilliteringsprogram med träning i bassäng, olika former av massage, lavendelbad och inpackningar. Till och med maten på sjukhuset får beröm av henne inte minst för att den ställdes fram på borden av servitriser i "vackra grårandiga kläder".

- Det var som i en annan värld. Strax innan jag skulle skrivas ut från kliniken i Neustadt kom det ett studiebesök från Södertälje sjukhus i korridorerna. Min tyske läkare bad mej ta hand om dem en stund efterson jag kunde språket. Jag visade då mitt rum och de lokaler jag sjuktränade i. Studiegruppen var häpen. "Flicka lilla är du här på semester" sade en av besökarna från Sverige.

I ett demokrati skall folk ha rätt att välja vart de vänder sig för att få vård. Och betala man så mycket av sin lön i skatt skall man självklart få den bekostad av Försäkringskassan.

Det är väldigt bra att svenskar har öppnat ögonen och börjat inse att den svenska vården inte alls är den bästa vården man kan få. Tänk på: att bli behandlad och rehabiliterad på en gång, utan att slussas runt som bagage! Det finns faktiskt länder, t.o.m. där man inte har stora resurser, som lägger stor vikt på sjukvård, sjukhus, valfrihet och inte minst bemötandet av patienterna.

Den dag jag behöver vård tänker jag göra som vilken medveten konsument som helst: jag kommer att undersöka de länder som är intressanta utifrån kompetens, bemötande, bekvämlighet, rykte, väntetid och pris. Och sedan kommer jag att jämföra dessa med det som erbjuds i Sverige. Inte ska jag sitta och vänta i evighet med smärta och allt det innebär, när experthjälp finns inte långt bortom gränsen!

En annan sak som jag ofta tänker på: här är det sällan som någon straffas (indragen legitimation, fängelse, m.m.) för att de varit vårdslös eller slarvat med diagnosen eller medicinen så att patienten kommit till skada eller dött. Alla skyddar varandra och HSAN delar ut "varningar" -och även det motvilligt- skyller på rutiner och skickar den "anklagade" tillbaka till jobbet och nästa intet ont anande offret som väntar. Och i de få fall där man lyckas få skadestånd så handlar det om väldigt låga belopp.

Utomlands är det annorlunda. Det finns en heder bland sjukhuspersonal som gör att de gör det rätta och tar sitt ansvar och bestraffning när de gjort fel. Inga systemfel eller fel i rutiner. Gör de inte det så gör någon annan hederlig människa en anmälan direkt. Ingen vill bli åtalad för medhjälp! Och skadeståndsbeloppen är väsentligt högre än i Sverige.

Åtminstone detta borde ge en blivande patient lite tilltro till de utländska systemen. Men så fort någon talar om att resa utomlands för att få vård så fylls tidningarna och tv-skärmarna med politiker och personal från Försäkringskassan som uttrycker sin oro för dessa vilseledda människor som tror att vården någonsin kan bli bättre än i Sverige. Vi ska vara ytterst försiktiga, säger de, vi måste vara säkra på att den utländska vården är "lika bra som den vi får här i Sverige" eller "kan likställas med den svenska sjukvården", osv. De hyser alltså inga tankar på att det faktiskt kan vara bättre, och kanske t.o.m. klart mycket bättre! Precis som man gör när man börjar tala illa om friskolor och allt annat som ger folk ett val i livet.

Skrämselpropagandan mot utländsk sjukvård och privat sjukvård i Sverige måste sluta. Sverige är inte bäst på allt.

Läs även: Svensk sjukvård klart sämst på att ta hand om patienterna

2006-01-22T14:40:00.000+01:00

Record number of Swedes applying to join the Lutheran (protestant) priesthood

A confirmed Greek atheist once said to me, in response to my shock at hearing that he had attended a church service: "every man finds his God when he is in difficulties". I discovered some time back that priests are underrepresented in the unemployment statistics: even the ones who say that they are unemployed tend to enjoy a monthly salary. I am still trying to figure out where the money is coming from. While many may indeed have suddenly found God and are ready to embrace the sanctity of holy life, it is more likely that in these difficult times we face (companies shying away from employing staff, etc.), people (young and old) are simply seeking a means of guaranteeing their financial security. There are two so-called "part-time priests" where I live. The other part of the time they travel around Sweden playing music in a band. It's a wonderful life!

2006-01-17T20:01:00.000+01:00

A tragic story

I posted this earlier on The Local's discussion forum, in response to the story of the Swedish woman who had kept her HIV-positive status from her husband for nine years and given birth to two children during that time.

This is a story that I heard while I was on holiday in the Caribbean, on a radio call-in programme.

A young woman, who had always saved herself for Mr. Right, met a visiting tourist while working as a manager at a popular tourist hotel near the beach of this island. They established a connection and kept in touch when he returned home to New York. Over the period of a year, they wrote to each other and arranged to meet each other's families. They were married nearly two years after they first met. She lost her virginity on her wedding night.

They decided to settle on the island and lived happily there together. About 4 years after the wedding, she got a new job and needed to do a medical examination to qualify for the new company's medical insurance scheme. Two weeks later she was summoned to the medical examiner's office where she was informed that she was HIV-positive. She was stunned. She re-did the test and once again received a positive result. Shattered, she attempted to establish how she could have been infected, whether it could have been at the dentist, or anything like that. The only person she had ever had sex with in her whole life was her husband. And she did not suspect him, he was such a loving, faithful husband. She began to take precautions, always using a condom so as not to affect her husband, but dreading the thought of having to tell him of her illness. Six months later when her husband was on an overseas trip, she rang his mother in New York, her conscience heavily weighted. Tears streaming down her face, she sobbed out her request. She need her mother-in-law's help, she said, to break this terrible news to her husband. There was an awkward pause at the other end of the line. She thought that dear mother-in-law might be angry, that she would be accused of cheating. To her utter astonishment, her mother-in-law said:

"Didn't he tell you?"

"Tell me what?" sobbed the poor woman.

"That he was HIV-positive."

The son had been HIV-positive long before he met the dear sweet girl and married her. Not once had he mentioned his dreaded affliction, not once. When this story broke, she had full-blown AIDS and was on her deathbed. Before this, she had had a near-complete mental breakdown and had spent a substantial period of time under observation. Dear hubby, needless to say, was gone. Before he finally left, he had apologised, said he loved her, and that he had always intended to tell her. He had just been unable to bring himself to do it. It was unclear whether he had left because of the shame or due to cowardice. The woman died in a hospice 3 years ago.

2006-01-17T18:28:00.000+01:00

Follow-up on previous post

I posted the text of my article from Monday, January 16 (On naïveté, stupidity and personal responsibility in Sweden) on The Local's discussion forum and the opinions have been streaming in.

You can read the submissions here: http://www.thelocal.se/discuss/viewtopic.php?t=1394.

2006-01-16T13:39:00.000+01:00

On naïveté, stupidity and personal responsibility in Sweden

Over the past few weeks there have been reports on the man who is on trial in Malmö, accused of having lured anything from a couple hundred up to a thousand young "girls" into having sex with him, with possible charges of rape pending. The youngest is said to be barely 12 years old. It is of course horrendous that there are such twisted individuals out there who prey on minors. Nevertheless, the events do raise several questions which the commentators seem to be doing their best to avoid.

In the first place, most of these so-called "girls" are not children, regardless of the ambiguous definitions of this term that prevail in Sweden. They are teenagers. Several of them are said to be between 15 and 17 years old. One therefore assumes that they are not idiots. Furthermore, one of these teenagers travelled all the way from Stockholm to Malmö to meet a person with whom she had only had contact in a chatroom. I know from personal (adult) experience that this is no cheap undertaking, even for a "youth", largely because it is the X2000 (express train) that runs this route. Getting hold of a cheap ticket would imply planning the journey well in advance. I therefore assume that this was what she - and the others who met this man - did. What was she expecting? Which brings me to the first question:

1. Just how stupid are Swedish teenagers today? I shall have to come back to this point.

A teenager who lives with her parents gets on a train and travels 4 - 6 hours from Stockholm to Malmö without her parents noticing anything or becoming suspicious if/when they do notice that she is gone. No-one seems to have said anything to her after she returned home, most likely on the following day. Which brings me to my second question:

2. Just how stupid are Swedish parents today? Don't they teach their children to be sensible and alert? Aren't they in charge of their children? Even if they are not, then they ought to have at least raised them well enough to ensure that they do not run to any and everyone who happens to beckon to them.

I can understand that a child under the age of 8, or in the worst case, up to 10 years of age can be easily influenced and thus enticed into doing things that he/she would not otherwise have done. But it is very difficult for me to explain the behaviour of teenagers who walk right into such traps with their eyes wide open with any other word than stupidity.

We live in a part of the world and in a country which has unlimited access to information. We are not in some remote area where people have never seen a television, listened to the radio or read a newspaper. What is wrong with us? Where did this stupidity come from?

The public is always quick to blame one party without looking at the other side of the coin. How easy is it to force/trick a teenager into travelling miles away from the sanctity of her home to a strange man or woman of her own free will?

If there were more attentive parents/adults and sensible teenagers then half of these dangers would cease to exist. But history has shown that there is a significant absence of adult role models in this society.

Not so long ago there was a great hysteria about an HIV-positive man (originally from Iran) who had had sex with nearly 180 Swedish woman during a three-month period. The man had even had a long-term girlfriend during this period of time. Police stations around the entire country were innundated with telephone calls from terrified women who thought they might have had sex with this man. Of the hundreds that rang, only one claimed to have been raped. To have had sex with so many women in such a short period of time would have meant that most of the women had had sex - and unprotected sex at that - with him within just a few hours of meeting him. But that did not stop them from claiming that he had "tricked" them into having sex with him. They accused him of having lied, etc., etc. (Not to joke about such a serious matter, but one is also expected to take it for granted that they told nothing but the truth when they picked up a strange man in a bar and had sex with him 2 hours later; in other words, they did not lie about anything). Instead of admitting what everyone knew deep down, that they had been incredibly stupid and irresponsible, not to mention promiscuous, they were painted as innocent victims. Not one of the numerous columns which were written on this sad story shed light on the other side of the coin. The women shared no responsibility for what had happened. They had done nothing wrong. It would therefore be quite all right to do it again.

Men lie. Even women lie. People lie. One ought therefore to be careful and use common sense when one comes into contact with strangers, regardless of the medium of communication. Imagine if the newspapers in the HIV-case had highlighted eller reminded their readers about this simple fact? Imagine if parents had summoned their children and read about the case aloud and told them a thing or two about life? Then the teenagers in the current case would perhaps have thought carefully before setting off on their little adventure.

Imagine if these girls had said, "no, I shan't come", or asked why the man/woman wanted to know certain things, or reported the predator to their parents? How many of them would have been exploited then? I find it hard to believe that most of these girls were not aware of exactly what they were doing. Some certainly went to meet him because they thought it was exciting, that it was a new experience. This is not a matter of naïveté, but more a question of plain stupidity. Teenagers do not need people around them who do everything in their power to insult their intelligence and tell them that they "have not done anything wrong." What they need instead is a straightforward adult who will tell them exactly what the world is like: that children who do stupid things can wind up in very serious trouble indeed.

2006-01-16T10:40:00.000+01:00

Incompetence, naïveté and crime fighting in Sweden

According to an article in Dagens Nyheter, printed on Friday (2006-01-13):

"The police and forensic scientists in Sweden lag 30 years behind other countries when it comes to the handling of violent crimes, three experts write. Prohibitive, investigative and custodial authorities all lack the necessary competence in crime-fighting techniques. This was evident after the murder of Anna Lindh. It is now evident in the recent spate of robberies involving vehicles transporting valuable items. And it has always been evident in the investigations of paedophilia in the country. Sweden lags 30 years behind countries such as the United Kingdom and USA on such matters. This is the fault of the police chiefs who do not ensure that existing international crime-fighting methods are put to use in Sweden." That is the opinion of three experts in the application of psychology to violent crimes.

"The rehabilitation of violent criminals and those convicted of sexual crimes is permeated by a lack of skills and a degree of naïveté that is astonishing. It is not just the police who become frustrated when criminals and seriously mentally disturbed individuals are released after short periods of rehabilitation, only to rape and murder again."

What a relief to see that I have not been losing my mind all this time, that I am not the only one to realise what these brave men have now put into words. Although others have written about this before, to no effect. Swedes have an uncanny ability to ignore critical and instructive articles. Will the system be improved after this latest criticism? Hardly. It is more likely that it will be business as usual - guided, as ever, by incompetence.

Before the politicians begin to pontificate on the need for more money to improve the rehabilitation system and improve crime fighting, they should take note of what the gentlemen have said:

"In most cases, the problems are not primarily due to a lack of funding or staff, but rather to the absence of competence and leadership."

It could hardly be expressed more clearly. This is an excellent line to learn, particularly now that the various election campaigns are about to be officially launched.

2006-01-16T10:16:00.000+01:00

Scandinavian airlines and flight security

In today's Dagens Nyheter: The Scandinavian airline company SAS used 10 aeroplanes in commercial traffic last year despite the fact that they had been grounded in accordance with international safety regulations. The airline had been negligent in its maintenance of these aeroplanes. As usual, there are no consequences for such a serious oversight:

"The airline has received a warning from The Swedish Board of Civil Aviation. There may be serious consquences if such breaches are discovered in the future."

All they have to do then is simply ensure that the Civil Aviation Board does not discover future breaches, rather than address them.

I have been going to great lengths to avoid flying with SAS since a few years back, so much so that I would rather travel by train than by air on several routes, if I discover that SAS is the only airline that flies that route. When I make a booking through other airlines, I always find out whether any leg of the flight will be flown on a SAS aeroplane before paying. This has been due to both the service on SAS (poor) and fears about security. It is far to easy to blame clear cases of negligence on unclear routines or system faults in Sweden (as has been done on previous occasions when breaches have been discovered at SAS). I simply did not wish to pay so much to take such a huge risk.

Guess whether this latest news will make me more inclined to travel with SAS in the future.

2006-01-16T09:57:00.000+01:00

SAS och säkerhet

Förra året flög SAS med 10 flygplan som av säkerhetsskäl hade belagts med flygförbud enligt internationella regler. Bolaget har helt enkelt slarvat med underhållet av flygplanen. Som vanligt så blir det inga påföljder:

"Flygbolaget får också en varning av Luftfartsverket. Det kan bli tuffa följder om brister som dessa uppdagas igen."

Det gäller alltså att se till att Luftfartsverket inte upptäcker ytterligare fel, i stället för att åtgärda dem.

Sedan ett antal år tillbaka har jag gjort allt jag har kunnat för att undvika att åka med SAS. Det har gått så långt att jag hellre åker tåg än flyg på vissa sträckor om det visar sig att SAS är det enda bolag som trafikerar den. Bokar jag hos något annat bolag så försöker jag alltid ta reda på om någon del av resan ska trafikeras av SAS innan jag betalar. Detta har varit på grund av servicen (dålig), men även farhågor om säkerhet. Det är alldeles för lätt att skylla på rutin- eller systemfel när något går snett i Sverige (som man tidigare har gjort när andra allvarliga brister har upptäckts hos SAS), och jag ville inte betala så mycket för att ta den risken.

Gissa om jag kommer att bli mer benägen att flyga med dem nu?

2006-01-13T15:20:00.000+01:00

Inkompetens, naivitet och svensk brottsbekämpning

Enligt en debattartikel i Dagens Nyheter idag:

"Polisen och rättspsykiatrin i Sverige ligger 30 år efter andra länder när det gäller hantering av våldsbrott, skriver tre experter. Såväl förebyggande, utredande som vårdande instanser saknar kompetens i svensk brottsbekämpning. Det visade sig efter mordet på Anna Lindh. Det visar sig nu i samband med värdetransportrånen. Och det visar sig ständigt i samband med utredningar om pedofilbrott. Sverige ligger 30 år efter länder som Storbritannien och USA i dessa frågor. Ansvariga för situationen är polisledningen som inte ser till att de metoder som finns utvecklade används även i Sverige. Det skriver tre experter på psykologisk kunskap i samband med bland annat våldsbrott.

"Vården av våldsbrottslingar och sexualbrottslingar genomsyras av kunskapsbrister och en naivitet som är häpnadsväckande. Det är inte bara poliser som blir frustrerade när brottslingar och allvarligt psykiskt störda släpps ut efter korta vårdtider för att begå nya våldtäkter och mord."

Vilken lättnad att inse att jag inte håller på att förlora vettet, att det inte bara är jag som inser det som de tre herrarna skriver om. Fast om detta har andra skrivit förut. Men svenskar har en utmärkt förmåga att ignorera kritiska och informerande artiklar. Ska systemet förbättras efter den senaste kritiken? Knappast. Det lär bli fritt fram på inkompetensens bana, som vanligt.

Innan politikerna börjar prata om att mer pengar krävs för att stärka vården och brottsbekämpningen bör de notera vad herrarna säger:

"Oftast är det inte medel och personal som primärt saknas utan kompetens och ledarskap."

Klarare än så kan ingen uttrycka det. Denna replik är utmärkt att lära sig nu när valkampanjerna snart ska komma igång.

2006-01-13T12:46:00.000+01:00

Arbetsgivarna vs. surfande anställda

Än en gång är den stora nyheten att varannan arbetsgivare kontrollerar sina anställdas internetanvändande på arbetstid. I de senaste undersökningarna erkänner nästan 20% av de tillfrågade att de surfar i flera timmar varje dag på arbetsgivarens bekostnad. Ungefär 14% uppger att de surfar i en timme på jobbet varje dag.

Av egen erfarenhet och som erkänd "nyhetsjunkie" vet jag hur svårt det kan vara att begränsa sig till en förutbestämd surfningstid, särskilt när man har börjat läsa någon artikel som är lång, men intressant. För fem år sedan började jag läsa en större mängd utländska artiklar på nätet. Ett år senare märkte jag att jag ägnade upp till två timmar av varenda arbetsdag åt att läsa tidningar och opinionssajter på Internet. Och sedan ytterligare en timme på kvällen när jag kom hem. Jag chattade ytterst sällan (Yahoo Messenger), bara med någon avlägsen släkt eller kollega, och endast någon enstaka gång i månaden. Men den stora webben höll på att utveckla, det var spännande, och jag ville inte missa allt som hände och alla möjligheter som fanns (och som fortfarande finns). Jag minns att jag aktivt deltog i flera debatter på amerikanska och europeiska webbsidor när amerikanerna invaderade Afghanistan, och läste bloggar från hela världen före och efter Irakkriget drog igång. Timmarna bara rullade iväg. Det var lättare och billigare att surfa på jobbet, då man fortfarande hade modemuppkoppling hemma, men bredbandshastighet (minst 10 Mb/s) på jobbet.

När Irakkriget började så var jag egen företagare, men även innan dess hade jag börjat inse hur mycket tid som slösades bort på grund av mitt surfande. När det var jag som hade ansvar för att betala min egen lön så fick surfandet en helt ny betydelse. Inte ville jag att företaget skulle gå under på grund av att jag inte ägnade åtminstone merparten av dagen åt att arbeta? Idag surfar jag på lunchtid (på jobbet), eller vid slutet av dagen (hemma). Om jag kommer till jobbet väldigt tidigt på morgonen så må jag kolla på någon nyhetssajt i några minuter, men bara för att läsa rubrikerna för att få en uppfattning av vad som händer i världen just då. Sedan sätter jag igång med dagens arbete. Det är inte lätt. Det kräver ett stort mått disciplin. Men det är det väl värt.

I dagens värld tycker jag att alla arbetsgivare har, och skall även i fortsättningen ha rätt att få veta vad sina anställda gör på jobbet. Då det är främst arbetsgivaren som bär det slutgiltiga ansvaret för all verksamhet som sker via företagets datorer måste de kunna ta reda på om anställda bl.a. besöker porrsajter, laddar ned pornografiska material, skickar ut spam, marknadsför egen verksamhet, laddar ned upphovsskyddat material eller begår någon brottslig handling på jobbet.

Och eftersom det redan kostar så mycket att ha anställda i Sverige, så ligger det i arbetsgivarens intresse att veta hur stor del av arbetsdagen ägnas åt allt annat än att just arbeta. Det är sedan länge bevisat att företagets effektivitet och vinstmarginal försämras ju mer de anställda surfar, skickar privata e-postmeddelanden, betalar räkningar och kontrollerar buss-, tåg- och flygtrafik på jobbet. Det är lika illa som att sköta egna affärer på jobbet per telefon, t.ex. när sekreteraren ringer upp vänninan eller barnvakten och pratar i timmar på företagets bekostnad för att hon tror att det är gratis. Sådant kan man väl göra hemma!

Det kan inte vara rätt att anställda får stjäla tid från sin arbetsgivare på det sättet. Som företagare och arbetsgivare kan jag säga att information om privatsurfning skulle vara väldigt intressant vid just uppsägningar och löneförhandlingar. Och det är helt rätt att det ska vara så. Man har redan tagit en dyr och stor risk att sticka ut nacken och anställa personal med allt vad det innebär. Det är fullständigt obegripligt att anställda blir upprörda över att datatrafiken på arbetet kontrolleras av arbetsgivaren. Man skall snarast ta det för givet: man är ju där för att arbeta och inget annat. Vill de inte att privatkorrespondens skall kontrolleras på jobbet skall de inte skicka sådana på jobbet.

2006-01-12T17:34:00.000+01:00

Danish abusers go free

Five Danes, a Danish army captain and four military police sergeants have been found guilty of abusing prisoners while they were based in southern Iraq. However the judge ruled that there should be no punishment because there were "extenuating circumstances". What were these extenuating circumstances?

Apparently these trained officers had not received clear guidelines from the Danish military. Apparently in the absence of such guidelines they were unable to exercise due restraint when dealing with prisoners, even with witnesses present. Trained officers who do not know that they are bound, not only by the Geneva Convention, but also by human decency, to refrain from torturing prisoners??? Would the Danish court have reacted differently if these had been Danish prisoners?

Although they would not face disciplinary action, the captain - a woman - Annemette Hommel (AP photo), said that that she thought "the court had adopted an unnecessarily hard line". Imagine that. In her own words (note that she has not denied that the incidents occurred), she "did not do anything wrong". In the face of such a wanton display of lack of empathy or sensitivity then I would guess that the Danish authorities called her home before her tour of duty ended in order to save her life, because had this got widespread publicity while she was still in Iraq then I doubt that she would have survived for very long.

2006-01-12T10:51:00.000+01:00

Den eviga tacksamheten

Lena Sundström har skrivit en utmärkt artikel i dagens Aftonbladet. Hon frågar helt enkelt varför människor inte kan hjälpa andra människor utan att skylta med (eller t.o.m. skryta om) det. Bland annat skriver hon:

"Frågan är förstås när en gåva upphör att vara en gåva. Är det fortfarande en gåva om givaren gör det till ett monument över sin egen godhet?
Tänk om ens polare och ens föräldrar hade samma krav när de kom med sina presenter. Då skulle inte ens hem vara ett hem längre, utan en utställningslokal över olika vänners givmildhet alternativt plånboksutrymme.
”Det här är en gåva från Benke och Vickan” och sedan skulle Benke och Vickan eller morsan och farsan ringa till en emellanåt och fråga om de kunde få komma över och plåta av mig och bröd-rosten som jag fick i julas, eller dvd-boxen med Sopranos som jag fick i fjol, så att ännu fler kunde se. ”Titta vad glad hon blev.” Som om gåvan inte räckte i sig. Ändå är det ju så det fungerar."

Jag måste erkänna att varje tv-program om fadderbarn och vissa om diverse hjälpinsatser fyller mig med en stor mängd avsmak när jag ser dem. Det har gått så långt att jag inte längre ser på dessa program. Jag byter kanal så fort jag hör att något sådant är på gång. Varför? På grund av hur dessa program är vinklade. "Titta allihopa, se på oss! Vad duktiga vi är, vi snälla människor som hjälper dessa stackars, fattiga människor. Utan vår hjälp så hade de aldrig kommit så långt i livet." Det är givetvis underförstått att dessa människor aldrig ska glömma den snälla insatsen. Och gör de det så skall vi se till att de genast kommer ihåg det. Vi ska se till att alltid vara till hands för att ta emot deras eviga tacksamhet, och vi skall påminna dem att vara tacksamma så ofta vi kan. Då får vi en chans att klappa oss själva på axlarna och berömma varandra och berätta om vilka goda, givmilda människor vi är.

Men detta är inte givmildhet. Detta är inte snällhet. Detta är något helt annat.

När min syster och jag var barn lärde vi oss ett antal saker väldigt tidigt. En av de viktigaste var att vi skulle hjälpa andra, stora som små, utan att förvänta oss något i gengäld. Vi lärde oss att man inte hjälper andra människor för att kunna få ära eller beröm, utan för att det var mänskligt. Vi lärde oss att vara givmilda men ödmjuka i vår givmildhet. Vi lärde oss att det var fult att skryta om, diskutera eller skylta med vår generositet. Vi lärde oss att det var obetänksamt och fullständigt vidrigt att kräva evig tacksamhet. Fina, hederliga människor gör inte så där. Över hela landet lärdes detta budskap ut av föräldrar, lärare på skolor, dagispersonal och t.o.m. grannarna. Vi lärde oss att hjälpa människor på ett sätt som gjorde att de fick behålla sin dignitet. Vi lärde oss att behandla människor som vi själva skulle vilja bli behandlade.

På den tiden var det så att genuint snälla, givmilda, icke-självgoda människor aktivt engagerade sig i många välgörenhetsaktiviteter utan att annonsera det. De hjälpte gamla människor utan krav på belöning. De besökte barnhemsbarn och fängslade, samlade pengar och kläder till fattiga, var aktiva i kyrkliga insatser och lånade pengar till grannar i nöd utan ett pip. Det de fick var hela byns, stadens, eller landets respekt. Folk som visste vad dessa människor gjorde såg upp till dem och gärna pekade ut dem till sina barn som förebilder. Människor som gärna annonserade sin "generositet" undveks av de flesta. Folk tappade respekt för dem och viskade till sina barn att de aldrig skulle växa upp och bli en "sådan" människa. Till och med de som behövde hjälp gjorde hellre utan i stället för att komma till en av dessa människor.

Tänk vad jag häpnade när jag kom till Sverige och fick se hur ivriga alla människor var att berömma sig själva för sin "duktighet" efter att ha hjälpt någon stackars person att komma till rätta. Eller hur folk krävde att få beröm för det, antingen av allmänheten, eller av personen som fått hjälp (tänk på killen som gick ut i media och krävde erkännande för sin insats som frivillig hjälparbetare i Thailand efter tsumanin). Hur folk nästan skröt om alla välgörenhetsaktiviteter som de var engagerade i. "Fy, vad hemskt!" tänkte jag. Skäms inte dessa människor? Har ingen någonsin lärt dem att man inte gör så? (Denna tillhör definitivt en aspekt av kulturkrocken som väldigt många utlänningar upplever varje dag). Det har gått sex år nu, och jag är fortfarande förvånad varje gång jag märker en sådan händelse. Ännu värre, så väcks en stark känska av avsmak som genomsyrar hela kroppen varje gång jag ser en självgod individ som står på en scen med ett stort leende på läpparna och pratar om sina (ibland våra) underbara insatser på det ena eller det andra stället. Ibland släpar de till och med den stackars mottagaren till tv-soffan så att hela Sverige (det förekommer flitigt även i USA) kan få veta hur duktiga de är/ har varit, och så att mottagaren kan än en gång få en chans att säga tack, denna gång offentligt. Thailands president sa inte det, men jag är övertygad om att detta var en av de främsta anledningarna till att Thailand tackade nej till katastrofhjälp efter tsunamin. Givetvis är Thailand ett rikt land (hur många svenskar tyckte så före tsumanin?), men de flesta upplever nog kravet på evig tacksamhet som förnedrande.

Förr i tiden hade frivilliga arbetare ett väldigt högt anseende. Folk beundrade deras mod och engagemang, men framför allt, deras ödmjukhet. Idag förväntar sig de flesta att få hyfsat betalt (inklusive förstaklass flygbijetter) för deras insats. Och oavsett om de får det eller inte så kräver de mycket uppmärksamhet. De ska sitta i tv-soffan, de ska vara talesmän för hjälpinsatser efter en dags erfarenhet, de ska ständigt hyllas av hela nationen. Det värsta är inte bara att det avskräcker de personer som hade kunnat tänka sig arbeta som frivilliga, utan det faktum att det ger de genuint ödmjuka, arbetsamma frivilliga ett dåligt rykte. Frivilliga organisationer bedrivs nu som vilket företag som helst, fast med "gratis" pengar. De må ha blivit kassakor i modern tid, men ordet "frivillig" har blivit rejält nedsmutsat, och klingar mer vinningslystnad än hjälpinsats.

2006-01-11T16:14:00.000+01:00

Om naivitet, dumhet och ansvarstagande

Under den gångna veckan har det rapporterats om den man som står just nu inför rätta i Malmö, anklagad för att ha lurat allt från ett par hundra till tusen unga "flickor" till ha sex med honom, alternativt för våldtäkt. Den yngsta sägs vara blott 12 år gammal. Det är naturligtvis synd om flickorna och det är hemskt att det finns sådana vrickade människor som utnyttjar minderåriga. Men händelserna väcker flera frågor, som alla kommentatorer tycks helst vill undvika.

För det första, så är de flesta av dessa påstådda "flickor" inga barn, oavsett den tvetydiga definitionen på just detta begrepp i Sverige. De är tonåringar. Flera av dem sägs vara mellan 15 och 17 år gamla. Alltså inga idioter. En av dessa tonåringar åkte dessutom hela vägen från Stockholm till Malmö för att träffa en person som hon endast haft kontakt med i ett chattrum. Jag vet av egen erfarenhet (som vuxen) att det inte är precis billigt att göra så, även för en ungdom, främst på grund av att det är X2000 som trafikerar den sträckan. Ska man få en billig biljett så måste man planera sin resa långt i förväg och det antar jag att hon - och de andra som träffade denna man - gjorde. Vad förväntade hon sig? Så jag ställer den första frågan:

1. Hur dumma är svenska tonåringar egentligen? Men jag får återkomma till denna punkt.

En tonåring som bor med sina föräldrar hoppar på ett tåg och reser 4 - 6 timmar från Stockholm till Malmö utan att hennes föräldrar märker något eller utan att de blir misstänksamma om de väl märker något. Inte heller tycks någon ha sagt något när hon kom tillbaka, troligtvis dagen därpå. Och så kommer jag till min andra fråga:

2. Hur dumma är svenska föräldrar egentligen? Lär de inte sina barn att vara uppmärksamma, har de inte uppsikt över sina barn? Även om de inte har det, bör de väl ha uppfostrat sina barn tillräckligt väl så att dessa inte springer till vem som helst, när som helst, bara någon vinkar till dem.

Jag kan förstå att ett barn under 8 år eller i värsta fall, upp till 10 år gammal kan vara lättpåverkat, och kan lockas/luras till att göra saker som han/hon inte annars hade gjort. Däremot är det väldigt svårt för mig att förklara beteendet bland tonåringarna som går rakt in i sådana fällor med vidöppna ögon med något annat ord än dumhet.

Vi lever i en del av världen och i ett land som har oavkortad tillgång till information. Vi befinner oss inte på något öde ställe där man aldrig sett på tv, lyssnat på radio, eller läst en tidning. Vad är det för fel på oss? Var har denna dumhet kommit ifrån?

Allmänheten är alltid snabb att skylla på den ena parten utan att titta på den andra sidan av mynten. Hur lätt är det att tvinga/"lura" en tonåring att av egen fri vilja resa långt bort från sitt trygga hem till en främmande man/kvinna?

Med engagerade föräldrar/vuxna och förståndiga tonåringar skulle hälften av sådana faror försvinna. Men historien har visat att det finns en stor brist även på vuxna förebilder.

För inte så länge sedan rådde det stor hysteri om en hiv-smittad man av iransk ursprung som hade haft samlag med uppemot 180 olika svenska kvinnor under en tremånadersperiod, samtidigt som han hade en fast flickvän. Polisstationer runt om i landet fick ta emot massvis med samtal från livrädda kvinnor som trodde sig ha haft samlag med denne man. Bara en av de påstod att det var våldtäkt. För att kunna ha samlag med så pass många kvinnor på en så pass kort tid betydde att de flesta hade haft sex - och dessutom oskyddad sex - med honom bara några timmar efter att ha träffat honom. Men det hindrade inte de flesta från att hävda att han hade "lurat" dem till att ha sex med honom. De anklagade honom för att ha ljugit, osv., osv. (Inte för att skämta om en sådan allvarlig händelse, men man får alltså ta det för givet att de berättade hela sanningen då de raggade upp en främmande man på en bar och hade sex med honom 2 timmar senare, alltså de ljög inte om något). I stället för att erkänna det som alla vet, att de hade varit fruktansvärt dumma och ansvarslösa, för att inte säga promiskuösa, blev de utmålade till offer. Inte en enda av de spaltmetrar som ägnades denna sorglig historia utforskade den andra sidan av mynten. Kvinnorna hade inget ansvar för det som hände. De gjorde inget fel. Fritt fram att göra det igen alltså.

Män ljuger. Men det gör även kvinnor. Folk ljuger. Därför bör man vara försiktig och förnuftig när man kommer i kontakt med främmande människor, oavsett vilket medium man använder. Tänk om tidningarna i hiv-fallet hade upplyst eller påmint sina läsare om detta? Tänk om föräldrarna hade kallat sina barn till sig och läst om fallet högt till dem och berättat några sanningar? Då hade dagens tonåringar nog tänkt sig före innan de gett sig av på sitt lilla äventyr.

Tänk om dessa flickor hade sagt, "nej, jag kommer inte", frågat varför mannen/kvinnan ville veta vissa saker, eller anmält förövaren till sina föräldrar? Hur många av dem hade blivit utnyttjade då? Jag har svårt att tro att de flesta av dessa tjejer inte visste precis vad de gjorde. Några gjorde det säkert för att de tyckte att det var spännande, att det var en ny erfarenhet. Det handlade inte om naivitet, utan snarast om ren dumhet. Tonåringar behöver inte människor omkring sig som gör allt för att idiotförklara dem och säga att de "inte har gjort något fel". I stället behöver de en rättfram vuxen som berättar precis hur världen ser ut: att barn som gör dumma saker kan råka väldigt illa ut.

2006-01-11T12:31:00.000+01:00

Vad är skatteplanering?

Kvällens avsnitt av programmet "Kalla Fakta", som sänds i TV4, kommer att granska kungens pengar och affärer. Redan nu anklagas han för "skatteplanering". Men vad är skatteplanering egentligen? Det är många som flitigt anklagas för detta märkliga "brott", främst av Skatteverket, men även av nyfikna grannar, vilt främmande människor och i stort sett vem som helst i Sovjet-Sverige som åtar sig rätten att göra det. Men är "skatteplanering" verkligen ett brott? Allt tyder på att kungen har följt lagen när det gäller just den fastighetsförsäljning som tidningarna har börjat fokusera på. Är det inte förnuftigt av var och en att, oavsett om man är företagare eller anställd, förvalta sina pengar för att maximera vinsten och minimera alltför stora utgifter? Kungen och/eller hans rådgivare är smarta, det råder det ingen tvekan om. Använder man inte hjärnan går det inte att överleva som affärsman eller företagare i Sverige.

2006-01-11T12:26:00.000+01:00

Fördröjda kommentarer

Så mycket har pågått under de senaste dagarna att man knappast vet var man ska börja. Men jag ska försöka hinna ikapp och ladda upp de senaste kommentarerna som jag har skrivit.

2006-01-07T23:43:00.000+01:00

The Swedish "head in the sand" mentality

Once again we are presented with an example of the Swedish “head in the sand” mentality. On Aftonbladet’s website today we were able to read an article entitled “The police lie – the Chancellor of Justice sharply criticises the judicial system."

In an interview, Justice Chancellor Göran Lambertz manages to both criticise the police and courts, i.e., the Swedish judicial system, and withdraw said criticism at the same time.

"The police lie and the courts are in too much of a hurry, says Chancellor of Justice Göran Lambertz. The consequence is that innocent people are sent to Swedish prisons… the courts do not always place the sufficiently high demands on evidence that they are expected to … police investigations are often very narrowly focused, that is to say they tend to be entirely focused on the assumption that the suspect is guilty… in certain police circles there is a particular code of conduct in which individuals sometimes lie to protect each other or to secure a guilty verdict for a person they believe to be guilty. This is an extremely serious matter."

He says that “there are inherent flaws in the criminal case procedures along the entire chain, from police investigation to prosecution to court proceedings.” According to the article, he believes that “the problems are to be found throughout the entire system.”

Yet in the next breath he says that “there is no corruption. Everyone is decent and honest and wants to do his best. It is important to remember this."

Am I the only one who finds this to be an extremely peculiar statement? Isn’t this last statement the exact opposite of what he said at the beginning of the same interview?

An impartial, competent investigator who had made the same findings would have been more likely to conclude that there is indeed corruption and that there are dishonest people in the judicial system, perhaps to a very great extent.

Why is he so afraid to call the situation as he sees it? Is it because there are reporters who will become indignant and whip up their readers and television audiences with biased reports instead of investigating the matter?

Doing what the Justice Chancellor has done, i.e., neutralising what appeared to be serious criticism in the same breath that it was given only serves to ensure that nothing is done about the issues that have been raised and that the crisis in the judicial system will become worse.

If the Justice Chancellor is not brave enough to point out flaws in the system without needing to pander to the feelings of those who are being criticised then he ought to consider handing his position over to a more capable person, for this type of performance helps no-one. We cannot afford to encourage the Swedish people to stick their heads even deeper into the sand.

2006-01-07T18:19:00.000+01:00

Head-in-sand-mentalitet

Än en gång har vi ett exempel på den svenska "head-in-sand" mentaliteten. På Aftonbladets hemsida idag kan vi läsa en artikel med rubriken JK: Poliser ljuger - Justitiekanslern riktar hård kritik mot rättsväsendet.

I en och samma intervju riktar justitiekanslern Göran Lambertz kritik mot polisen och domstolarna, alltså mot det svenska rättsväsendet, samtidigt som han drar denna kritik tillbaka.

"Poliser ljuger och domstolarna har för bråttom, hävdar justitiekansler Göran Lambertz. Följden blir att oskyldigt dömda personer sitter i svenska fängelser....Domstolarna ställer inte alltid så höga krav på bevisningen som det är meningen att de ska....polisutredningar ofta enkelriktade, det vill säga inriktade på att den misstänkte är skyldig....I vissa poliskretsar finns en kultur som innebär att man ibland ljuger för att skydda varann eller för att få fast en person som man tror är skyldig. Det är oerhört allvarligt."

Han säger att det finns "systemfel i brottmålsprocessen i hela kedjan, från polisutredning via åklagarbeslut till domstolsprocess." Enligt artikeln så tror han att "det finns problem i alla delar av kedjan."

Ändå säger han direkt efter det att "vi har ingen korruption. Alla är hederliga och vill göra sitt bästa. Det är vikigt."

Är det bara jag som tycker att detta är ytterst märkvärdigt? Är det sista uttalandet inte den raka motsatsen av det han sa i början av samma intervju?

En opartisk, kunnig forskare som hade gjort sådana upptäckter hade snarast dragit slutsatsen att det finns korruption, samt att det finns ohederliga människor i rättssystemet, kanske till och med i väldigt hög grad.

Varför är man så rädd för att sätta ord på saken? Därför att det finns reportrar som blir ilskna över sådana kommentarer och piskar upp sina läsare och tv-tittare med partiska reportage i stället för att undersöka saken?

Att göra som justitiekanslern gör, det vill säga, att neutralisera den till synes tunga kritiken i samma anda som den ges leder endast till att inget görs åt problemet och att krisen i rättsväsendet blir ännu värre.

Är justitiekanslern inte modig nog att påpeka fel i systemet utan att behöva krama om de han kritiserar så bör han nog lämnar sitt uppdrag till någon annan, ty detta slags uppträdande hjälper ingen. Vi har inte råd att uppmuntra det svenska folket att stoppa huvuden ännu djupare ner i sanden.

2006-01-07T03:51:00.000+01:00

Någon vågar säga det, men snart är väl saken än en gång glömd...

Igår fick organisationen Advokater utan Gränser upplysa det svenska folket exklusivt via tidningen Dagens Nyheter om det som väldigt många länge misstänkt: att "Migrationsverket stoppar de bästa asyladvokaterna". Inget om detta nämndes i dagens nyhetssändningar i tv, då de flesta tycks vara besatta av Ariel Sharons tillstånd, men man antar att artikeln kommer att få åtminstone lite uppmärksamhet under den kommande veckan.

Givetvis var Migrationsverket mycket snabb med att tillbakavisa kritiken, men det är kanske endast de mest ignoranta som inte har undrat efter vissa nyhetsinslag som hade med asylsökande och Migrationsverket att göra. Under åren har man sett hur vissa av de asylsökandes juridiska ombud har gett intrycket av att vara fullständigt dåligt pålästa eller nästintill nonchalanta då de medverkat i tv-intervjuer. Vi har hört otaliga rapporter om hur skyhöga deras arvoden har varit, trots att klienterna bara träffat dem vid något enstaka tillfälle eller inte alls, samt hur svårt många klienter har haft att få tag på ombuden när det behövdes. Dessutom är det många som länge känt sig oerhört frustrerade då de inte känner att deras juridiska ombud gör tillräckligt, följer upp de bevisningar som kan hjälpa deras fall eller helt enkelt för deras talan, det som de faktiskt får hyfsat betalt att göra.

Efter varje sådan nyhetsinslag har jag undrat: har vi så usla advokater i Sverige, eller är det så att de endast bry sig om att få betalt? Om det bara handlar om att få betalt, finns det ingen heder bland dessa människor? Ryggrad då? För detta är ynkligt beteende av högsta grad.

Jag har, under alla dessa år, fått det klara intrycket av att för vissa offentliga biträden är Migrationsverket bland en av de största offentliga kassakorna man kan komma i närheten av i Sverige. Och det finns alldeles för många, alla skattefinansierade. Man får intrycket av att dessa särskilt utsedda ombuden inte behöver prestera för att få betalt. Det räcker med att bli utsedd. Bryr man sig lite kan man visa sitt ansikte vid ett par tillfällen, skicka vissa på förhand förberedda dokument till Migrationsverket för att fylla ut timmarna (om ens detta) och sedan få betalt. Hur blev det så här? Det handlar om utsatta människor och skattemedel. Våra skattemedel.

Men detta är Sverige. Och det verkar vara allt lättare för sådana saker att äga rum utan att någon reagerar, utan att någon lyssnar. För sånt händer ju inte i Sverige. Vi har inte jäv, inte korruption, inga av de dåliga problem som finns i andra länder. Du vet, de länder där folk inte ser ut som "vi" gör, inte känner smärta som vi gör, inte räknas, och kan därmed likställas med noll. Vi är snälla, hederliga människor. Vi hjälper varandra. Vi följer alltid lagen. Vi ljuger inte. Och vi utsätter inte människor medvetet för långsam psykisk tortyr (för det är precis vad det är). Svenskar är proffs på att blunda och sticka huvudet i sanden. Hur mycket längre ska vi lida av denna märkliga kollektiva sjukdom?

Tolkarna och andra till synes hederliga advokater har vetat om missförhållandena sedan länge. Varför har det varit tyst tills nu? Vi får hoppas att detta inte blir som en lång rad av andra missförhållanden som regelbundet offentliggörs i Sverige: att man först hör om saken, sedan tillsätts en utredning (eller inte), sedan får man höra att det var ett systemfel, eller fel i rutiner, eller inget fel alls, sedan blir det tyst. Tills efter två år, då någon annan kommer med en färsk ny rapport om precis samma sak. Och då kommer vi, precis som förr, att antingen rycka på axlarna, eller förfasas över den. Vi kommer att utbrista att det är fullkomligt hemskt OM det nu är så, eller så kommer vi att falla tillbaka på den gamla, beprövade linjen: att sånt inte händer i Sverige.

Liknande rykten har länge förekommit även inom kretsarna kring omhändertagna barn, att duktiga advokater hamnar på en svartlista och har svårt att få uppdrag som offentliga biträden, likaså att de utsatta familjerna vägras rätten att själva välja sina offentliga biträden, även om dessa står redo att hjälpa. Och alla sitter tysta och tittar åt annat håll. Vart är vi på väg?

2006-01-07T02:30:00.000+01:00

Someone dares to say it, but it will of course all soon be forgotten...

In an exclusive article in yesterday's Dagens Nyheter newspaper, the Swedish branch of the organisation Lawyers Without Borders informed the Swedish public that the Swedish Migration Board had taken to preventing the best lawyers in the country from representing asylum seekers. Not a word of this was mentioned in the day's television newscasts, since most television stations appeared to be obsessed with the medical condition of Ariel Sharon. Nevertheless, one assumes that the article will receive at least some measure of attention in the coming week.

The Migration Board was naturally very quick to refute the criticism, but it is perhaps only the most ignorant who has never wondered at the true state of affairs after certain news reports concerning asylum seekers and the Migration Board. Over the years, we have seen how some asylum seekers' legal representatives have appeared to be extremely unfamiliar with their clients' cases and almost indifferent to their plight during their participation in television interviews. We have heard numerous reports of the exorbitant fees that they have subsequently claimed, despite the fact that their clients had only met them sporadically, if at all, as well as the difficulty that many clients have had in contacting said lawyers when it was necessary. Similarly, there are many who have long felt a deep sense of frustration over the fact that their lawyers - appointed by the Migration Board - do not do enough, fail to follow up evidence which could help their cases or even to adequately represent them, as they are in fact paid to do.

After each such report, I have wondered: do we have such worthless lawyers in Sweden, or is it that they only care about getting paid? And if they only care about getting paid, is there no honour among these people? Have they no shame? Because this is deplorable behaviour of the highest order.

Over the past years, I have come to believe that for some of the publicly-appointed lawyers the Swedish Migration Board is clearly one of the biggest cash cows in this country. And there are already far too many of these, and all financed by taxes. One rather gets the impression that these appointed lawyers do not need to do anything to get paid. It is enough to simply be appointed. If they care a bit then they can show their faces on one or two occasions, send a few pre-prepared documents to the Migration Board so as to fill out the hours (if they even bother to do that) and then collect their money. How did things get to this state? This concerns helpless people and tax dollars. Our tax dollars.

But this is Sweden. And such occurrences have become increasingly commonplace, without anyone reacting, without anyone listening. Because we all know that these things don't happen in Sweden. We don't have bias, we don't have corruption, we don't have any of those awful problems that exist in other countries. You know, those countries in which the people don't look like "us", who are incapable of feeling pain the way we do, who don't count and can therefore be considered as being equivalent to nothing. We are kind, decent people. We help each other. We always follow the law. We don't lie. And we don't subject people to psychological torture (because that is precisely what it is). Swedish people are professionals in the art of sticking their heads in the sand. How much longer will we suffer from this strange, collective illness?

The interpreters and other apparently decent lawyers have known about these injustices for some time. Why have they been quiet until now? Let us hope that this case does not turn out as the long line of other injustices that are regularly publicised in Sweden: that we first hear about it, then an official investigation is launched (or not), then we hear that the injustice arose due to a fault in the system, or in the procedures, or that there was no problem, no injustice at all, before it all dies down. Until two years or so later, when someone else presents a fresh new report on exactly the same injustice. And then, just like before, we shall either shrug our shoulders, or be horrified at the news. We shall loudly exclaim that it is absolutely terrible IF the situation is indeed as described. Or we shall simply fall back on the old line which has been tried and tested so many times: these things don't happen in Sweden.

Similar rumours have long circulated even in the circles surrounding children which have been taken into care, rumours to the effect that capable, resourceful lawyers end up on a blacklist and thereafter find it difficult to receive assignments as publicly-appointed lawyers. There are also rumours that the families involved are refused the right to choose their own legal aid lawyers, even if these are known to be competent and stand ready to assist. And everyone sits in silence and looks the other way. Where are we headed?

2006-01-05T00:42:00.000+01:00

Ett nytt år, en ny början?

År 2006 har tillkommit. Det är märkligt hur snabbt tiden har gått. Ett helt år har passerat sedan man avlade förra årets nyårslöften, som lika snabbt kastades åt sidan.

Vad kan vi som har turen (eller oturen) att bo i Sverige förvänta oss av det nya året? Min första instinkt är att tro att det är vi som får bestämma hur bra året blir.

Nu när jag sitter här och reflekterar över det gångna året och detta som precis har börjat kommer jag på några av de frågor som varje företagare i detta land väl funderar över.

Hur många fler anställda kommer att sjukskrivas närmast på heltid på grund av att de brutit benet då de åkte skidor utanför pisterna under julhelgen, eller har fått influensa, eller är oerhört stressade pga. äktenskapsproblem, eller något av tusen möjliga skäl som inte har ett dugg med deras arbetsförhållanden att göra? Hur många fler plattbröstade unga kvinnor med dåligt självförtroende kommer att bestämma sig för att förstora diverse delar av sina kroppar under helgen och på sätt belasta deras arbetsgivare med den extra sjuklönekostnaden redan i början av det nya året?

Och så kommer vi till rövarskattsfrågan som hela affären med den 15-procentig sjuklönekostnaden ska handla om i framtiden: hur ska man få bort dessa människor från företaget – och i rask takt? Vi kanske har ett väldigt svårt år att se fram emot.

På den positiva sidan så säger vår statsminister och hans listige finansminister att det går utomordentligt bra för Sverige just nu. Sverige växer så det knakar, företag gör de största vinsterna någonsin. En sak som kan tyckas ha gått de flesta makthavarna förbi är att de stora vinsterna har tillkommit till stor del på arbetsmarknadens bekostnad. Företag, både stora som små, flyr till säkrare, ekonomiskt attraktiva länder. De som stannar kvar drar ner på investeringar och säger upp personal så fort som möjligt och så långt det bara går.

Folk är helt enkelt rädda för att anställa personal.

Varför är det så? För att få ett svar på denna fråga, låt oss ställa en annan: vem vill slita för att bygga upp något som man aldrig kommer att kunna tjäna tillräckligt bra på eller ens uppnå en acceptabel levnadsstandard eller trygghetsnivå?

Ingen vill dö urfattig efter ett liv av hårt slit.

Det måste finnas större incitament som gör att folk vågar ta risken för att inte bara starta och driva ett företag, men även anställa personal och arbeta för att få företaget att växa.

Enkelt sagt, skall folk i detta land – unga som gamla – kunna känna att det inte finns någon gräns för hur framgångsrika de kan bli när de väl har startat ett företag. Därutöver skall de tillåtas att fullt ut njuta av de vinster och belöningar som företagsamheten kan medföra.

En ständig vägran att inse detta kommer endast att knuffa landet ännu längre ner på vad som redan är en kraftigt sluttande plan.

Jag avlade inga nyårslöften i år. I stället skickade jag upp en tyst bön för att de regerande massorna skall få en rejäl dos av sunt förnuft.

Låt oss hoppas att denna önskan går i uppfyllelse!

2006-01-05T00:29:00.000+01:00

A new year, a new beginning?

The year 2006 has arrived. How quickly the time has flown. One full year has passed since the last New Year’s resolutions were made and just as quickly pushed aside.

What does the new year hold in store for those of us who are fortunate (or unfortunate) enough to live in Sweden? My first inclination is to say that the year will be as good as we make it.

As I reflect on the past year and the one that has just begun, some questions that must concern every businessman – or woman – in this country spring to mind.

How many more employees will be on near-permanent sick leave because they broke a leg skiing off-piste in the Christmas winter, or have the ‘flu, or a headache, or are stressed out due to marital problems, or any one of a thousand reasons that have nothing to do with their work-related situation? How many more insecure, flat-chested nymphettes will decide to augment all parts of their bodies on the weekend so as to stick their employers with the added cost of recuperation come new year?

And here’s the 15% sick-leave daylight robbery tax question: how to get rid of them – and quickly? We may be in for a very rough year.

On the bright side, our prime minister and his ever media-savvy finance minister say that everything is just peachy in Sweden at the moment. Sweden is flourishing, companies are making more profit than ever before. One of the biggest oversights of the past year has been that this huge spurt in profitability has largely been at the expense of employment. Companies, large and small, are fleeing to safer, more viable shores. Those that remain are downsizing as fast and as far as possible.

People are simply afraid to employ staff.

Why is that? Well, to arrive at the answer to that question, let us ask another question: who wants to work hard to build up something from which one can never make a decent living or achieve a reasonable measure of security?

No-one wants to die a pauper after a hard life’s work.

There must be greater incentives to get people to take the risk of not only starting and running a business, but even employing people and working to expand said business.

Simply put, people – young and old – must feel that the sky is the only limit to the extent of their possible success when they start a business, and they must be allowed to enjoy the fruits of their labour.

Failure to realise that will only push this country further down what is already a very slippery slope indeed.

This year, I did not make any new year’s resolutions. I prayed instead for good sense to return to the ruling masses.

Let us all hope that this one wish comes true.